Känns som jag inte har några vänner kvar

Mina vänner har minskat med åren. Några har tillkommit, men mest har de trillat bort, en efter en.

Detta är självvalt då jag varken finner mig i att umgås med folk som inte ger mig något plus att jag trivs med att vara ensam så pass mycket att jag ofta hellre har valt det än att ringa någon vän.

På facebook har jag flera hundra vänner, men även där sållar jag rätt hårt i perioder. Jag tog bort 150 personer igår då jag aldrig skriver en ynka rad till dom, eller dom till mig.

Men ibland känner jag mig ändå ensam. Alla verkar ha så många väninnor som skriver att de saknar dom och de ska ses och göra så mycket roligt. Så skriver inte någon till mig, det är mest min sambo som skriver, eller de fem trogna facebook vänner som alltid skriver, men som gör det lika mycket på alla deras andra vänners loggar.

Man utvecklas under åren och man växer ifrån gamla vänner. Men vissa har kvar sina hela livet. Hur är det möjligt? Att man växer ihop i alla år?

Jag är nog rätt kall. För jag träffar inte folk om jag inte får ut något av det till hundra procent i form av glädje, skratt och förtroende. Eller är det bara en fas i mitt liv där jag utvecklats så mycket sista tiden pga allt som hänt så jag behöver nya bekantskaper?

Men hur finner man dom då?

Nä, min familj är nog trots allt mina bästa vänner. Men det blir så tomt i facebook loggen då...

Som om det vore så viktigt då...?