Pux blogg

Aftonbladet avvecklar sin bloggtjänst så jag flyttar till WordPress. Ni hittar mig på: http://puuux09.wordpress.com/

Vi ses där!

Våren är en härlig, intensiv period.

På firman har vi för första gången tagit beslutet att gå in och sponsra en tv-serie. Det är otroligt spännande!

Ni har kanske läst om serien i Expressen eller Resumé? Det är en spin-off och re-make i ett. Rollistan är imponerande och efter att ha råkat tjuvläsa ett manuskript som låg lite slarvigt framlagt då jag var på inspelningsplatsen härom veckan så har jag skyhöga förväntningar.

Dessvärre kan jag inte berätta mer... Belagd med tystnadsplikt. Sssscccchhhhh....

Jag ska upp till inspelningsplatsen igen om ett par veckor. Ska skriva ett back-stage-reportage för vår kundtidning Workplace http://bit.ly/eP0Mhu Det ska bli jättekul att komma dit igen när allt är igång. Jag ska snacka med scenograferna, kostymörerna, personen med klappan och överhuvudtaget alla som är inblandade i produktionen utan att egentligen förekomma i bild. Det bästa av allt med det jobbet är att jag får göra det ett helt halvår innan det ska gå i tryck! Vilken fantastisk framförhållning. Så mycket tid har jag aldrig någonsin haft på mig att göra något alls.

Det kanske kommer att hämma mig....

Och på tal om hämningar så kommer jag osökt att tänka på mina förberedelser inför varvet. Det där 21 km långa asfaltsvarvet som jag betalat för att löpa den 21 maj. Av egen fri vilja och utan någon som helst personlig vinning. Inte ens för en god sak. Jag ska helt enkelt bara göra det för att.

Mitt fina upplägg sprack någon gång i november. I slutet av januari låg jag fortfarande ungefär en månad efter planen. Nakenvikten uppför sig inte alls som den ska och det är irriterande. Inte för att jag har gjort något alls för att påverka den, men det är ju en principsak - jag vill inte banta bara för att gå ner i vikt. Men jag överväger drastiska åtgärder.

Igår tänkte jag att det vore lämpligt att prova på att springa 18 km. Jag hade ju sprungit en mil vid åtminstone tre tillfällen redan då, så det var definitivt dags att öka. Så har hela den här stressade uppbyggnadsfasen varit - lite för korta intervaller och alltför drastiska hopp. Så det här var helt i linje med mitt beteende.

Något vätskebälte hade jag inte. Det borde jag ha sade kollegan N. Men nu hade jag inte det. Dessutom hade jag inet sagt helt säkert att jag skulle springa 18 km igår, bara att jag kanske skulle göra det. Och kanske skulle jag helt enkelt inte göra det. Det  var också en möjlighet.

Efter att ha fastnat i bilköer på väg upp till Skatås hann jag surna till såpass att jag nästan bestämt mig för att det definitivt inte var läge för några 18 km.

Köpte en flaska vatten ifallatt och lufsade iväg. Vid 1,5 km gick det fortfarande förfärligt dåligt. Andningen kom stötvis, steget var orytmiskt och skulderpartiet molvärkte av onsdagens kombinerade zumba-löppass och nej, det kändes helt enkelt inget vidare.

Vid 3 km tog jag beslutet att en mil var mer än nog.

Vid 6 km sitter portalen med texten "Här börjar 18-km-stigen" och helt utan förmåga att styra om mina steg for min kropp in där! Rätt uppför en smal, slingrig stig på en rotbevuxen, halkig klipphäll!

"Men vad i helvete!!!" skrek min hjärna ner till mina fötter. Vad håller ni på med?

Fötterna förklarade för hjärnan att om jag inte sprang 18 km idag så skulle jag nog inte alls göra det. Och det är bra att prova på om kroppen pallar 18 km innan den ger sig på 21 - eller hur? ...eller hur...

Hjärnan, fötterna och resten av kroppen fick sedan fokusera järnet på att samarbeta för den där stigen är väldigt slingrig och snårig och allmänt asjobbig att ta sig fram på. Särskilt löpandes. Men... ett välbefinnande infann sig. Det var lite roligt att tjipptjopp-hoppa fram bland stock och sten.

Förmodligen är jag den enda människan i världen som tycker att tjipptjopp-hoppande är kul, för jag mötte inte en enda människa på den där stigen.

8 km senare hakade jag på mil-slingan igen. Fullt med folk. Och vad de sprang... Där och då började mina krafter att tryta ordentligt. De sista tre kilometrarna mer stapplade än sprang jag. Stretchingen efteråt var patetisk.

I bilen såg jag dock att jag inte var blålila i ansiktet och det tolkade jag som positivt. Däremot var mina händer väldigt svullna, fingrarna vita och bortdomnade och delvis utan känsel. Jag var kall om rumpan också.

Hemma hade maken dukat upp med räkor, vitt vin, barkis, majonäs, citronklyftor och annat smått och gott. Det såg ljuvligt ut.

Jag tittade på det i flera minuter innan jag kände tårarna trilla ner för mina kinder och jag stapplade in i duschen och sedan rätt i sängen. Min kropp loggade ut och försattes i koma-läge.

I dag vaknade jag som en ny människa. Nåja, en nygammal i alla fall. Sönerna försvann åt varsitt håll - den ena till Danmark och den andra till Rörö och maken for på återträff med gamla klasskompisar.

Själv har jag härjat som aldrig förr i trädgården.

Avslutade dagen med ett vackert dukat bord med räkor, vitt vin, rostad barkis och en bukett fräscht doftande kvistar från trädgården.

Det är en skön tid.

Trots alla mina galna projekt. Eller kanske tack vare.

Idag var dagen kommen då jag skulle löpa en mil hade jag bestämt. Jag tror jag bestämde det när jag insåg att jag räknat fel på några dagar och hela mitt upplägg (som revideras och ändras dagligen) gick åt skogen - Varvet går ju den 21:e, inte den 27:e som jag inbillat mig. Något mischmash med datumet för Midnattsloppet tror jag...

I alla fall; 1 mil på schemat. Idag var dessutom 5 gången i obruten takt och därmed nästsista löpet innan Nirvana. Enl. Ålefiskarn´s 6-teori. Klara man 6 gånger i följd så är det klart! Då är man igång och alla motgångar som bortblåsta. Jag ber till vår herre att han har rätt - Ålefiskar´n alltså. I så fall har jag bara en endaste plågsam runda kvar innan jag kommer att känna ett behov av att springa, må dåligt av att avstå (yeah, right...) och den mytomspunna "andra andningen" kommer att infinna sig. Shit vad jag längtar! Det bör infalla på lördagspasset.

Jag gick ut lite löst i starten idag. Det kändes lite stelt i benen. I låren, höfterna, svanket och övre delen av ryggen också. Nacken kändes inget vidare heller. ...huvudvärken från tidigare på dagen hade dock släppt. Min plan var att springa till 4-km-märket, vända där och springa tillbaka till 3-km-märket och vända där och slutföra 8:an. En mil alltså. Anledningen till att vändningen skulle ske vid 4-an var att 3-an är första märket så det går inte att vända tidigare. Om man inte har gps vilket jag inte har. Jag har ett tidtagarur som är väldigt käckt, men det mäter inte någonting.

Efter ungefär en km (det är 7 min. på mitt ur) var jag uttråkad. Och fortfarande lite stel. Men mest uttråkad. Då började jag fundera på vad jag skulle svarat om någon fick för sig att intervjua mig angående mitt löpande. Jag får ofta för mig att folk vill fråga mig om det eftersom jag rimligtvis är det absolut sämsta löparen i världshistorien. Osökt kom jag att tänka på killen i "The committments" som roade sig med att låtsas-intervjua sig själv i badet. Han hade duschmössa på, duschen som mikrofon och en speciell radioreporter som han tänkte sig ställde frågorna "Well, this band is a huge success xx, how did it all start?" brukade fantasireportern ofta fråga honom.

Min hittepåreporter blev Annika Lantz. Oh, så glad jag blev att hon ville intervjua mig, hon är ju något av en idol! Men när hon frågade mig varför jag sprang och jag svarade att det nog berodde på ett starkt självhat så insåg jag att jag lät som en dålig kopia av henne. Det blev lite genant.... För att släta över det började jag fråga henne om saker istället - hur det gått med yogan och sådär. Till sist fick vi lägga ner intervjun för vi kom just inte längre.

Ungefär här hade jag kommit fram till 3-km-märket och såg att det satt vid foten av en jobbig uppförsbacke! Och den skulle jag uppför och sedan tillbaka och uppför igen? Är jag helt go i huvudet eller? Jag försökte omförhandla dealen med mig själv och föreslog att jag skulle springa till 5-km-märket och sedan vända tillbaka helt. Det gick jag dock icke med på - att ändra planen bara för att det helt plötsligt såg lite jobbigt ut är ju samma sak som att fuska. Detta höll jag inte med om, men mitt förändringsobenägna jag vann.

För att slippa prata med mig själv mer - jag blev faktiskt lite stött - så fixade jag fram en ny radiointervju. Denna gången var det Morgan i Christer i P3 som ställde frågorna. Inte någon man tramsar till det med utan försöker att svara redigt. Han cyklade bredvid mig bestämde jag, för det verkade så ansträngt att ha honom joggandes vid min sida. Säkert är han mycket snabbare än mig (förstås... alla är ju det) så jag kände att jag skulle komma ur min rytm om han lufsat där. Cykel alltså. Det gick bra.

"Det syns ju tydligt på dig att du hatar det här" sa Morgan. "Varför håller du på?" "Jadu, Morgan... det är nog en sorts livskris" började jag. "Jag har lite åldersångest eftersom jag fick mina barn såpass relativt sent i livet förstår du". "Mina söner är 10 och 12 i år och själv är jag snart 50, och jag har fullt sjå med att hålla jämn takt med dem. Jag vill kunna hänga med i skidbackarna några år till, jag vill orka kånka runt med ryggsäck ute i vida världen med dem några gånger till i livet, jag vill ställa upp i stafetter, orka vara aktiv i deras idrottsföreningar och sån´t".

"...och att springa omkring här, och plåga ihjäl dig på Göteborgs asfalt kommer att ge dig det?" "Ja. Jag tror verkligen att jag köper mig "kvalitetstid". Jag vet att jag inte kan hejda åldrandet, och det är heller inte så intressant - folk lever ju för alltid nuförtiden - men att ha god hälsa, starka muskler och bra kondition tror jag på fullt allvar att kommer att ge mig några extra år med full kraft". "Men hur är det med kvalitetstiden nu då?" "?" "Jamen, vafaaan.... ja, det är ju skit förstås...."

Då tröttnade jag på Morgon också. Jag närmade mig 7-km-märket (vilket i min verklighet var 9 eftersom jag gjort min lilla extra lov vid 3:an 4:an. Den sjuka uppförsbacken 2 gånger!) och kände mig nöjd med att passet nästan på var över. Och min tid var också bra! Jag mindes där och då att jag (och d.ä.) sprang midnattsloppet i fjol på 1.09 så då ville jag plötsligt klara min mil lite snabbare än det. Bara för att liksom.

Min målgång klockades till 1.06.54. TVÅ minuter bättre än den senaste milen jag sprang!

Det blir bättre.

Kanske har han rätt Ålefiskar´n, kanske, kanske kommer allt att vända nu...

Klockan är halv åtta och solen breder fortfarande ut några guloranga strålar över hustaken här på berget. Himlen är ljust blå. Vårligt blå. Liksom skir.

Maken och jag kom just tillbaka efter att ha följt en av sönernas kompisar hem. Vi gick genom skogen och till min stora glädje och förvåning såg jag kluster av vitsippor! Visste inte att de kommit. Så fina.

Det har varit mycket sport den här helgen. Som alla andra helger möjligtvis....

I fredags for jag ut till Skatås direkt efter jobbet för att beta av 8:an. Försöker nu med kraft och styrka hålla mig till varannandagslöpandet. Och inte mindre än 8:a/tillfälle. Det gick fint i fredags. Men det kändes alldeles omöjligt länge, länge, läääänge. Det lossnade strax efter fyra och då började jag ju bli lite trött... Tiden var dock fullt acceptabla 54 nå´nting nå´nting och det tröstade mig.

I hemmet rådde stor aktivitet då jag anlände. Maken stod i köket och meckade pizzor med mycket mozzarella, salami och extra kryddig tomatsås och sönerna + ett extra barn hade fullt nerf-krig på nedervåningen. Vinflaskan stod urkorkad och jag lät tanken på en vit månad innan loppet flyga sin kos. Det är dessutom mer än en månad kvar...

Eftersom nerf-kriget fortsatte även efter pizzamiddagen så blev maken och jag gisslan på övervåningen. Vi tog varsin bok, vårt vin och kröp upp i varsin soffa i vardagsrummet och hade det gott. Attackerna från nedervåningen störde inte nämnvärt.

Extra-barnet som över och han och d.y byggde läger under trappen. Från det lägret blev jag beskjuten då jag vid 7-tiden på lördag morgon gick ner för att väcka d.ä. Handbollscup i Alingsås. Samling kl. 9.00. Vi lämnade det belägrade huset strax efter åtta för att hinna tanka och utföra lite andra ärenden på vägen mot Potatiscupen.

D.ä hade en match på morgonen - en härlig seger! och sedan ca 2,5 timmars uppehåll då vi och övriga spelare/föräldrar for in till stan för att fika. Alingsås är väldigt trevligt att strosa runt och fika i. Fast det visste jag om sedan förut. Tänkte bara nämna det ifall någon av er inte hade koll på det :-)

Matchen efter uppehållet var inte alls av samma kaliber som morgonmatchen. Nu hette motståndarna Kroppskultur och de är riktigt, riktigt duktiga killar. Våra stod dock emot bra och avgick med en hedersam andraplacering i vår grupp.

Hemma i Göteborg fick vi besök av gamla polaren M och hennes lilla tuffing I. Vi gosade med kitsen och stämde av läget på samtliga gemensamma bekantskaper i några timmar innan kvällen inföll och det faktum att vi gått upp i gryningen gjorde sig påmint. Oj vad trött jag upptäckte att jag var! Försökte tvinga mig att se de vedervärdiga "familjeunderhållningsprogram" som serveras prime time en lördag kväll och det var inte så lätt.

Men då barnen stapplat i säng började en svensk relationsfilm med Persbrant, Lundqvist, Jacob och Endre som fullständigt fångade mig. Vilken bra film. Och inte var det någon annan än dessa fyra med någon gång. Och scenen var hela tiden i antingen den ena eller den andras matrum. Jag gillade och plågades lite av de närgångna kameraögat i full fascination tills hela filmen plötsligt var över.

Då upptäckte jag hur trött jag var. Gick således och la mig.

I dag - söndag - studsade jag inte direkt ur sängen när klockan ringde kl. 06.30... Snarare släpade mig upp vid 7, väckte d.ä och förklarade att vi hade rätt så bråttom eftersom det skulle vara samling i Alingsås kl. 08.00. Slutspel i Potiscupen.

Det blev lite stressigt, men vi slapp i alla fall att bli beskjutna av ettriga Nerf-krigare och det var alltid något.

Vi hann till Alingsås, killarna fick fett med stryck av Aranäs och vi åkte hem igen.

Hann sitta och segsurfa i hela två timmar innan det var dags för fotbollsträning för sönerna och löpträning för mig själv. Jag släppte av sonen vid Färjenäsplanen, rättade till pannbandet och tog ett grabbatag i tidtagaruret och begav mig av upp på Älvsborgsbron. Stretade uppåt och nedåt, mot majorna och ner mot klippan, förbi röda sten, utefter kajen bort mot militärförläggningen, gjorde en lov runt och sprang tillbaka längs vattnet, förbi fd restaurang Reveljen som numera heter "Ruckman" (precis som en samarbetspartner... hmmm... finns det något samband där tro?) och tillbaka till bron och över till hisingen igen. Det var ett härligt väder att springa i. Och vi var många idag. Säkert medlöpare i varvet tänker jag.

Plockade upp son, körde hem, krattade lite, duschade lite och sedan besök av en kattintresserad familj vars dotter utsattes för galen press då hon skulle försöka välja en av de två kvarvarande kitsen. "Jag tar den!" "...nej.. den...?" "...vad tycker du?" Ohh, stackars tös.

Hon gjorde dock ett klokt val till sist (eftersom båda valen var lika bra så är det svårt att misslyckas där ;-)) och nu har Yinyang ett hem.

D.y är lycklig för Yinyang är hans favorit och nu kommer hon att bo inom cykelavstånd hos en kompis till honom!

Skönt! Nu är det bara en liten kattbuse kvar att placera och jag är inte ett dugg orolig. Det är en alldeles ovanligt söt och klok liten M-katt med den finaste lilla kattmage någon människa någonsin skådat så det kommer att gå bra.

Nu Mästarnas mästare.

God kväll!

Så är då uppladdningen igång. Dnv 70,8 ... 3,8 kg för mycket eftersom jag tror att min matchvikt ska vara 67. Fast i ärlighetens namn kan det antagligen lika gärna vara 71 eller 65 fast just 67 är ett tal som jag känner att jag gillar lite sådär lagom och gärna gör till mitt. Det låter som en passande vikt för en så´n som jag. Skulle förstås hellre satsat på 65 eftersom det är mitt födelseår, men jag är rädd att jag kanske tar mig lite vatten över huvudet då.

Och hur många dagar är det kvar...? Tja, loppet går den 27 maj och idag är det den 11 april. 46 dagar. Cirka ungefär.

Jag sprang 8,2 km i kväll. På 59 minuter. En rätt usel tid med tanke på att jag faktiskt sprang hela tiden! Jag sprang dessutom med hjärtat i halsgropen och paniken lurandes i varje ansträngt andetag. Trodde inte det skulle vara så obehagligt att springa i det grannskapet, men anade det ändå - det känns obehagligt att vistas kvällstid på sommarvädersgatan. Ändå valde jag den vägen för att slippa springa uppför så mycket de sista kilometrarna. Hann dock ångra mig många gånger om. Tittade mig om varje gång jag sprungit förbi någon, vände de? följde de efter mig? saktade den där bilen in? står det någon därframme i skuggorna vid viadukten? ska jag byta sida? ...

Sista biten sprang jag på en liten skogsstig. Alldeles innan jag väjde in stod (ännu en) huvförsedd yngling i skogsbrynet till synes helt utan anledning. Typisk mördare... Sådana vet man ju hur de ser ut.

Jag tvekade en sekund på om jag verkligen skulle springa in på stigen eller helt byta riktning. Tog dock ett snabbt beslut att fortsätta min utstakade väg. Fatalist. Det går inte att undkomma sitt öde. Tog dock ett stadigare tag om tidtagaruret och förde upp det till örat och började tala: Hej! Det är jag, jag är nästan hemma nu - springer på stigen bakom de röda husen du vet? ... .... mmm ok, du ser mig om ett par minuter om du tittar ut genom köksfönstret... Ett låtsassamtal för att lura mördaren att någon väntade mig. Ha! Jag kände mig lite nöjd med att jag hade tidtagaruret att tala i, men lite irriterad på att jag inte tagit med mig mobilen - som jag ju verkligen skulle ha kunnat tala i. Och blivit lite lugnad av en riktig person i andra änden.

Klarade mig hem. Slog inte av tidtagaruret förrän jag stod i hallen och hade klivit ur skorna. Pulsen gick sakta ner för att sedan snabbt stegras igen då jag såg den usla tiden. Vad i he...vete! Så fort som jag sprang?!

Ja, ja.

I morgon löpfritt. Varannan dag är tanken nu - men tre gånger i veckan är good enough. Fast det får jag inte tänka på för jag ska helst klara varannan dag. Och helst inte mindre än åtta km per tillfälle.

Och vikten... Hmmm... LCHF är nog inte min grej riktigt. Jag är ju galen i bröd. Och grönsaker. Feta saker också iofs, och pasta och potatis. Ohhh, jag känner för bakad potatis med någon härlig fyllning...

Ska jag köra alkholfritt fram till den 27 maj? Fyller det någon funktion eller kommer det bara att gå mig på nerverna? Jag får i så fall göra ett undantag då vi är i Örebro och tittar till whiskeytunnan.

Återkommer om dieten. Fokuserar på löpningen och antalet kilometrar och minuter till att börja med.

NU ska jag välja bokklubbsbok för det glömde jag bort att göra innan mötet. Så galet! Första gången i bokklubbs historia.

Det blir inte något romantiskt, inget med slott och adelsmän, inga undersköna möer och inte heller illasinnade, ondsinta skurkar. Inget historiskt, inget psykedeliskt, inget... ja, vi får se.

Godnatt.

Det kryllar av katter i hushållet...

Det är riktigt, riktigt roligt! Att få ha de här små liven hos sig är en av de riktigt stora fördelarna med att vara vuxen, man har makten att bestämma en sådan här sak: Vi ska ha kattungar. Jag minns hur det var att vara barn och önska sig sådana här saker.

Får dock erkänna att jag fick både hund och katt och kattungar då jag var barn. Fiskar och fåglar också... Men det är i alla fall kul. Fortfarande.

Jag tog tag i mitt löpande igen häromdagen. Snodde runt 8-an på 54 (53.49) minuter och det var en förbättring på över TVÅ minuter från föregående runda! Det kändes fint.

I morgon är det dags igen - om jag ska lyckas hålla det här varannandags-schemat som jag hittills inte lyckats med alls - och då är det dessutom bokklubb. Och maken är på grabb-grej på sta´n... Hur ska det gå?

Jag har en plan. Bokklubbsmötet ska äga rum i stan, Kungssten typ, och jag och R ska samåka. Ev. får hon köra hem bilen så får jag springa hem! Huvaligen.... Men då får jag ltie broträning och lite backträning och eftersom barnen är ensamma hemma så får jag lite tidspress också... Och sträckningen ser fin ut - ca 8 km! Men den här datorn uppför sig bara asjobbigt när jag försöker mäta så jag får göra en kontrollmätning i morgon kväll igen. ...om jag genomför min plan.

I övrigt har hela hushållet varit utslagna av förkylning. Sönerna har varit hemma från skolan både igår och idag. Maken, som inte heller kände sig helt hundra, var hemma med dem igår. Idag har jag varit hemma. Kanske kan de gå i morgon. Febern är borta även om de är fortsatt snuviga.

Vi var ju i fjällen i helgen. Väldigt mysigt. Det är härligt med helgresor! Så trevligt så maken har redan bokat på nästa tripp! Vi far till Örebrotrakten för att besöka vår whiskey-tunna. Bo på hotell, kolla tunnan, njuta av våren. Örebro lär ska vara en väldigt trevlig stad. Har aldrig varit där så det är ju också lite extra roligt.

Sönerna är måttligt roade av whiskey-tunnor så de får stå över den här utflykten. Bästa kusinen kommer och passar dem. Så blir det semester för dem också.

Nä, nu måste jag ge mig i kast med min bok. Den ska ju vara klar tills i morgon.

Kate Morton - Den glömda trädgården.

Återkommer.

Blir irriterad när jag inte hinner med´. Och lite sur. Förra helgen var det en massa fotboll och handboll. Försökte hinna tvätta undan också inför veckan som komma skulle. Och veckan som komma skulle kom och då for jag till england i tre dagar. Det var en vansinnigt trevlig resa och nu är jag besatt av att åka dit med familjen på semester. Bournemouth. Kan utan problem visualisera mig i en solstol på stranden med en bredbrättad halmhatt på huvudet medan ungarna och maken försöker lära sig surfa på vågorna.

De som ringde upp mig medan jag var borta kopplade jag bort, smsade och hänvisade dem till mailen. Sedan fick jag  problem med nätuppkopplingen och lyckades inte ha varken kontroll eller kontakt med någon - utom de jag var i sällskap med. Det var very annoying, för jag hade en del privata angelägenheter att stå i. Och jag gillar inte när jag inte kan utföra det jag föresatt mig. (läs: lägga mig i...). Men det var lite skönt också upptäckte jag. Att inte bli nådd.

Kl. 22 på onsdagskvällen kom jag hem igen. Jag var trött. Men lite nöjd över att jag ändå hade påbörjat min packning innan jag for till england,  inför den stundande fjällresan. Jag hade packat mitt underställ och lagt fram mina vantar....

Under torsdagen jobbade jag, men bara fram till kl. 13.00 för 14.30 skulle vi hämta upp sönerna på skolan för att påbörja färden mot Kläppen. Alltså blev det ingen lunch. Ändå hann jag  inte riktigt göra klart det jag skulle göra.

Svishade förbi tobaksaffären när vi plockat upp sönerna och hämtade senaste bokpaketet. Det var bokklubbsboken som ska vara läst tills nu på onsdag så det var hög tid. Köpte en bok till grabbarna också - Dogboy. Jag högläste några kapitel för killarna under resan och de blev helt fast båda två. Men det var inte det jag skulle tala om...

Medan vi rullade på mot Sälen infann sig lugnet. Till sist var jag så avslappad att jag blev misstänksam. Började kolla efter mobilen som varit alldeles sjukt tyst en lång, lång stund.

Det var då jag upptäckte det - den var ingenstans! Provade att ringa mig själv  från makens telefon men ingen signal hördes i bilen. Efter flera signaler var det  däremot någon som svarade - och det var definitivt inte jag! Det var tobakshandlaren! Hallå ja, sa han. Hallå ja. Sa jag.

Öhhh, hej. Har jag glömt min telefon hos dig? frågade jag fåraktigt. Ja, erkände han - om det nu var han, det kanske var någon helt annan.... Nåja, jag sa att jag skulle komma och hämta telefonen på måndag och är det okej? Det var det.

Alltså  ingen telefon och således inte heller någon möjlighet att hjälpa till med aktiviteterna på fotbollsklubben, inga samtal till eller från jobbet, inga skojiga sms eller mms från polarna (trååååkigt....). Mobilfri.

Det var väldigt, väldigt skönt att slippa de genomträngande signalerna hela helgen. Familjen fick snällt finna sig i att bestämma tid, eller ringa någon annan i sällskapet som ev. kunde vidarbefordra meddelanden till mig. Det var så skönt så jag börjar undra om jag lämnade telefonen i tobaksaffären med flit. En omedveten men ändå beräknande handling...

Jag har varit okontaktbar i flera dagar nu och märker att jag gillar det. Kanske ska jag ge fasen i att köpa den där i-phonen i alla fall....

Fast kanske inte ändå.

...det är ju bara den självvalda tystnaden som är skön. Tänk om ingen någonsin försöker kontakta mig igen. Det skulle verkligen inte vara kul.

Bäst att hämta telefonen efter jobbet i morgon.

Jag och d.y slängde oss i bilen i fredags kväll för att heja fram brorsonen/kusinen i RM i "ligga under vattenytan" i fredags och det har jag inte ångrat en sekund! Vilket skådespel! Vilken nerv, vilken dramatik, vilken... vilken... ...ja, vilken väldigt konstig tävlingsform....

Här står han  iförd hela munderingen, ett par goggles och en näsklämma:

Här laddar han inför loppet:

...och där är han igång!

En så´n stil han har!

Två tidtagande funktionärer, en yberdomare, hans personliga coach och en hel flock med paparazzis! (nåja,, det var de två i bild och så jag...)

...och här går han i mål!

4 minuter och 27 sekunder senare! Nu tycker ni kanske att det här ser väldigt odramatiskt ut, men det är det inte! Hela tiden har man det här med syrebrist och obotliga hjärnskador i bakhuvudet. Detta är inte bara något som oroliga fastrar står och tänker på, utan det är ett inslag som präglar hela tävlingen. Efter x antal minuter måste V göra ett litet tecken - typ vifta med ett finger - till sin coach så att hon vet att hon är okej. Ytterligare en tid senare måste V sätta upp händerna mot kaklet för att alla ska se att han är vid medvetande. Sedan vid målgång måste den tävlanden ta ögonkontakt med domaren (detta är ett väldigt nervöst inslag, för tydligen kan det vara svårt att ha koll på vem som är vem när man dyker upp sådär efter att ha legat i blöt ett tag) och säga "I´m okey".

En väldigt udda tävlingsform. Men, det var faktiskt nervpirrande att stå där.

I dag var det fotbollsdag igen. D.y hade träning nere på Färjenäs och d.ä hade match på samma plan direkt efter. Det ledde till att samtliga lillebröder (det finns flera brödrapar i lagen) stannade kvar och hejade på. Mycket trevligt. Att Lundbys gröna hjältar spelade som gudar och sopade banan med motståndarna gjorde att den arktiska kylan faktiskt lättade en aning en stund.

När snön sedan började falla så drog jag och polar´n R på oss löparskorna och drog till Skatås. Det var vårt första pass ihop och det gick alldeles lysande! Vi sprang inte på samma bana för det hämmar oss, men vi kunde snacka av oss på vägen dit och tillbaka.

Jag tog 5:an för jag har ju varit så ur slag de senaste två veckorna och det oroade mig mycket. Det började likadant idag - extrem syrebrist efter knappt en kilometer och sedan en känsla av att löpa i snabbtorkande cement de resterande kilometrarna. Mitt under mitt bekymmersamma ältande av min oförmåga att prestera slog det mig: Jag har inget järn! Herregud! Jag lämnade ju blod för ungefär 2 veckor sedan och glömde ta med mig en karta järntabletter.... Inte har jag ätit något järnrikt heller sedan dess... Och trött så in i bänken...

Väl hemma rafsade jag fram en gammal bortglömd järnkarta och slukade girgit en tablett. NU måste det väl ändå vända?

I morgon blir det 8:an igen innan det kommer kits-spekulanter. Jag hoppas S följer med och "pratar mig runt" för det går så mycket enklare då. Och så mycket trevligare.

Jag kommer självklart att återkomma med detaljerade rapporter om min nu inledda slutfas av varvsuppladdningen. Vikten har jag just nu ingen koll på, men av kroppsprofilen att döma så tangerar jag nog 71-strecket igen. Tidtagaruret var försvunnet så kilometertiden har jag inte heller koll på. Allt kan bara bli bättre hädanefter...

Ha en fortsatt skön söndagkväll. Nu ska jag ner och försöka lirka loss grabsen från nyinskaffade PS3:an. Wish me luck...

Det går trögt. Nåt så rent förbannat. Det är förstås löpningen som inte riktigt funkar. Däremot håller jag på att bli världsmästare i självbedrägeri och verklighetstrogna hemmasnickrade sanningar...

Till exempel så sprang jag bara en (av planerade allra minst två) 8:a förra veckan. Sedan sprang jag ingen mer för jag skulle ju till fjällen.

Jaha.... och? tänkte jag för mig själv i stunder av dysterhet - jag skulle ju inte precis springa i fjällen. Nej, argumenterade ljugar-jag uppkäftigt, men jag ska skida! Det är faktiskt jätte-jätte-jätte-superbra träning för benen att åka skidor och det kommer att vara preciiiis lika bra som att springa. Förmodligen bättre!

...eller hur, muttrade dysterjag till ljugarjag.

Och på den vägen har det varit.

Här är hela det glada skidargänget från Stöten. Må ingen skugga falla över dem för min uteblivna löpträning. Tvärtom, de var så himla käcka och glada hela helgen att jag helt glömde bort att deppa ihop för min uteblivna varvsuppvarvning. Och hade jag inte varit i fjällen med dem hade jag ändå inte sprungit... Säkert hade jag fabricerat ihop någon fånig sanning om att det är direkt olämpligt att träna den tredje helgen i mars. Och så jädra dum i huvudet som jag är när det gäller just löpträning så hade jag säkert gått på det...

Nog om detta.

The kattkits växer så det knakar och det ser ut som om de allihopa blir långhåriga. Jag som så gärna ville ha en långhårig katt när vi skaffade Nelson... Typiskt mig att inte kunna vänta. Fast då hade jag ju inte fått Nelson förstås och hon är faktiskt en alldeles ovanligt trevlig liten katt. En av ungarna är tingad och har nu förärats namnet Alice. Det är broderns svärföräldrar som ska adoptera henne. Det känns fint att kunna kalla åtminstone en av kitsen vid namn. Jag är livrädd för att börja kalla de andra något för då på något sätt skapar man en tightare relation till dem och överlämnandet till nya ägare blir så mycket mer traumatiskt.

Nästa vecka kommer de att lämna sin sovlåda (enl. google) för att utforska större ytor. Det verkar osannolikt när man ser dem idag, men står det så på google så är det möjligtvis sant. Sedan misstänker jag att jag kommer att bli galen på dem hundra gånger om dagen och jag kommer säkerligen att svära ve och förbannelse när jag ska försöka få dessa fem små ulltussar att begagna sig av kattoan... Nåja. Det blir då.

Det är fredag idag och det är underbart! En av mina brorsöner tävlar i att ligga och hålla andan i en bassäng i kväll. Jag funderar seriöst på om jag inte borde pallra mig in till Valhalla för att heja på! Han kanske inte kommer att höra mig, men om han tittar upp kanske han kan känna igen mig genom vattenytan. Nog behöver man hejas på lite grand när man ska tävla i något så udda - eller vad tror ni? Själva tävlingen pågår bara i tio minuter. Det låter kort, men å andra sidan - det är nog inte så många som klarar ens den tiden. Jag får bestämma mig snart om jag ska dit. Det börjar 20.20. Det känns lite som i gamla dagar när barnen tävlingssimmade för S02. Vi kunde åka ner till en tävling i Varberg, se barnet tävla i t.ex 25 m crawl - typ 1,30 minuter, sedan vänta i 3-4 timmar innan nästa 25-meters-tävling i bröst/rygg/stafett/fjäril o.s.v. Sönerna var tack och lov väldigt tävlingsmotiverade och brukade ställa upp i alla grenar vilket gjorde väntan i svettig, fuktig, klorluktande simhall lite mer uthärdlig. Action varannan timme bra dagar. I ungefär 1.30 minut....

Det var då. Nu är det fotboll och handboll för hela slanten. För dem båda. Snart kommer jag kanske att fatta handboll, men det är marigt. Hur får man stoppa en motspelare egentligen? Hålla runt honom jättehårt eller bara lite löst? Hålla runt men inte snudda (jättelätt...) Nej, jag fattar faktiskt inte alls. Jag tycker det är väldigt mycket blåsande i den där pipan och nu vart det bortdömt och nu vart det frikast och hej och hå. Men det är ganska kul och väldigt trevliga föräldrar.

Nu ska jag äta något medan jag funderar klart på det här med hålla-andan-tävlingen. Ska jag eller ska jag inte. När får jag någonsin chansen igen?

Ha en skön helg mina vänner. Det ska jag ha. I går sprang jag (nä, det gjorde jag faktiskt inte, jag lufsade) och på söndag blir det 8-an. Kanske, kanske, kanske att mitt nya liv börjar nu.

Ha, ha, haaaaa :-)

Jamen tror ni inte på katten att det är dags för fjällresa igen! Det är firmans årliga utförsaktivitet som inleds i morgon dag. Vi drar iväg i tre toyotabilar till sälens sista utpost - Stöten.

Det ska förstås bli väldigt roligt, för det blir det ju varenda gång. Lite snö, lite öl, lite dösnack och lite trevligt sällskap så blir stämningen god.

...men i år är det svårt att åka hemifrån. Nelson har ju precis fått ungar och det kanske inte är världens största tilldragelse för en majoritet av befolkningen i världen - men för mig är det stort. Det är något med nyfödda oavsett vad för slag. Nåja, kanske att människobebisar, egna, smäller lite högre. Men små, små kattbebisar är minsann också stora mirakel.

Hon fick sex stycken men en veslig liten stackar härdade inte ut i denna jämmerdal utan lämnade den efter bara ett dygn ungefär.

De fem kvarvarande krabaterna växer så knakar. Jag fyller Nelson med superduper näringsrikt käk och snackar mycket med henne så att hon inte ska gå in i väggen. Kidsen är som vampyrblodiglar på henne så fort hon går till dem. Och även om hon förstås måste ta sitt föräldraansvar så fattar ju vem som helst att det måste vara tufft att vara ensamstående förälder till en sådan flock! Tänk dig själv...

Well. Kattkidsen ska bo hos oss i ca 10 veckor (eller är det 12?) så jag hinner njuta av dem ett tag till.

Fjällresan är bara över helgen och det brukar vara nog. Jag har seriösa funderingar på att ta med mig längdskidorna. Det känns väldigt konstigt att ens överväga en sådan sak. Är det en begynnande 50-årskris? Jag tror inte att de kommer att åka in i bilen när jag väl står där i morgon bitti. Praktikern i mig kommer att övertyga mig om att det blir alldeles för bökigt.

...eller? Det skulle ju göra gott med ett ordentligt svettigt, träningspass... Det där satans varvet närmar sig med stormsteg nu och jag håller på att få lite panikångest. Närmast mental kramp. VAD HAR JAG GJORT! Jag hoppas jag har vett att avstå om jag inte lyckas träna upp mig lite mer. Å andra sidan är jag bättre tränad redan nu än jag någonsin varit vid något annant varv... ....men jag var yngre förr.

Jag håller på att boka tid för en total make-over. Det kan gå hur som helst. Jag har ingen som helst idé om hur jag vill se ut i huvudet, jag är inte ens speciellt missnöjd med dagens brist på frisyr. Ibland upptäcker jag inte förrän väldigt sent på dagen att jag glömt bort att kamma mig. Då har håret ofta torkat ihop i käcka, utstickande tovor som lite grann påminner om rastflätor. Fast bara en tre, fyra stycken vilket ger ett lite luggat utslängt intryck. Då, när det händer, brukar jag tänka att det verkligen inte passar sig. En dam i min ålder borde ha en sorts frisyr. Eller åtminstone kamma igenom bristen på densamma och försöka forma den till något hårliknande.

Men, men... Vi får se hur det blir. Blir det fantastiskt kommer jag att inbilla mig att jag ska gå till frissan varannan månad för att hålla efter det och blir det mindre fantastiskt så brukar jag tänka att jaja, det växer snart ut igen. Och några månader senare ser jag ut precis som vanligt igen - trots mina ambitiösa planer på att bli en välvårdad, damliknande varelse.

I övrigt är det mycket handboll och fotboll nu. Massor med matcher varje helg. Hinner knappt med något annat. Och vet ni vad? Det är riktigt, riktigt roligt!

Ha en trevlig torsdag!

p.s. ...jag var ju på "Skurk"-spelning i förra bloggen. Nu är deras skiva klar och släppt och ni kan kolla in den här: http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=404924  Lyssna in vettja!