Så är det

Vi fick ett chockerande och oväntat besked ikväll. Grabbens pappa ringde och bad oss komma ut. Där berättade han att han ska inställa sig idag. Att han skulle åka in visste vi, men vi trodde efter sommaren, som han sagt. men han fick själv beskedet idag..

 

Stackars stackars min grabb....så ledsen. Jag får så ont i hjärtat när jag ser honom.

För snart ett år sedan började jag planera att sluta röka. Jag visste att jag slutat en gång tidigare med hjälp av medicinen Zyban, och det jag även mindes från den gången var att själva behovet av att dricka också försvann.

När dagen väl kom då jag skulle sluta röka igen hade jag ätit dessa Zyban en ve ca (som jag sparat från förra gången). Och vips så försvann både rök- och alkoholbegäret. När  jag sedan slutade med medicinen var jag rökfri, men den inre oron och det där "suget" kom tillbaka. Suget på att dricka. 

Jag började läsa på om själva verksamma ämnet Bupoprion, vilket visade sig vara ett ämne som påverkar dopamin och nor-adrenalinet och ges till personer med ADHD i framförallt Usa. I sverige har vi en sådan edicin med EXAKT samma innehåll som Zyban ( som bara är till för att sluta röka) men den här medicinen heter Voxra och var en anti-depp tablett. Efter samtal med min läkare så bestämde vi att jag skulle prova Voxra iom att jag fungerade så bra på Zybanen.

Samma sak igen. Suget efter alkohol förvann. Jag orkar vara mer organiserad och orkar hålla ordning hemma, och ha humöret kvar. Väldigt intressant detta.

 

Nu har jag varit utan medicinen i 3 veckor pga de tog slut och jag tyckte även att jag mådde så "bra" så jag behövde dom nog inte. Men tji fick jag.. ångest och en inre oro har nu återkommit, jag blir nästan apatisk av all oordning som börjar återkomma i hemmet, irritationen ett faktum, katastroftankar och smått paranoid över vad andra ska säga och tänka om mig. Och allt detta har varit som bortblåst när jag åt medicinen. Detta är nog mest ett konstaterande för mig själv att jag faktiskt behöver medicin och troligtvis har ADHD, men samtidigt är det intressant att det knappt pratas om Voxra och dess effekter och att man inte provar dessa tabletter på även missbrukare och inte bara rökare...

 

Min känsla av ensamhet blev bara värre och värre igår med en känsla av depression och ångest och jag betedde mig som en klängig fjortis på min sambo, självömkande och kärleksbekräftande. Jag undrade om jag höll på att bli psykiskt sjuk på allvar. Kanske djupt deprimerad och behövde bo på psyket resten av livet? Tänk om han träffar någon annan mycket snyggare och häftigare än mig? Tänk om det blir en naturkatastrof så barnen dör och jag inte kan rädda dom? Kanske bästa att jag köper på mig farliga tabletter så jag kan styra själv när och hur jag ska dö. Men så kan man ju inte göra?.. Sen när det var dags att sova fick jag mensvärk. Jaha, det vara bara min vanliga PMS. Att jag aldrig lär mig..

Mina vänner har minskat med åren. Några har tillkommit, men mest har de trillat bort, en efter en.

Detta är självvalt då jag varken finner mig i att umgås med folk som inte ger mig något plus att jag trivs med att vara ensam så pass mycket att jag ofta hellre har valt det än att ringa någon vän.

På facebook har jag flera hundra vänner, men även där sållar jag rätt hårt i perioder. Jag tog bort 150 personer igår då jag aldrig skriver en ynka rad till dom, eller dom till mig.

Men ibland känner jag mig ändå ensam. Alla verkar ha så många väninnor som skriver att de saknar dom och de ska ses och göra så mycket roligt. Så skriver inte någon till mig, det är mest min sambo som skriver, eller de fem trogna facebook vänner som alltid skriver, men som gör det lika mycket på alla deras andra vänners loggar.

Man utvecklas under åren och man växer ifrån gamla vänner. Men vissa har kvar sina hela livet. Hur är det möjligt? Att man växer ihop i alla år?

Jag är nog rätt kall. För jag träffar inte folk om jag inte får ut något av det till hundra procent i form av glädje, skratt och förtroende. Eller är det bara en fas i mitt liv där jag utvecklats så mycket sista tiden pga allt som hänt så jag behöver nya bekantskaper?

Men hur finner man dom då?

Nä, min familj är nog trots allt mina bästa vänner. Men det blir så tomt i facebook loggen då...

Som om det vore så viktigt då...?

 

Igår kväll var jag hemma hos bästa min bästa väninna. Hon beklagade sig över hennes sexliv. Hon och hennes man har inte haft sex sen i höstas, och ingen av dom tar upp det längre, utan hon menade att det är väl så här det kommer vara nu när de har barn.

VA??? tänkte jag. Jag skulle blivit tokig för länge sedan!  VI har ett stormigt och därmed passionerat förhållande. Och visst kan jag avundas alla dessa beiga förhållanden där allt flyter på, och det inte blir tjafs om något. Någonsin.

..men samtidigt..näee, vad fruktansvärt långtråkigt och beiget det verkar. Ingen glöd att tala om där inte.

De tjejkompisar jag har som är de här stabila, lugna och lite mer tillbakadragna. Och som har liknande män. De verkar alla ha samma problem. Inget sexliv att tala om. Månaderna går, och det kanske pillas lite och kanske genomför de ett helt samlag i bekvämaste missionärsandan på lördagskvällen efter 3 glas vin på sin höjd.

Visst, många verkar nöja sig med det. Men varför? När man kan ha det så mycket bättre? Varför acceptera att den andre inte bryr sig om den delen av deras äktenskap som ändå är det intimaste och kärleksfulla ett par har tillsammans?

Nä tacka vet jag lite hett passionerat sex helt spontant efter ett onödigt tjafs om vem som ställde tallriken fel i diskmaskinen!

..ska ses ikväll av mig och darling.

Barnen dumpade vi av hos mamma efter att hon bjudit oss på en god middag.

Mys ikväll och sovmorgon imorgon. Underbart!

Välkommen 2011! Som vi har längtat!

 

Detta är nämligen året då vi byter ut alkohol och bråk med träning och proteinshakes.

Vi har redan tjuvstartat, men nu växlar vi upp och kör på den här nya linjen fullt ut!

 

2011 - kärlekens och familjens år

 

Det här måste vara den kortaste down perioden någonsin sedan jag träffade min älskade sambo. Hans psyk perioder (som jag kallar dom) brukar ju vara i flera veckor med något helt galet som slut kulm, innan det lägger sig och han hamnar i depp-fas innan den "normala fasen" kommer igång igen. För att sedan hamna i den maniska (enligt mig "kärleksbesatta-fasen")

Med andra ord: Hans medicin hjälper! Tjoho och tjohej vad skönt! Hoppas verkligen det fortsätter så här. Nåja, den kunde gärna få ta bort hans "psyk-perioder" helt och hållet, men men.. han är den han är. Fast nu i lite mindre nivåskillnader helt enkelt.

 

Det är helt otroligt att jag aldrig lär mig.

Efter regn kommer solsken brukar man säga. I vår familj är det tvärtom. Efter sol kommer regn.

När min sambo har haft en uppåt period en längre tid, kulminerar den alltid med en överdriven kärlek till mig med ideliga kärleksförklaringar och framtidsplanerande och kärleksmail och sms, non-stop. Sen kort efter det vänder det.

Igår vände det.

Arg, bitter, tvär, mumlar och svär, pratar inget med varken mig eller barnen. Han är bara arg. Så fruktansvärt hatisk.

Han hotar med att flytta om jag inte gör si eller så. Han skriver dryga och nedlåtande sms hela dagen när jag sitter på jobbet. Sen väl hemma möts jag av iskyla. Inte ett hej, ingenting. Irriterad ton mot barnen och slår i dörrar och skåp.

Nu är det bara hat,.

Blir intressant att se hur länge den här perioden håller i sig. Han äter ju medicin nu så jag trodde inte det skulle bli så här mer..men är man bipolär kanske det inte hjälper helt och hållet med mediciner, perioderna kanske bara blir lite mindre "allvarliga"?

vad vet jag..

 

Det här är nog en av de bästa jularna på många år.

Barnen fick en underbar jul, en vit jul. Vit på både backen och i sina föräldrars glas. Alla var glada och nöjda. Den enda som inte skötte sig exemplariskt var min pappa som var slirig från gårdagens glöggtillverkning, men han räknar jag inte med att sköta sig exemplariskt då jag inte tror att han vet vad det ordet innebär ens. Men det gör detsamma, han är som han är. Ett gott hjärta har han i alla fall.

Min älskade sambo däremot var nykter för första året och han var en utomordentlig tomte som barnen älskade. Han är så otroligt stark och duktig så jag tror knappt att det är samma man. Han som alltid hävdat att "öl, det slutar jag aldrig med" i alla år. Och nu, har han självmant bestämt sig för ett nyktert liv. Träning och hälsa är hans nya liv och även mit,t och vi har nog aldrig varit så kära och lyckliga tillsammans.

Dom som får det största lyftet är våra älskade barn. Vår minsta sa igår kväll helt spontant " ååhh mamma vad ja ÄLSKAR julen". Det är ett kvitto på att vi lyckats, tycker jag :)

Idag ska vi åka och hälsa på min älsklings mormor och morfar, dom som tog hand om honom så mycket när han var liten när hans egen mamma var så ung och inte orkade med, men som han inte träffat mycket alls de sista åren på grund av missbruk och all tragedi som följde med det. Så det ska bli riktigt kul att träffa dom idag.

Vad underbart det är att vakna upp ur någonting man trodde var omöjligt att komma ifrån och för första gången njuta av allt som livet har att erbjuda utan en längtan efter alkohol hela tiden.

 

<3