Brevet du aldrig får läsa

Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen för över 12 år sedan, dagen då jag såg dig för första gången. Det var en sommardag, varmt och allt stod i full blom. Jag visste vem du var, men det var ungefär allt jag visste om dig. Den dagen lärde du mig vad kärlek vid första ögonkastet var. En bomb slog ned, slog undan marken för mig och jag föll, föll hårt och brutalt. De ögonkasten vi gav varandra kunde fått de största isar att smälta undan. Och vi älskade, älskade som bara ungdomar kan. Med ett hopp och en tilltro till att detta var för evigt. Älskade på det underbara, naiva sätt som alla borde få uppleva.

Men sen gick allt så fel, min rädsla för ansvar, min rädsla av att förlora, att binda mig, att inte våga öppna mig. Allt det kom i vägen och blev ett allt större hinder på vår kärleksväg. Allt blev så definitivt när vi insåg att vi ville två helt olika saker med våra liv. Du ville ha barn, familj och ett lyckligt Svenssonliv, du ville ha allt det jag kämpade för att undvika. Du ville ha allt det som gjorde mig vettskrämd.
Och jag flydde, sprang allt jag kunde åt motsatt håll. Aldrig tänkte jag då en tanke på vilken stor del av ditt hjärta och själ som jag slet åt mig och tog med mig i min flykt.

Du sa aldrig något, allt du sa var att du förstod, att det var ok. Idag förstår jag inte hur jag kunde tro på dig, jag kanske trodde för att själv slippa känna mig som den bödel jag faktiskt var.

Vi fortsatte vara vänner, pratade när vi sågs, problemet med gemensamma vänner är att det är svårt att undvika varandra. Jag älskade dig, fast jag vägrade erkänna dig. Och med det kom att jag betedde mig som om vi vore ett par, trots att vi inte längre var det. Och jag måste ha gjort dig så illa, gett dig så stora förhoppningar varje gång, bara för att sedan gå min väg. Alltid med ursäkten att vi var bara vänner vilket du visste om, och det var inte mitt bekymmer om du förväntade dig saker jag aldrig lovat.

Jag är allt annat än stolt över hur jag betedde mig under de åren, hur otroligt många människor jag sårade, men framförallt hur mycket jag sårade och förstörde för mig själv.

Du flyttade och våra vägar gled definitivt isär. Men vi fortsatte hålla kontakten sporadiskt.

Så kom då den dagen för några månader sedan då vi återigen träffades, det hade gått lite över 7 år sedan sist. Inte hade jag en tanke på att något skulle förändras, men oj vad fel jag hade.

Alla känslor jag haft för dig kom tillbaks och gav mig en rejäl knock. En knock jag varken förväntat mig eller hade tid med i mitt planerade och ordnade liv. Vi träffades några dagar helt som vänner, men med ett stämning i luften som alla andra märkte utom jag.
Du åkte igen, utan att något hänt mellan oss. Men en hel del saker hade hänt i mig, för jag fann mig själv konstant tänka på dig, sakna dig, vilja ha dig nära mig. Det fick inte plats i mitt liv, det tog för mycket tid och energi så jag slog bort tankarna och känslorna. Jag visste att du och jag var en omöjlighet som det såg ut.

Ur detta möte kom att vi började prata oftare med varandra, och du sa i förbifarten att du skulle komma hem till jul så då kanske vi kunde träffas. Hjärtat började slå i ultrafart och jag fick kämpa  hårt för att inte skrika ut min glädje, bara för att du några dagar senare berättade att du inte skulle hinna med att träffas.
Det var nog då jag verkligen insåg hur mycket du betyder för mig. För är det något jag inte gör så är det att gråta över karlar, jag kan räkna på ena handens fingrar hur ofta jag gråtit i mitt liv. Men det här fick mig att bli förkrossad och sedan förbannad. Om du inte hade tid att träffa mig så skulle du fan i  mig inte få prata med mig heller. Och jag avslutade kontakten mellan oss helt utan förklaring.
Haha visst beter man sig logiskt när man är kär :)

Sen kom nästa vändning, du ändrade dina planer helt och hållet och kämpade hårt för att få tid att komma hit. Nu var problemet att jag inte alls såg det här som ett sätt för dig att visa att du verkligen ville träffa mig, hur jag nu någonsin kunde tro något annat är en gåta.

När vi  träffades var allt som det alltid varit och är mellan oss, glatt och med en härligt rå och retsam humor :)
På kvällen satt vi framför tvn och du kom allt närmare mig, och jag försökte prata högre och högre för att du inte skulle höra hur mina hjärtslag slog. Så satt vi tätt ihop i flera timmar, och paniken slog till med full kraft.
Vad gjorde jag, vad höll på att hända, ville jag verkligen det här, det fick inte hända. Och jag gjorde det jag var så bra på, jag flydde.
Än en gång sprang jag så fort jag kunde och lämnade dig kvar med ett stort hål i hjärta och själ.

Och där står vi nu. Lika trasiga som för 12 år sedan, med lika mycket om inte mer känslor för varandra. Jag ber om ett mirakel, att ett under ska ske och bara ta bort alla mina rädslor. För jag vet inte hur jag ska vinna över de, jag vet inte hur jag ska våga.
Så snälla, spring efter mig den här gången. Ge inte upp, slåss för mig. För jag finns där bakom alla mina murar, jag står där och skriker mig hes i förhoppning att det ska höras utanför murarna. Att du ska höra att jag älskar dig.

Jag bryr mig inte hur vi får det här att funka, för vi måste få det att fungera.
Jag bryr mig inte om hur kaotiskt mitt liv blir, för det måste få innehålla dig.

Det här brevet är till dig, en förhoppning att du ska förstå, förlåta och inte ge upp. Jag ville aldrig såra dig, men för att skydda mig själv från att bli sårad var jag tvungen att såra dig.
Du kommer aldrig få läsa det här, du kommer aldrig få en förklaring.

Och jag kommer sitta här om ytterligare 10 år och ångra allt jag inte gjorde, enbart för att rädslan var för stor för mig att övervinna själv.