Flickan som ville bli stor

Vinden blåste i håret, och solen sken på hennes fortfarande vita ben.
Den enda färgen som fanns var det ilskna röda från myggornas bett.

Hon satt på gungan och viftade med benen, försökte och försökte, men hur hon än gjorde lyckades hon inte få någon fart.
Hon ville ropa på pappa, be om hjälp att få lite fart. Få känna pirret i magen när hon var högt över marken, men hon var tyst.
Hon såg sin pappa genom fönstret, han åt frukost. Hon hade fortfarande inte förstått varför pappa bara drack till frukost, aldrig åt.
Mamma var också där, innanför fönstret, men hon kunde höra mammas röst. Mammas röst var alltid hög och arg.

Hon hade ännu inte förstått varför mamma alltid pratade så högt, varför hon lät så arg.
Hade hon ropat på mamma nu för att få lite hjälp med gungan, hade mamma ändå inte hört.

Hon undrade varför ingen hörde henne, inte ens när hon pratade lika högt som mamma.
För många gånger hade hon försökt ropa, utan att någon hörde henne.
Hon kanske inte fanns, hon kanske var osynlig, eller så kunde hon helt enkelt inte prata.
Allt hon ville var att någon skulle höra henne, så hon kunde få lite fart på gungan.

Så hon satt kvar, hon visste att hon skulle få sitta här ända tills någon äntligen såg henne och kunde lyfta ner henne, men det skulle dröja länge, så mycket hade hon lärt sig.

Ju mindre du finns i mitt liv, desto mindre saknar jag dig.
Snart är det som om du aldrig funnits här till att börja med.

Alla minnen bleknar, som ett fotografi som stått i solen för länge, gulnat och vagt.
Som ett sandslott som tidvågen sveper in och tar med sig, där inga spår lämnas kvar av det som en gång var.

Varje gång försöker vi ta ett nytt fotografi, bygga ett nytt sandslott, men alltid med samma resultat.
Det bleknar i solen , det försvinner med vågen.

Kanske kommer det alltid förbli så, våran lott i livet att leka på en strand med för ovänliga vågor, en sol som bleker även de bästa korten.

Eller så reser vi åt ett annat håll, ger oss tillåtelse att leka på andra stränder, se vad andra vågor kan göra.
Men vart vi än far, kommer solen alltid vara vad den alltid varit...

Jag saknar dig, våra nattliga samtal.
Jag saknar hur du alltid fick mig att skratta, oavsett hur jag mådde, du fick mig alltid att skratta.
Jag saknar att få berätta mina konstiga funderingar för dig, mina underliga tankar som ingen annan förstår. 
Jag saknar att vara fånig med dig, våra samtal om vad vi behöver med oss när vi flyttar till Mars.

Jag saknar dig.

Och ju mer jag saknar dig, desto argare blir jag på mig själv. För jag vet att det här är helt och hållet mitt fel. Det är jag som gjorde att du försvann, min feghet som fick dig att försvinna.
När ilskan på mig själv blir för stor då blir jag arg på dig. Arg för att du så lättvindigt slängde bort mig, arg för att du  inte ens behagade dig att ställa en fråga.
Jag är arg på dig för att du inte ville kämpa, arg för att du inte tycker jag är värd det.

Men när ilskan så sakta försvunnit, står jag kvar här med en enda känsla.

Saknad över dig.

Den vind som blåser i ditt hår, är samma vind jag viskade jag älskar dig i.

Det regn som faller på din kind, är samma regn som blandades med mina tårar.

Den sol som skiner på din hud, är samma sol som torkade mitt blödande hjärta.

Den luft du andas, är samma luft jag slutade andas när du försvann.

Allt jag får tillbaks är korta och otrevliga svar.
Varför förstår jag verkligen inte. Kanske som ett sätt att distansiera sig själv ifrån mig, ett försök att avsluta.
Vilket är helt ok för mig, vill du avsluta så gör det. Jag kan inte tvinga dig att ha kontakt med mig.
Jag kan inte ens tvinga dig att fortsätta tycka om mig eller vilja vara vän med mig.

Men om du på allvar tro att jag tänker sitta tyst och ta emot din skit, då tror du så jävla fel.
Det enda det här resulterar i att avslutet mellan oss blir smutsigt och fyllt av en mängd negativa känslor.
Men det här leder till något positivt för mig, något som jag definitivt inte tror att du hade räknat med.
Det är att jag färdas tillbaks i tiden och inser precis varför vi inte kunde leva ihop då, och inser att det är av samma orsak som jag inte vill leva med dig nu.
Vi har så totalt olika syn på saker och ting. Jag förstår inte varför du beter dig som du gör, och du förstår definitivt inte mig.
Jag tänker inte ändra mig, du tänker inte ändra dig.

Så tack, tack för att du fick mig att inse att det valet jag gjorde var det absolut rätta för mig att göra.
Tack för att du fick mig att se precis varför du och jag är en tanke jag inte tror på.
Tack för att du beter dig som en idiot , för det har du alltid varit och kommer med största sannolikhet förbli.

Jag kommer nog för alltid fundera på varför jag älskar dig, när det är få saker jag gillar med dig.

Jag må älska dig , men jag kommer aldrig vilja leva med dig.

Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen för över 12 år sedan, dagen då jag såg dig för första gången. Det var en sommardag, varmt och allt stod i full blom. Jag visste vem du var, men det var ungefär allt jag visste om dig. Den dagen lärde du mig vad kärlek vid första ögonkastet var. En bomb slog ned, slog undan marken för mig och jag föll, föll hårt och brutalt. De ögonkasten vi gav varandra kunde fått de största isar att smälta undan. Och vi älskade, älskade som bara ungdomar kan. Med ett hopp och en tilltro till att detta var för evigt. Älskade på det underbara, naiva sätt som alla borde få uppleva.

Men sen gick allt så fel, min rädsla för ansvar, min rädsla av att förlora, att binda mig, att inte våga öppna mig. Allt det kom i vägen och blev ett allt större hinder på vår kärleksväg. Allt blev så definitivt när vi insåg att vi ville två helt olika saker med våra liv. Du ville ha barn, familj och ett lyckligt Svenssonliv, du ville ha allt det jag kämpade för att undvika. Du ville ha allt det som gjorde mig vettskrämd.
Och jag flydde, sprang allt jag kunde åt motsatt håll. Aldrig tänkte jag då en tanke på vilken stor del av ditt hjärta och själ som jag slet åt mig och tog med mig i min flykt.

Du sa aldrig något, allt du sa var att du förstod, att det var ok. Idag förstår jag inte hur jag kunde tro på dig, jag kanske trodde för att själv slippa känna mig som den bödel jag faktiskt var.

Vi fortsatte vara vänner, pratade när vi sågs, problemet med gemensamma vänner är att det är svårt att undvika varandra. Jag älskade dig, fast jag vägrade erkänna dig. Och med det kom att jag betedde mig som om vi vore ett par, trots att vi inte längre var det. Och jag måste ha gjort dig så illa, gett dig så stora förhoppningar varje gång, bara för att sedan gå min väg. Alltid med ursäkten att vi var bara vänner vilket du visste om, och det var inte mitt bekymmer om du förväntade dig saker jag aldrig lovat.

Jag är allt annat än stolt över hur jag betedde mig under de åren, hur otroligt många människor jag sårade, men framförallt hur mycket jag sårade och förstörde för mig själv.

Du flyttade och våra vägar gled definitivt isär. Men vi fortsatte hålla kontakten sporadiskt.

Så kom då den dagen för några månader sedan då vi återigen träffades, det hade gått lite över 7 år sedan sist. Inte hade jag en tanke på att något skulle förändras, men oj vad fel jag hade.

Alla känslor jag haft för dig kom tillbaks och gav mig en rejäl knock. En knock jag varken förväntat mig eller hade tid med i mitt planerade och ordnade liv. Vi träffades några dagar helt som vänner, men med ett stämning i luften som alla andra märkte utom jag.
Du åkte igen, utan att något hänt mellan oss. Men en hel del saker hade hänt i mig, för jag fann mig själv konstant tänka på dig, sakna dig, vilja ha dig nära mig. Det fick inte plats i mitt liv, det tog för mycket tid och energi så jag slog bort tankarna och känslorna. Jag visste att du och jag var en omöjlighet som det såg ut.

Ur detta möte kom att vi började prata oftare med varandra, och du sa i förbifarten att du skulle komma hem till jul så då kanske vi kunde träffas. Hjärtat började slå i ultrafart och jag fick kämpa  hårt för att inte skrika ut min glädje, bara för att du några dagar senare berättade att du inte skulle hinna med att träffas.
Det var nog då jag verkligen insåg hur mycket du betyder för mig. För är det något jag inte gör så är det att gråta över karlar, jag kan räkna på ena handens fingrar hur ofta jag gråtit i mitt liv. Men det här fick mig att bli förkrossad och sedan förbannad. Om du inte hade tid att träffa mig så skulle du fan i  mig inte få prata med mig heller. Och jag avslutade kontakten mellan oss helt utan förklaring.
Haha visst beter man sig logiskt när man är kär :)

Sen kom nästa vändning, du ändrade dina planer helt och hållet och kämpade hårt för att få tid att komma hit. Nu var problemet att jag inte alls såg det här som ett sätt för dig att visa att du verkligen ville träffa mig, hur jag nu någonsin kunde tro något annat är en gåta.

När vi  träffades var allt som det alltid varit och är mellan oss, glatt och med en härligt rå och retsam humor :)
På kvällen satt vi framför tvn och du kom allt närmare mig, och jag försökte prata högre och högre för att du inte skulle höra hur mina hjärtslag slog. Så satt vi tätt ihop i flera timmar, och paniken slog till med full kraft.
Vad gjorde jag, vad höll på att hända, ville jag verkligen det här, det fick inte hända. Och jag gjorde det jag var så bra på, jag flydde.
Än en gång sprang jag så fort jag kunde och lämnade dig kvar med ett stort hål i hjärta och själ.

Och där står vi nu. Lika trasiga som för 12 år sedan, med lika mycket om inte mer känslor för varandra. Jag ber om ett mirakel, att ett under ska ske och bara ta bort alla mina rädslor. För jag vet inte hur jag ska vinna över de, jag vet inte hur jag ska våga.
Så snälla, spring efter mig den här gången. Ge inte upp, slåss för mig. För jag finns där bakom alla mina murar, jag står där och skriker mig hes i förhoppning att det ska höras utanför murarna. Att du ska höra att jag älskar dig.

Jag bryr mig inte hur vi får det här att funka, för vi måste få det att fungera.
Jag bryr mig inte om hur kaotiskt mitt liv blir, för det måste få innehålla dig.

Det här brevet är till dig, en förhoppning att du ska förstå, förlåta och inte ge upp. Jag ville aldrig såra dig, men för att skydda mig själv från att bli sårad var jag tvungen att såra dig.
Du kommer aldrig få läsa det här, du kommer aldrig få en förklaring.

Och jag kommer sitta här om ytterligare 10 år och ångra allt jag inte gjorde, enbart för att rädslan var för stor för mig att övervinna själv.

Jag är kär i huset jag bor i, det är ett underbart hus som gör mitt liv bekvämt.

Jag är kär i luften jag andas, den får mig att fortsätta leva.

Jag är kär i människorna jag kallar mina vänner, de får mig att skratta och må bra.

Jag är kär i mig själv, jag försörjer och tar hand om mig själv så jag mår bra.

Men framförallt är jag kär i dig, för du får mig att vilja leva.

Jag är inte rädd för att säga jag älskar dig.
Jag är rädd att inte få höra det tillbaks.

Jag är inte rädd för att behöva dig
Jag är rädd att du inte behöver mig.

Jag är inte rädd för att sakna dig.
Jag är rädd för att du redan glömt vem jag är...

Kom, kom närmare.
Sätt dig här hos mig.

Vet du om att du är det vackraste på jorden, att du är perfekt precis som du är.
Det finns ingen som kan vara du bättre än du är.

Vet du om att du är den mest värdefulla på jorden. För utan dig skulle världen bli mycket sorgsnare.

Vet du om att du aldrig är ensam, för jag är alltid här hos dig, även om jag inte alltid är det rent fysiskt.

Vet du om att du aldrig behöver be om ursäkt för det du känner, för dina känslor visar vem du är.

Vet du om att du aldrig behöver vara rädd för att falla, för jag är alltid här att fånga upp dig, rengöra dina sår och torka dina tårar.

Vet du om att du aldrig behöver vara rädd, för jag är redo att döda alla monster som kommer i din väg.

Vet du om hur mycket jag önskar att någon sagt så till mig

Jag vill vakna på natten över att det är för varmt bredvid dig.
Jag vill vakna och svära över att du tar för mycket plats.
Jag vill vakna av att vi trasslat ihop oss under natten.

Jag vill vakna av att du snarkar för högt.
Jag vill vakna av att ditt hår kittlar min näsa.
Jag vill vakna av att du tagit hela täcket.

Jag vill vakna för att du klättrar över mig.
Jag vill vakna för att din väckarklocka ringer tidigare än min.
Jag vill vakna för  att du går och lägger dig.

Jag vaknar ensam och sörjer de gånger jag klagade när du låg bredvid mig.