Florida 2000. Göteborg och Värmland 2010.

För tio år sedan höll politiska journalister och nördar runt om i världen andan. I det amerikanska presidentvalet var det länge oklart om George W. Bush eller Al Gore skulle ta hem segern. Allt kom att handla om ett relativt litet antal röster i några valdistrikt i delstaten Florida.

Jag minns hur många av oss då fnissade över hur primitiv tekniken för röstning i USA föreföll att vara och hur märkligt det var att det så länge kunde råda oenighet om hur människor egentligen röstat. I dag fnissar vi inte längre.

När samtliga röster, inklusive förtids- och utlandsrösterna, nu verkar vara räknade, skiljer drygt 800 röster alliansen från att få majoriteten av riksdagsmandaten och bara knappt 300 röster skiljer till alliansens nackdel för att få majoritet i antal röster.

I Göteborg hade folkpartiet behövt 19 röster till i för att överta ett riksdagsmandat från socialdemokraterna och i Värmland fattades det sju röster för att fp skulle kunna knipa ett s-mandat.

Men samtidigt som sossarna i Göteborg och Värmland förstås är glada över att få behålla platser i riksdagen, inser de förstås att detta innebär att vi får en alliansregering utan majoritet bland de folkvalda. Fredrik Reinfeldt kommer under mandatperioden sannolikt att tvingas kompromissa och göra upp med antingen den rödgröna oppositionen eller med Sverigedemokraterna. Det är ingen drömsits för någon, mer än möjligen Jimmie Åkesson.

Röster har höjts om att oppositionspartierna borde avstå två riksdagsplatser till alliansen för att ge dem majoritet. Detta är förmodligen inte ens tekniskt möjligt, men även om det vore det så är det naturligtvis inte realistiskt. Vi har nu fått den riksdagssammansättning folket valt och som blir resultatet av vårt valsystem.

Återstår då frågan om valsystemet är det rätta. För min del - med reservation för att jag varken är statsvetare eller matematiker - har jag svårt att tro att det finns något perfekt system. Uppenbarligen kan systemet ge sådana här resultat, men å andra sidan är en majoritetsregering inget absolut krav. Vi har haft många regeringar tidigare som klarat sig genom olika uppgörelser, såväl inom som över blockgränserna.

Om något visar valresultatet på riskerna med den cementerade blockpolitik som blivit konsekvensen av formandet av först alliansen och sedan det rödgröna samarbetet. Hade samarbetet partierna emellan varit något lösare i sin struktur så hade antagligen inte retoriken blocken emellan varit så oförsonlig i valrörelserna, och man hade i ett sådant här läge kanske kunnat hitta en blocköverskridande regeringslösning.

Vi får väl se om möjligheterna för något sådant kan tänkas öppnas under mandatperioden.

Andra skriver intressant om politik, riksdagen, mandatfördelning, val 2010.