De röda är problemet

När de rödgröna partiernas ekonomisk-politiska talespersoner i går presenterade sin gemensamma budgetreservation varken ville eller kunde de lova att de gör om övningen i framtiden. Thomas Östros (S) svarade "vet inte" på frågan om det blir en gemensam reservation nästa vår, och Mikaela Valtersson (MP) antydde att de rödgröna partierna nu behöver "ge varandra lite utrymme".

Så brukar det låta just innan ett förhållande kraschar. Kvar stod stackars Ulla Andersson (V) som ensam och övergiven försvarare av det rödgröna samarbetet. Det är onekligen ironiskt att Vänsterpartiet som var sist in i samarbetet nu även tycks bli sist ut. Partiet befinner sig hela tiden ett steg efter verkligheten. Även här. Ändå gjorde Östros och Valtersson allt utom att säga "det är inte dig det är fel på, det är mig".

Däremot vill jag inte fälla dom över försöket att organisera de rödgröna efter Alliansens modell. De som nu står med facit i hand och säger att det rödgröna samarbetet misslyckades, eftersom det inte resulterade i någon valseger, gör det alldeles för lätt för sig. De tycks mena att hundratusentals alliansväljare hade röstat rödrönt, om bara det inte funnits ett rödgrönt samarbete. Den analysen ger jag faktiskt inte mycket för.

Jag ser inte att Socialdemokraterna med någon slags trovärdighet hade kunnat möta en styrande majoritetsregering, med starka och förtroendeingivande stats- och finansministrar, utan någon egen plan för att bygga en majoritetsregering. Den tiden är förbi då partiet kan göra anspråk på att regera i ensamt majestät, med hoppande majoriteter.

Oppositionspartierna gör nog bäst i att hålla sig för sig själva, under det kommande året eller åren. Men senast i halvtid måste de börja formera om sig.  Utan skisserade överenskommelser om en alternativ politik efter valet 2014 blir de lätta offer för både medier och politiska motståndare. Om Alliansen finns kvar då, vilket det mesta tyder på, så måste de rödgröna återuppstå.

Men innan så kan ske måste kedjans svaga länkar analyseras. Det var inte de rödgröna som brakade ihop under valåret. Det var de röda.

Cirka 35 procent valde att rösta rött, i betydelsen S eller V, i höstens val. Det är fem procentenheter mindre än vad som röstade på enbart S för åtta år sedan. Socialdemokraterna nådde 22 procent bland arbetande väljare, och ännu färre av stockholmarna. I princip kan man säga att de traditionella vänsterpartierna nu växer i det Sverige som krymper, och krymper i det Sverige som växer. Här finns en tydlig skillnad mellan rött och grönt. Miljöpartiet är på väg att bli det naturliga valet för moderna vänsterväljare.

Det går därför inte att analysera den röda kollapsen utan att snegla på Miljöpartiet, som visserligen inte gick lika bra som beräknat, men som ändå gjorde sitt bästa val någonsin. Och den viktigaste skillnaden är att de gröna siktade mot framtiden och avstod från att skuldbelägga de människor som råkar bo och verka i det växande Sverige. Vad man än tycker om den gröna politiken så har den gått från mossig till chic, med både visionära och pragmatiska drag.

I jämförelse med detta framstod S och V, med sitt tjat om bidrag och omfördelning, som ungefär lika angelägna som ännu en skiva av Mikael Wiehe. Tiden har sprungit ifrån dem, och om de inte ser till att få ordning på den egna politiken kommer även Miljöpartiet att göra det.