Den där.....Jag

Det var hemskt länge sedan jag var inne här och skrev mina tankar, livet har liksom bara......ja stannat.

Eller jag kanske ska säga fortsatt fast ändå hängt upp sig totalt. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja där jag slutade skriva.

Min sorg ÄR stor, min verklighet är detta så som mitt liv är, det kan jag aldrig komma ifrån, jag har inte varit och hälsat på Mamma på nästan 1 år. Jag kan inte förmå mig att gå dit, att gå till denna sten som förefaller sig så kall i denna vinterkyla. men även när det fanns dagar som var varma och fulla med sol kunde jag förmå mig att gå dit. Mitt avstånd blir längre och längre för var dag....så också sorgen i mitt hjärta.

Ibland tänker jag att jag inte ens vågar gå dit, för jag vissa dagar bara vill sparka ner denna gråa kalla sten som bär hennes namn. Sparka hårt och brutalt, så som jag ibland skulle önska att stenen vore hon...MIN MAMMA. Denna person som jag älskar trots allt. Hos mig är kärleken störst, så även förlåtelsen......Tror jag....till slut...KANSKE EN DAG.

Men jag vet att det inte är så, jag älskar henne trots allt. Sådan är jag....

Att förlåta är en annan sak.

Att älska betyder inte att man förlåter.

Men visst önskar jag varje dag, varje timma, varje minut, varje sekund :

ATT JAG KUNDE FÖRLÅTA HENNE FÖR DÅ SKULLE MIN KÄRLEK VARA ÄKTA

SÅ ÄKTA ATT JAG KUNDE GÅ NER TILL HENNES GRAV. LÄGGA EN ROS OCH INNERLIGT VISKA.

MAMMA MIN MAMMA : JAG ÄLSKAR DIG.