Jag saknar dig

Jag saknar dig, våra nattliga samtal.
Jag saknar hur du alltid fick mig att skratta, oavsett hur jag mådde, du fick mig alltid att skratta.
Jag saknar att få berätta mina konstiga funderingar för dig, mina underliga tankar som ingen annan förstår. 
Jag saknar att vara fånig med dig, våra samtal om vad vi behöver med oss när vi flyttar till Mars.

Jag saknar dig.

Och ju mer jag saknar dig, desto argare blir jag på mig själv. För jag vet att det här är helt och hållet mitt fel. Det är jag som gjorde att du försvann, min feghet som fick dig att försvinna.
När ilskan på mig själv blir för stor då blir jag arg på dig. Arg för att du så lättvindigt slängde bort mig, arg för att du  inte ens behagade dig att ställa en fråga.
Jag är arg på dig för att du inte ville kämpa, arg för att du inte tycker jag är värd det.

Men när ilskan så sakta försvunnit, står jag kvar här med en enda känsla.

Saknad över dig.