Igår kväll var jag hemma hos bästa min bästa väninna. Hon beklagade sig över hennes sexliv. Hon och hennes man har inte haft sex sen i höstas, och ingen av dom tar upp det längre, utan hon menade att det är väl så här det kommer vara nu när de har barn.
VA??? tänkte jag. Jag skulle blivit tokig för länge sedan! VI har ett stormigt och därmed passionerat förhållande. Och visst kan jag avundas alla dessa beiga förhållanden där allt flyter på, och det inte blir tjafs om något. Någonsin.
..men samtidigt..näee, vad fruktansvärt långtråkigt och beiget det verkar. Ingen glöd att tala om där inte.
De tjejkompisar jag har som är de här stabila, lugna och lite mer tillbakadragna. Och som har liknande män. De verkar alla ha samma problem. Inget sexliv att tala om. Månaderna går, och det kanske pillas lite och kanske genomför de ett helt samlag i bekvämaste missionärsandan på lördagskvällen efter 3 glas vin på sin höjd.
Visst, många verkar nöja sig med det. Men varför? När man kan ha det så mycket bättre? Varför acceptera att den andre inte bryr sig om den delen av deras äktenskap som ändå är det intimaste och kärleksfulla ett par har tillsammans?
Nä tacka vet jag lite hett passionerat sex helt spontant efter ett onödigt tjafs om vem som ställde tallriken fel i diskmaskinen!
MsUse
Lemme
MsUse
Kao
MsUse
li5na
MsUse