Är det verkligen möjligt?

Att vara ett barn som vid 5 års ålder utsätts för sexuella övergrepp är väldigt svårt att förstå, inte bara för utomstående utan även för mig själv. Hur är det möjligt? Kan någon verkligen fullborda ett övergrepp på ett så litet barn? Handen på hjärtat hur är det (praktiskt", fysiskt  möjligt på en så liten outvecklad liten kropp?Sunda tankar  & funderingar säger NEJ det är inte möjligt.

Men tro mig det är möjligt......Svaret är JA......

Jag ska försöka förklara för min egen skull, för min egen  healing både själsligt och fysiskt. var gång jag tänker  på, eller talar om själva övergreppen så rinner mina tårar tyst, jag svettas , hjärtat slår fort, jag känner en smärta i underlivet som är så påtaglig och verklig att jag får svårt att sitta på en stol, känns som om det sker just nu, i detta ögonblick, så påtagligt är det..

Jag kan aldrig nog betona den Tacksamhet och värme jag känner för att ni finns för mig här. Ni som lyssnar, delar mina tårar och min sorg. Ni som lyfter mig på en väg mot ljuset där jag en dag blir lycklig. TACK.

Jag vet att detta är min enda väg att gå i livet. Tala , berätta om det, våga berätta  även alla dessa väldigt  intima övergrepp som skändade min lilla barnakropp.

När jag är på samtal hos min Terapeut så har jag stora problem att använda "runda " ord. han vill få min berätta alla de hemska ord som HAN viskade och ibland skrek till mig.

Jag är väldigt öppen som person, pratar gärna och mycket, men får ofta höra att jag är en god lyssnare av mina vänner. men så har jag inte alltid varit.Jag är absolut inte fin i kanten av mig, berättar gärna snuskiga vitsar, skojar skrattade ofta om snusk, ses nog lite av en av de som ofta blir bjuden på fester just för att jag är så glad och positiv. Det är kul, MEN det är inte den Marie som just nu sitter här och skriver. Jag har under alla år varit som 2 personer. Den ena är det lilla barnet Marie som är så fylld av sorg, den Marie som aldrig vågar känna tillit till någon. Den lilla som bär på så mycket smärta en människa kan klara av att bära, och som blev så sviken av dom hon älskade som allra mest.

Den andra är den Marie som bär "masken" där ingen ser eller vet.

HAN bodde hemma hos min mormor men var ofta hemma hos oss där jag bodde med mina syskon och min Mamma., Jag minns mycket väl att HANS beteende var mycket märkligt då han slog i dörrar, slog sönder saker, svor och sa fula ord.  Jag hörde dom vuxna många  gånger tala om att han var  på sjukhuset i Västervik. Jag förstod såklart inte då att det var ett låst  mentalsjukhus han var på. Jag minns flera gånger då vi barn blev inropade och fick springa hem och gömma oss, då Mamma låste ytterdörren och han slog sönder våra saker som stod i trappen. De gångerna kom polisen och hämtade honom. men han kom alltid tillbaka.

Att dom vuxna runt mig  lämnade mig ensam utan tillsyn där möjlighet för honom att göra mig detta är något jag aldrig kan förlåta dom för ALDRIG.

Ikväll blev det ett väldigt suddigt osammanhängande inlägg, förklaringen kom inte. ibland blir tankarna och känslorna för mycket.

det gör för ont

tack för ni finns för mig. Utan er hade jag aldrig orkat.

jag hade aldrig orkar överleva

kramar Marie