Taktiskt smart av oppositionen – dödskyss för Alliansen (uppdaterad)

Miljöpartiet vill inte ta på sig något helhetsansvar för alliansregeringens politik. Miljöpartiet är i dessutom det enda partiet som helt kan neutralisera Sverigedemokraternas inflytande. Samtidigt vill Miljöpartiet inte bli den länk som brister i den rödgröna kedjan.

Detta tredelade dilemma har uppenbarligen plågat Peter Eriksson och Maria Wetterstrand, och den lösning som nu presenterats är ett taktiskt mästerverk. Miljöpartisterna går med på att göra upp med regeringen om migrationspolitiken. I övrigt får Reinfeldt, Björklund, Olofsson och Hägglund förlita sig på hoppande majoriteter. Och häri ligger det smarta.

Ty genom att garantera att Sverigedemokraterna inte får inflytande över migrationsfrågorna minskar Miljöpartiet Jimmie Åkessons incitament att i andra frågor stödja Alliansens politik. Sverigedemokraterna är ett i ekonomiska frågor kluvet och inkonsekvent parti, som något förenklat är för både vänsterns utgiftsökningar och regeringens skattepolitik – och trollar bort mellanskillnaden genom grovt tillyxade besparingar som sägs bli möjliga genom minskad invandring.

När det börjar osa katt är det knappast troligt att SD kommer att vilja ta ansvar för minskade bidrag (till svenskar), avstå från dyra arbetsmarknadssatsningar (för svenskar) eller göra något annat obekvämt (för svenskar). Och därmed har Miljöpartiet väsentligt minskat regeringens utsikter att få igenom sin politik i enskilda frågor, alltså mellan budgetbesluten.

Miljöpartiet räddar med detta imponerande maktspel sitt eget skinn, och knyter samtidigt upp svansen på Reinfeldt. För svenska folket innebär modellen att Sverige löper större risk för nyval än någon gång sedan Bildtregeringens dagar i början av nittiotalet.

Därför är det inte heller oväntat att Socialdemokraterna nu spelar ut samma kort. Precis som Miljöpartiet försöker Mona Sahlin försäkra sig mot anklagelser om att bidra till makt åt SD, utan att för den sakens skull behöva göra upp med Alliansen på för henne mer svårhanterliga områden.

Mot strömmen går som vanligt Vänsterpartiet, vars avgående riksdagsman Kalle Larsson hävdar att talet om blocköverskridande samarbete kring migrationspolitiken innebär en anpassning till SD. Det får nog sägas vara dagens märkligaste uttalande. Enligt Larsson vore det tydligen bättre om Sverigedemokraterna kunde hävda sin vågmästarroll i den här frågan.

Kalle Larsson hör dock till sitt partis stenhårda kärna av obotfärdiga kommunister, och är som sagt på väg ut ur politiken. Det ska inte uteslutas att mer realistiska krafter inom Vänsterpartiet intar en seriösare ståndpunkt längre fram.

Nu återstår frågan om något oppositionsparti är redo att ta ansvar för helheten, eller om de tänker ägna mandatperioden åt att plocka utspelsrussin ur den taktiska kakan.