Under ytan...

Jag och d.y slängde oss i bilen i fredags kväll för att heja fram brorsonen/kusinen i RM i "ligga under vattenytan" i fredags och det har jag inte ångrat en sekund! Vilket skådespel! Vilken nerv, vilken dramatik, vilken... vilken... ...ja, vilken väldigt konstig tävlingsform....

Här står han  iförd hela munderingen, ett par goggles och en näsklämma:

Här laddar han inför loppet:

...och där är han igång!

En så´n stil han har!

Två tidtagande funktionärer, en yberdomare, hans personliga coach och en hel flock med paparazzis! (nåja,, det var de två i bild och så jag...)

...och här går han i mål!

4 minuter och 27 sekunder senare! Nu tycker ni kanske att det här ser väldigt odramatiskt ut, men det är det inte! Hela tiden har man det här med syrebrist och obotliga hjärnskador i bakhuvudet. Detta är inte bara något som oroliga fastrar står och tänker på, utan det är ett inslag som präglar hela tävlingen. Efter x antal minuter måste V göra ett litet tecken - typ vifta med ett finger - till sin coach så att hon vet att hon är okej. Ytterligare en tid senare måste V sätta upp händerna mot kaklet för att alla ska se att han är vid medvetande. Sedan vid målgång måste den tävlanden ta ögonkontakt med domaren (detta är ett väldigt nervöst inslag, för tydligen kan det vara svårt att ha koll på vem som är vem när man dyker upp sådär efter att ha legat i blöt ett tag) och säga "I´m okey".

En väldigt udda tävlingsform. Men, det var faktiskt nervpirrande att stå där.

I dag var det fotbollsdag igen. D.y hade träning nere på Färjenäs och d.ä hade match på samma plan direkt efter. Det ledde till att samtliga lillebröder (det finns flera brödrapar i lagen) stannade kvar och hejade på. Mycket trevligt. Att Lundbys gröna hjältar spelade som gudar och sopade banan med motståndarna gjorde att den arktiska kylan faktiskt lättade en aning en stund.

När snön sedan började falla så drog jag och polar´n R på oss löparskorna och drog till Skatås. Det var vårt första pass ihop och det gick alldeles lysande! Vi sprang inte på samma bana för det hämmar oss, men vi kunde snacka av oss på vägen dit och tillbaka.

Jag tog 5:an för jag har ju varit så ur slag de senaste två veckorna och det oroade mig mycket. Det började likadant idag - extrem syrebrist efter knappt en kilometer och sedan en känsla av att löpa i snabbtorkande cement de resterande kilometrarna. Mitt under mitt bekymmersamma ältande av min oförmåga att prestera slog det mig: Jag har inget järn! Herregud! Jag lämnade ju blod för ungefär 2 veckor sedan och glömde ta med mig en karta järntabletter.... Inte har jag ätit något järnrikt heller sedan dess... Och trött så in i bänken...

Väl hemma rafsade jag fram en gammal bortglömd järnkarta och slukade girgit en tablett. NU måste det väl ändå vända?

I morgon blir det 8:an igen innan det kommer kits-spekulanter. Jag hoppas S följer med och "pratar mig runt" för det går så mycket enklare då. Och så mycket trevligare.

Jag kommer självklart att återkomma med detaljerade rapporter om min nu inledda slutfas av varvsuppladdningen. Vikten har jag just nu ingen koll på, men av kroppsprofilen att döma så tangerar jag nog 71-strecket igen. Tidtagaruret var försvunnet så kilometertiden har jag inte heller koll på. Allt kan bara bli bättre hädanefter...

Ha en fortsatt skön söndagkväll. Nu ska jag ner och försöka lirka loss grabsen från nyinskaffade PS3:an. Wish me luck...