Ni blev så upprörda

Jag tror varken på att hylla normen eller det ickenormativa - då är man i alla fall i den fällan av bedömning. Jag vet av erfarenhet som stödfamilj vilken förändrig ett stackars barn kan uppleva som inte förstår varför kroppen inte lyder tanken och vise versa. Vilket lyft det är att få ro och kunna göra det man vill. Det är jag för. Hjälp till ett tillstånd där alla ens vackra gåvor kan flöda. Det är inte möjligt då tankar rusar och kroppen brinner. Jag är varken för eller emot norm eller ickenorm, ser bara inte poängen med att man skall plågas. Har erfarenhet av människor av schizofreni och det är så långt ifrån ett andligt tillstånd man kan komma. Smärtsamt för själ och hjärta att uppfatta världen som ett enhälligt hot. Nej, jag är för människors sinnefrid. Jag är för hjälp om oron är så stor att man inte hanterar den.
Riktigt uppfriskande att inte tycka som du, btw. Äntligen;) Trodde väl aldrig den dagen skulle komma.
Tycker du är så bra. För att du är du. Och är så klok.
Kram i denna underbara sol
hoppas den är hos dig!
Åsa

Hittade bara länken pa spanska, men kolla den här:

http://www.youtube.com/watch?v=P_X500l2rhQ&feature=youtube_gdata_player

Innan du skriver mer om ADHD så borde du ta och läsa på lite om det. ADHD är mycket mer än spring i benen och svårigheter att hantera impulser. Jag vet att många förknippar ADHD med pojkar som är aggresiva och har svårt att sitta still. Alla är inte hyperaktiva utåt och en del har bara koncentrationssvårigheter ADD

Jag gillar alla individer, uppfuckade eller ej, men jag anser också att man skall hjälpa de som behöver hjälp till ett värdigt liv. Man ger inte medicin till ett barn ( eller en schizofren heller för den delen) för att de ska passa in i normen. Man erbjuder medicin och diagnos för att kunna minska ett lidande hos en person. Att inte kunna sitta still och ha ett ständigt virr varr i huvudet och inte kunna delta i skolan- det är ett lidande. Därför kan man få medicin, inte för att slipas ned. Och avikandet i sig är inget problem tycker jag.Däremot har jag har svårt att se funktionshindrade eller sjuka lida och kanske nekas hjälp(ex i form av medicin). Du svarade inte heller på vad du menade med att ADHD är en ifrågasatt diagnos i många länder.

"Jag vet inte, och den forskning som finns tillgänglig i dag är inte övertygande nog för mig." Övertygande om vad om jag får fråga?
Om du menar om att ADHD är en funktionsnedsättning som ser ut och har sitt ursprung som det är beskrivet inom läkarkåren,
att du inte är övertygad om Den Saken,
så tycker du ju uppenbarligen Nånting,
nämligen att det inte stämmer och att det, ADHD, inte finns,
för dig
förrän du är övertygad om något annat.
Eller hur menar du?
Och även om du ville säga att du liksom svävar i blindo i denna fråga
(som ju är oerhört känslig,
eftersom den handlar om våra hjärnor och sånt som inte alla kan se)
så tar du nog ställning
redan när du säger dig inte vara övertygad.
Förstår du? Antingen tycker du något eller så tycker du något annat.
Det är svårt att skriva inlägg utan att tycka något alls!

Det ÄR ett oerhört känsligt ämne för de som är drabbade av detta på ett eller annat sätt,
och det blir inte mindre provocerande när du skriver
"ni blev så upprörda".
Ja men...
Var har du varit de senaste tio åren?
Har inte du märkt att det här är jättekänsligt
och kan uppfattas som provocerande
att slänga ur sig åsikter i frågan?
Jag tycker det är att göra det lätt för sig också
att sedan komma med ett inlägg om hur fint det vore om alla fick plats
i vårt samhälle
och om man kunde acceptera alla människor precis som de är.
Det är lätt för någon ANNAN att säga.
Och ja, du har säkert inte haft det lätt alla gånger,
men det är ju precis det som vi mammor till barn med NPF (Adhd är ett neuropsykiatriskt funktionshinder) försöker få världen att göra:
Acceptera våra barn!
Acceptera dem just som de är och utifrån sina förutsättningar.
Inte att omgivningen skall, precis som på 60-talet med autismen
och "den kylskåpskalla mamman",
komma och snacka om godis,
läsk och ouppfostrade ungar.
Det är jättefint att många människor kan bli kreatörer,
galna professorer, konstnärer och allt möjligt annat.
Men i den hårda verkligheten är det få förunnat,
speciellt för de som är lite udda.
Det handlar inte i huvudsak om att sätta människor i fack,
det handlar om att hitta lösningar till olika svårigheter i livet.
Och man kan aldrig lösa några problem
om man förnekar att det finns problem.
Då får man verkligen inte plats nånstans.

Schizofreni är förresten en diagnos,
precis som ADHD.

Kram
/en annan Sanna

Kan bara hålla med! Det är fint när det annorlunda får vara fint, jag strävar efter att få vara fin, som mamma, som fru och som jag. Det är inte lätt, speciellt inte i det här samhället, men man får kämpa på och har man tur hittar man en omgivning där vi annorlunda får vara fina.
Kram

Enough is enough. Sluta måla upp det fuckade, det sjuka som ett ideal. En människa som är riktigt uppfuckad gör vad den kan för att överleva inom en normal norm. Den anstränger sig inte så hårt för att skrika ut- se på mig, jag är uppfuckad! Det finns inget äkta i det resonemang du för. Kreativitet- kom igen. Det är inget unikt att vara kreativ, lika lite som det är något unikt att vara uppfuckad. Sluta säga att socker gör barn överaktiva medan du själv pratar om din fantastiska kokkonst och dyra matinköp. Vet du att det är en klassfråga? Neuropsykiatriska funktionshinder finns som en överrepresentation bland de mindre bemedlade i samhället. Att förhärliga schizofreni? Barn till schizofrena människor lider, om inte mer, så iallafall lika mycket som barn till alkoholister. Vad sjutton vet du om hur det är att leva kring en schizofren? En osäkrare och mer oförutsägbar situation för ett barn får man leta efter. Jag förstår inte vilket ben du vill stå på i denna blogg? Du vill, genom skryt och genom att klanka ned på andra, visa att du är feminist. socialdemokrat, en kvinna som står på egna ben, lagar fantastisk ekologisk mat, åker på dyra semestrar som många inte skulle kunna drömma, har barn som lyckligtvis faller inom normen (alltså ingen du behöver se ned på). Jag får inte ihop det, är du med eller emot de svaga? Just nu håller du stenhårt på din position- du är ovanför dem. Jag står inte ut med en människa som har skryt som sitt livselixir. Och som så konsekvent gör en sak av att förhärliga sig själv och det egna levernet, de egna förmågorna. Ja, det borde vara enkelt. Vad gör jag ens på den här bloggen. Jag tror att jag läser den om och om igen för att jag nästan vägrar tro att en människa, en kvinna(!) så konsekvent kan bete sig så i det offentliga rummet.

Vi har ett tråkigt, slätstruket samhälle, där alla ska vara nedbantade, trevliga, glada och bara prata om hur fantastiskt framgångsrika de är på sina välbetalda jobb, hur ohyggligt duktiga deras barn är i skolan, hur fina bostadsrätter de har, osv. Vem fan orkar leva så? Och vem är perfekt? Tragiskt är vad det är.

Det avvikande är vackert, fascinernade. moget och uppfriskande. Jag tycker som du, att det är en obehagligt ocg sorligt i sig att anpassa sig efter sagornas värld.
Det vackraste jag vet är någon som vågar vara sig själv och som vågar sticka ut. Det gör mig glad och rent av lycklig. Det är något otroligt inspirerande med någon som bara är sin egen, oavsett hur märkligt det än kan vara.

Men som tur är avgör jag själv vad som jag tycker är "normalt", vad som jag anser accepterat och vad som är rätt och fel. Precis som du gör. Jag är oerhört tacksam för de, att ha makten över mig själv. Tack för att du har åsikter Sanna.

Hej Sanna,
angående ditt inlägg angående adhd och din kommenter om schitzofreni.Jag har själv en dotter som är 19 år som har diagnosen ADHD.
Hennes problem började i 7:an med ångest, oförmåga att vistas i stora grupper pga av alla de intryck som hon inte kan sortera upp i huvudet. Hon har också en oförmåga att koncentrera sig, kan inte sitta ner och läsa en bok och har svårigheter att vistas i stora folksamlingar etc...
Det tog oss ca 3 år att komma fram till hennes diagnos. Därefter kunde man sätta in centralstimulantia som hjälpte henne oerhört mycket.
Att som du koka ner en diagnos till en massa spring i benen är en förolämpning mot alla som har diagnosen. Det är ett lidande för dom som har ADHD, det har inget att göra med hur andra människor uppfattar dig som person.
Emmas kommentar här ovan att det är vackert, fascinerande, moget och uppfriskande är för mig ett helt obegripligt synsätt när jag ser vilket lidande det ger för den som är drabbad.

Jag har svarat dig på min blogg så jag tycker att du skall gå in och läsa hos mig.
Malene

vad alla skriver elakt till dig. Väldigt intressant inlägg du skriver om. Adhd...själv arbetar jag som lärare på en skola med adhd, autism samt aspberger barn i skolåldern.
Det är inte för våran "normalitetens skull" som dessa barn medicineras utan för sig själva.
Dessa barnen kommer ständigt i bråk och är utanför på grund av sn sjukdom, det är hemskt. Passar inte in som en mall som du skriver. Men det är inte därför som de medicineras utan ofta brukar dessa barnen säga: att de levde i en helt annan jobbig värld innan medicinen! är det så här världen ser ut??? och det är väl tur att det finns en sådan medicin så att de också får leva bättre!!
Intessant inlägg du skriver om. fast själv är jag övertygad att dessa barn mår bättre med medicin.
ps: det är aldrig för omgivningens skull som ett barn får medicin för adhd utan för sig själv...deras skull. För att få lite ro och inte bli störd av alla impulser som sker (tex fåglar flyger, en kvist går av) ....
Bra inlägg du skrev!!
kram till dig

Hej! "Utan tvivel är man inte klok"..som Tage sa. Och du har så rätt om dagens psykiatriska verksamhet. Förr stämplades barnen som ..ouppfostrade (adhd?), blyga/genier/kufar(autistiska/aspergers?), bortskämda (narcisstistiska?) hysteriska (borderline/bipolär) ..etc osv. De stämplades väl även då, men det känns ändå som om "stämpeln" trots allt var mildare och att dessa individer ändå fick ingå i "normalfördelningskurvan", istället för att bli kroniskt sjukdomsstämplade, och t o m BLI sin sjukdom. Frågan är vad och vem som räknas som "normal" fluktuerar också över tid, så det tål att tänkas på detta ämne.

Tolerant och klok du. Fint så!

Sköt om dig! :)

Jag håller delvis med dig. Det är oerhört viktigt att samhället accepterar olikheter. Slästrukenhet är så jävla tråkigt.

Dock, vår åttaårige son med diagnos medicinerar inte för någon annans skull utan för sin egen. Han är inte neddrogad till perfektion eller för att likna andra barn. I hans skola får man vara olik. Men med hjälp av medcinen kan han bättre sortera intryck. Koncentrera sig, dämpa impulser och får därmed bättre förutsättningar för att lära sig saker. Vi är oerhört lättade och ser att han faktiskt komma att klara sig utan oss i framtiden.

Min svägerska tog livet av sig för att hon hade sjukdomen borderline.

Sanna, sluta nu att ständigt skriva så mycket dumheter på din blogg. Du har säkert ingen aning om hur det är att leva med en person som lider av en sjukdom. En person som man älskar så mycket och som genom sin sjukdom gör det svårt för sig själv och för andra i sin omgivning.

Dina inlägg är så naiva.

Du skriver "Varför är det avvikande så jävla besvärande? Varför har vi inte ett samhälle där alla får plats? En skola där alla får känna sig normala, även de som har spring i benen, som inte kan hantera sina impulser, som inte lär sig i genomsnittlig takt?"

Det har jag undrat också..Jag har blivit en sann lejoninna som har fått slagits för min Sam, för att han skall få vara den han är och bli bemött därefter..dessvärre lever vi inte i ett sådant samhälle nu..det har sina brister och de är stora på sina håll.

Om du känner ett engagemnag för denna fråga så gå in och kolla här på vårat uppror..där vi förtvivlade föräldrar gått samman för att få en förändring till det bättre..så att våra barn tillåts vara de underbara barn de är..utefter deras behov och inte att de skall anpassas efter denna världen.. Precis som du beskriver i ditt inlägg.

Tack// Mamma Zoffe

http://blogg.aftonbladet.se/samupproret

Jag har en 19-årig son som har ADHD. Han fick sin diagnos när han var 15. Då hade han lidit hela sin skoltid, varit mobbad, missförstådd av såväl elever som lärare. Hans syskon orkade inte med honom, den minsta skrek rakt ut när han närmade sig. Jag själv kunde känna likadant (åh nej, nu kommer han, nu blir det bråk, kunde jag tänka). När har fick medicin blev allt oerhört mycket bättre, som att vända på en hand. Tyvärr är han just nu inne i en period när han inte vill ta medicin, som i ett slags protest, tror jag. Det får till följd att inget funkar: han glömmer och tappar bort saker hela tiden, sköter inte sin hygien, spolar inte efter sig på toaletten, låser inte ytterdörren efter sig, trakasserar sina syskon, fixar inte skolan, spenderar hela sitt studielån på några få dagar, kan stanna borta i flera dagar utan att höra av sig, självmedicinerar (dvs. missbrukar)... Om man inte är insatt i vad ADHD är ska man nog vara försiktig med att lättvindigt haspla ur sig ogrundade åsikter i frågan...

Jag är annorlunda.Jag har alltid varit det.Jag ser saker på mitt eget sätt, i min egen takt.
Jag ändrar på min situation,på min omgivning för att den ska passa mig,mitt liv,människan - inte tvärtom.
Jag märker att många av er som kommenterar är "vanliga".Ni tror att ni hjälper genom att medicinera.Ni ursäktar och resonerar,istället för att rannsaka er själva.
Jag är glad över att jag är ovanlig.Jag har svårt för vissa saker,som är självklara för er att göra.Men jag har kvaliteer som ni inte har.Och jag skulle aldrig vilja vara som majoriteten av alla människor är.
Min känslighet är både en "svårighet" och en välsignelse.Hellre det,än medelmåttig.

@emma
det avvikande är inte alltid vackert fascinerande och moget. Det är väl i högsta grad en omogen syn på "avvikande". Det är en sak att vara excentrisk och gå sin egen väg, en helt annan att ha ett npf, vara schizofren eller ha en personlighetsstörning som i värsta fall kan kosta en livet. Jag ser till exempel inget vackert, fascinerande och moget med ett barn som lider, missar sin skolgång och blir en dysfunktionell vuxen. Fascinerande, ja, om du är en cyniker.

@bloggaren, med början i "menet";
Jag tror inte riktigt på att du gillar de uppfuckade, de som självmedicinerar, de hemlösa/schizofrena som dör, ensamma och ångestfyllda för att de har glömt att äta, eller inte vet att de måste det. Jag tror inte heller att du ritkigt fattar vilket lidande det är för de anhöriga att se någon förfalla. jag tror vidare heller inte att du är riktigt införstådd med vad schizofreni eller manodepressivitet gör med hjärnan hos den drabbade, hur den bokstavligt talat förfaller. Hade du vetat det, hade du kanske förståt varför schizofreni bara uppfattas som ett högt andligt tillstånd hos så kallade primitiva kulturer (läs: som inte vet bättre).

Det enda som gör mig mer beklämd än ditt inlägg, är att det finns folk som faktiskt tycker att det du skriver är bra/ läsvärt, tyvärr. Och jag skriver inte för att såra dig, utan för att jag blev allvarligt illa berörd av mängden okunskap som framställdes ovan.

Sara, här ovan! Du skriver att du är lärare och arbetar med barn med just sån typ av funktionhinder. Jag är inte förvånad alls att du inte ens vet skillnaden mellan sjukdon och funktionshinder, vilket visar hur oinsatt du faktiskt är i ämnet. Och vilken syn du har på NPF,Så som de flersta vuxna i omgivningen! Du är heller ingen läkare , har ingen vetskap om medicineringen eller heller inte ansvar för det i skolan, eller hur?
Du förenklar detta med medicineringen, då det inte är en enkel historia att få den att fungera. Det finns flera olika typer av medicin att få, men inte helt lätt att hitta rätt dosering för att därmed få rätt effekt. Ofta får man testa ett flertal innan man hittar rätt och OM man får det att fungera. Studier visar också att medicineringenkan få barn att känna sej avtrubbade, avskärmade från verkligheten. Det känns som att leva i en bubbla och inte helt känna sina riktiga känslor längre. Ditt exempel på att "se" verkligheten anser jag vara din tolkning av endast en enskild elev.
Den medicin vi har haft till vår son fungerade bara på dagen inte på kvällen, den går ur på eftermiddagen. Dessutom är genomsnittet att äta medicin bara ett par år, det är inget man äter livet ut. Heller inget man äter för "att bli frisk från sin sjukdom" om du nu tror det?

Att få en fungerande skolgång, med rätt stödinsatser kan också dessa elever få må bra. Det är inget som man blir serverad i skolan idag. Man får kämpa för att få rätt stöd. Se bara ökningen på anmälningar till skolinspektioner om just detta.
Att enbart förlita sej på att medicinen löser allt fungerar inte om inte resten i skolan fungerar.
/ Lena!

Du behöver inte sörja för oss som lever med ett barn med ADHD, jag vill inte byta ut mitt barn mot något annat i världen. ADHD kan många gånger vara en tillgång! Tack för dina annars bra inlägg.
//Alice

Som ett brev på posten kom idag en fråga till DN:s etikettspalt, ställd av en person med diagnosen ADHD. Läs gärna den - det kan vara nyttigt med ett innifrån-perspektiv särskilt när det gäller vilka konskvenser ett ifrågasättande av diagnosen får för dem som lider av den.

http://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2011/03/02/angra-forhastade-ord/

Även i Sverige har man " idealiserat" schizofrena, på 70-talet såg många sjukdomen som en frisk reaktion på ett sjukt samhälle. Det låg nog mycket i det synsättet, men faktum är att ångesten och skräcken hos schizofrena människor inte försvinner enbart för att man idealiserar dem, så det fanns också en stor naivitet i det här synsättet.

Genom historien har det på olika platser i världen, även i Sverige varit högstatus att ha vissa könssjukdomar som syfilis, men detta innebar självklart inte att de syfilissjuka inte kände någon smärta när könsorganen frättes sönder eller led när sjukdomen spred sig till leder och hjärna.

På samma sätt blir det inte automatiskt något positivt att ständigt höra höga röster i huvudet som skriker, sjunger eller tjattrar med varandra enbart för att omgivningen idealiserar symptomen. Att aldrig få uppleva tystnad i huvudet är ett helvete, det kan alla som drabbats av tinnitus berätta om. Det är ett helvete trots att tinnitus inte ens är någon speciellt "pinsam" eller stigmatiserad åkomma, så det handlar om mycket mer än omgivningens och samhällets värderingar och åsikter om vad som är normalt.

Att det finns alldeles för lite plats för allt om anses "avvikande" och att man i dagens Sverige är väldigt snabba på att diagnosticera allt som på minsta sätt går utanför normen är en sak, här tycker jag Sanna har en stor poäng. Men att bagatellisera eller skönmåla sjukdomar och symptom som ofta - oavsett "samhällets" inställning till vad som är normalt och onormalt - gör de drabbades liv till ett helvete är en helt annan.

Mitt namn föll visst bort i kommentaren ovanför, Lisa heter jag!

Ni kanske ska fråga någon som har ADHD hur det är att leva med det? Det är ett funktionshinder som alla andra, skillnaden är att om du lider av ett funktionshinder som asperger så sätts alla medel in för att hjälpa dig, har du ADHD får du klara dig själv. För du har ju trots allt bara "spring i benen". Dyslektiker har högre rang när det gäller till att få hjälp än ADHD. Vi kommer sist helt enkelt. Jag säger inte att det bara är negativt, för det är det inte. Sjukdomen har gjort mig till en väldigt speciell individ. Det tråkiga är bara att folk med ADHD oftast är dem som har alla kriterier för att få MVG i allt, men tyvärr sällan kommer dit för att hjälpen saknas. Hade alla fått den hjälp dem behövde hade ADHD varit en tillgång. Tyvärr är där för få med kunskap så det istället blir en motgång.

Tack för att du lyfter fram den här diskussionen, Sanna! Idag är det vanligt med neuropsykiatriska diagnoser. Familj, vänner, kollegor. ADHD, Aspbergers, ADD, DAMP osv finns överallt. Alla snackar om det. Man problematiserar våra beteenden i all oändlighet! Varför är så mycket i vår tid neuropsykiatriskt förklarat? Det och det beteendet, ADHD jaha, that´s it, liksom. Jag tror man missar mycket om man har för bråttom att ta till neuropsykiatriska förklaringsmodeller/diagnoser. I värsta fall är det den enskilde som får betala för det genom onödigt lidande och ofrivilliga extraturer i ”vårdsvängen”. Lyft blicken gott folk! Kanske finns det andra faktorer i vårt sätt att leva som gör att det blivit så mycket vanligare med neuropsykiatriska diagnoser?

Sanna, du har rätt i att psykiska sjukdomar måste bli mer socialt accepterade. Om det är det du menar. Det är fortfarande stigmatiserande med psykisk ohälsa i vårt samhälle och det är beklagligt. Vi har långt kvar vad gäller respekt för det avvikande och ödmjukhet inför det vi inte förstår. Vad som också är ett problem är allmänhetens skepsis gentemot psykiatrin som sådan, samt människors bristfälliga kunskap om såväl psykiatriska tillstånd och behandling.

Blanda inte ihop begreppen: ADHD är ingen social konstruktion, utan en diagnos. Det samma gäller schizofreni. Var och en som lider av dessa tillstånd, inklusive deras anhöriga, vet mycket väl att de innebär en varierande grad av FUNKTIONSNEDSÄTTNING och ett visst mått av LIDANDE.
Mekanismerna bakom dessa tillstånd är ännu inte kartlagda. Vi vet dock en hel del om de tillstånd du nämner. Behandlingen som finns ger vi för att minska patientens lidande samt hjälpa patienten att fungera bättre i sin vardag - för sin egen del först och främst, samt för de som står närmast. Här finns ingen dold agenda, som jag tycker du låter antyda, att alla ska passa in i en mall. Jag tror att patienter med dessa diagnoser ställer sig delvis frågande inför delar av ditt resonemang. De är oftast gynnande av den behandling som finns.

ST-läkare i Allmänpsykiatri

Bra skrivet. Du är så smart och klok.

Gud i himlen vilket naivt men framförallt okänsligt uttalande bristen på kunskap och insikt är ju alarmerande, förstår du verkligen vad du säger??? Vet du hur människor med ADHD mår? Vet du vad man gjorde med adhd-barn förr innan någon satte diagnoser? Vet du hur många som knarkar, super och på ett eller annat sätt lever destruktivt pga av de inte fått en diagnos pga att de inte fungerar, inte förstår inte kan det sociala samspelet? Jag blir så förbannad på din självgodhet din totala oförmåga att sätta sig in i andra människors situation, du kanske tom tycker det är gulligt med supande pappor och alkoholiserade makar? Finns det ingen kultur i världen där det anses "rätt"? Om det lever någon somhelst ödmjukhet i din kropp borde du be om ursäkt och erkänna att du inte har tillräckligt med kunskap om ämnet för att uttala dig så dogmatiskt.

Nej Sanna! De flesta i din familj skulle förmodligen inte kunna få en diagnos då de som tilldelas diagnoser oftast har stora svårigheter att anpassa sig överhuvudtaget.
Det du säger nu är att se till att bli kreativ istället så löser det sig. Det var inte att inte äta socker utan att bli kreativ jag menade. Så uppfattas du utav mig i alla fall....

Jag tycker det är fantastiskt med cp-skadade barn, dom ser så annorlunda ut och säger så roliga saker och så viftar dom okontrollerat med armar och ben, gulligast är dom som sitter i rullstol, jag hoppas jag får många cp-skadade barn som kan roa mig. Kram

P.S fyllegubbar är också roliga, lyckos alla barn som har såna pappor.D.S

Trodde i min enfald att journalister var någorlunda pålästa. Det verkar som om du blev förvånad över att människor blivit upprörda över ditt inlägg gällande ADHD.suck.....
Du hade gärna fått låna min son en dag omedicinerad. Du hade i och för sig säkert löst det med lite kreativitet utan socker NOT!!

Varför måste vi etikettera var och en? Vad/vem är "normal"?
Väldigt, väldigt bra inlägg. Tack för det.

Ojojoj Sanna, jag blir beklämd när jag läser dina inlägg om Adhd och psykisk ohälsa. Att visa upp sin egen okunskap på ett så flagrant sätt, jag blir nästan mållös.
Detta att Adhd är en ifrågasatt diagnos i världen? Kan du utveckla vad du baserar det på? Det stämmer inte med mina erfarenheter.
Forskning kan för övrigt tydligt visa på storleksskillnader på en "normal hjärna" och en "adhd-hjärna" med hjälp av hjärnavbildande metoder (magnetkamera och pet). Det säger inget om huruvida Adhd är ärftligt eller ej, men så är Adhd inte heller en etiologisk diagnos utan symtombaserad dito. Det visar däremot att det finns kroppsliga "bevis" för att tillståndet existerar. Jag vill också förtydliga en sak. Ärftlighetsdiskussion blir här extremt förenklad. Är man någorlunda insatt vet man att man talar om "genetiska samband" samt "stress sårbarhets-modeller". Forskningen är väldigt övertygande om de genetiska avvikelserna man funnit vid Adhd. Man har lyckats reproducera resultaten i flera studier och sambanden har klar statisktisk signifikans.

Schizofreni som ett högt andligt tillstånd i vissa kulturer? Återigen är blir jag mållös. Bevare mig från sånna klyschor. Det är helt oviktigt i sammanhanget om det finns någon enstaka kultur i världen som upphöjer dessa personer. Det finns enstaka matriarkat också; det hjälper inte jämställdheten framåt i Sverige.
Schizofreni är en allvarlig sjukdom med väldigt hög dödlighet! Förutom de för lekmän uppenbara symtomen på psykos, innefattar sjukdomen också en rad andra symtom så som exempelvis kognitiva förluster, utarmning av känslolivet etc etc. En person som lider av obehandlad schizofreni i några år blir i praktiken hjärnskadad av sin sjukdom.
Läs på lite Sanna. Att ifrågasätta auktoriteter kan vara sunt. Man bör dock skaffa sig kunskap själv för att göra detta. Annars blir man bara pinsam.

Det jag tycker är trist i detta diagnos-samhälle, är att folk inte verkar klara av att ta det för vad det är om de inte kan hänvisa till en diagnos.
Mitt barn är hyperaktivt, han/hon måste ha en diagnos, annars kan vi inte hantera detta?

En diagnos förändrar inte utgångsläget. Ett barn med särskilda behov fortsätter att vara ett barn med särskilda behov oavsett om det har en diagnos eller ej.
En person behöver bemötas på ett respektfullt och värdigt sätt oavsett om den har en diagnos eller ej.

Men visst, det är väldigt bekvämt att kunna skylla på en diagnos (jag vet många som använt diagnosen som ursäkt till att sluta försöka uppfostra barnen). Då slipper man känna sig som en dålig förälder och man kan, utan att skämmas, öppet erkänna "jag orkar inte med mitt egna barn" (som om det skulle vara något unikt...).

För min del så är diagnosen bara ett intetsägande papper. Ett barn med mycket energi, koncentrationssvårigheter eller andra specifika behov mår inte bättre av en diagnos, det mår bättre av att folk tar det för den han eller hon är och det borde folk (både familj och övriga) kunna göra även utan den där diagnosen. Jag vill att mina barn ska lära sig förstå och hantera sina behov utan att det kräver mer anpassning än vad som krävs i normala fall (acceptans och eventuellt lite flexibilitet).

Jag är inte emot medicinering i de fall där det inte går att arbeta runt problemet, men varför ha diagnos och medicinering som första val?

Hej Sanna. Uppskattar verkligen ditt inlägg! Har en bror som har Schizofreni och högfungerande autism, morsan åker dit på psykoser med jämna mellanrum så det här med normalitet har inte varit något som jag haft så mycket kontakt med. Däremot har min bergochdalbaneliknande uppväxt fått den positiva effekten att jag har utvecklat en oerhörd styrka och kan emellanåt dela med mig av den till andra. Rekommenderar verkligen några böcker till dig, Åsa Bartholdssons Den vänliga maktutövningen och sociologen Foucault, som tagit upp det här med normalisering som en styrningsteknik. Ta hand om dig och dina och jag tror att det är Stefan Sundström som sjunger: De kallas individanpassning men du ska bli likadan! Kram från Ulrika

Hej Sanna! Jag har ett barn som avviker från normen och sörjer inte det allra minsta. Jag betackar mig även för din sorg även om jag förstår att den inte är illa ment. Den är emellertid alldeles onödig och faktiskt upprörande. Hur mitt barn avviker? Ja, hon är ett så kallat "mongo", med mongfingrar och allt ; ) .

L

Du är precis lika okunnig och pinsam som Sanna.

Skäms kvinna för dina ord mot de människor som sliter satan för att deras barn ska få en dräglig tillvaro.

Amen. Själv har jag precis tillbringat ett par timmar med mina f.d. styvbarn som nu är 21 och 23 år gamla diskuterandes deras halvbror a.k.a min sons "problem" i skolan. Min son är en sån som alla vuxna poängterar är "en sån fin pojke" eftersom han är snäll, glad och artig. En annan del av hans personlighet är att han är nyfiken, lätt distraherad och har en himla massa spring i benen. Själv tycker jag att de senare attributen hör mer ihop med att han är 8,5år än hans personlighet, men däri går meningarna isär. Jag och min son bor i Kanada och även om jag ibland tycker att svenska skolan är lite för "puttinuttig" så önskar jag en dag som denna att vi kunde bo i Sverige där acceptansen faktiskt är högre för sånt beteende än det är i Nordamerika. Mängden läxor som min son har i 3:an är jämförbar med 7:an i Sverige - tar ca en timme varje kväll, och det är efter att ha gått i skolan från 8:43-15:53 varje dag. Inte undra på att han inte tycker att skolan är speciellt kul och inte har nån lust att sitta still.

Så jag tampas med pappa, styvmor och syskon om att vi måste se till att ta tag i hans koncentrationsproblem för annars kan han bli narkotikamissbrukare som vuxen. Själv tycker jag att vi bara ska slappna av litegrann....

(Detta gäller för alla barn som bara har "spring i benen" och lätta koncentrationsproblem, jag inser att det finns betydligt värre fall där medicinering är nödvändig....)

I love You !! Sa vackert skrivet !!!!

Hej Sanna!
Jag tycker du är kul med ditt sätt att prata rakt ut!
Nu om oss med psyken som sprakar och gnistrar, vi som måste hitta egna vägar för kreativa flöden. Vi som drömmer och fantiserar och inte går på räls.
Värme till dej från Ulrika.

Hej !
Bra att du är engagerad i forskningen kring psykiatrisk funktionsnedsättning som numera är paraplybeteckningen för adhd,aschberger,autism, tourettes m.m. Visst skall man hylla det individuella hos oss männsikor och även så med de som råkar ha en nedsättning i sin funktion på ett eller annat sätt. Jag har levt med barn och ungdomar med både fysiska och å pykiska funktionsnedsättningar och sett hur deras tillkortakommande har ställ till det för dem och vilket känslomässigt lidande det har fört med sig med dålig självkänsla och självförtroendde som konsekvens. Om du behöver en krycka för att ta fram bättre i tillvaron så tror jag att man tackar ja till den. Om du behöver insulin för din diabetes så måste du ta den annars riskerar du livet. Om du har ovannämnda bekymmer så kan medicin i kombination med pedagogisk strukrurerat förhållningssätt till dessa människor underlätta deras vardag.
Jag tycker man måste se frågan lite större, d.v.s att det beror på omgivngen hur mycket ditt bekymmer ställer till problem för dig. Du är inte din diagnos du är människan bakom den och vi andra måste förhålla oss lika respektfullt som till alla andra i vår omgiving. Tack för ordet

Med en lite lättsammare ton...
AnnaW, mycket av problemen måste ju bero på att en skola som börjar dagen exakt 8:43 på minuten. Kan knappast vara nyttigt att leva livet på minuten. :)
Låt oss släppa slavandeskapet som styr oss och njuta lite mer av livet. Detta smittar säkert av sig på våra barn också.

Hej Sanna. Är mamma till en pojke på snart 14 år med ADHD-diagnos och jag tror alla som är anhörig till barn eller vuxna med ADHD/ADD/AspergerA/autismspektrumstörning kan skriva under på att det är fruktansvärt påfrestande. Och det är otrooooligt jobbigt att det blir ifågasatt i media etc. Självklart är det medfött, inte fan är det så att plötsligt en dag så får barnet koncentrationssvårigheter, uppmärksamhetsproblem, impulskontrollstörning etc. Min son har från start haft dessa problem. Och det är väl ganska solklart att hans synapser reagerar på medicin med konstgjort amfetamin genom att han blir lugn. Hade jag eller du som inte har dessa problem tagit denna medicin så hade vi blivit "speedade" - han blir lugn och kan koncentrera sig av denna medicin. Varför måste man ifrågasätta detta? Ifrågasätter du barn med sockersjuka ifall de behöver insulin? Shape up!

Håller med om att man vet faktiskt inte. Var går skillanden mellan rejäla ups-and-downs och bipolär sjukdom? Och de fysiska förändringar man påvisat hos barn med ADHD - beror ADHD av dem, eller är det ADHDn som gett dessa förändringar? Man vet ju inte hur det egentligen hänger ihop. På mitt jobb har vi en kollega med lätt autism - jag tycker att han är en av de mest "normala" där. Han är äkta och förställer sig inte och pratar inte skit om kollegerna.

Till Ann.
Visst har vi alla "ups-and-downs", några har till och med lite mer, andra har mindre. Skillnaden mellan det du beskriver och en funktionsnedsättning är att du påverkar starkt i din vardag. Din vardag fungerar inte. Det värsta jag vet är när människor säger "jag har en släng av adhd". Det är att förminska svårigheterna för dem som verkligen har dem. Och det handlar inte om hur du känner det, att din kollega med autism känns som den mest "normala". Det handlar om att människor med autism/adhd/add/aspergers/tourettes känner sig utanför, missförstådda, misslyckade, bemöts på ett dåligt sätt för sina "tillkortakommanden" och sin ibland oförmåga att försvar sig för det att din kollega är den som inte pratar skit om andra handlar ju helt enkelt om att en människa med autism har svårt att läsa mellan raderna, tyda kroppssprå, ironi o s v. Det och många andra svårigheter som följer i spåren av NPF gör att människan som lider av det, faktiskt verkligen lider ofta. Läs på, prata med människor som kan berätta för det bästa för din kollega och andra människor med NPF är att du försöker förstå och möta på det sättet de behöver. Lycka till.

Sanna, vilket bra inlägg!!! Jag håller med dig till 110%. Här kommer min uppfattning; Till och med människans själ har blivit ett ämne för vetenskapen. Man får känslan av att vi människor vill strukturera upp allt så vi får små formler och tabeller för allt. Vad fyrkantigt! Om man väl har fått en diagnos så måste det vara väldigt svårt att ta sig vidare, utvecklas, möta motgångar på ett naturligt sätt osv. Allt filtreras ju genom diagnosen - både hur man ser på sig själv, och hur man blir bemöt av andra. Man är ju redan en färdig "QSZP-människa", eller nåt liknande som kanske till och med ska medicineras för att bli "som alla andra". Vem är det som ska bestämma vem jag eller mitt barn ska vara? Vem är "normal"? Låt människor få vara människor, för det är framförallt det vi är; och vi är föränderliga, och inte bara fast i ett bestämt läge med en diagnos där andra har bestämt vilka vi är. Jag ser det som en slags diskvalificering av en människors innersta själ och väsen och tankarna för mig bakåt i historien där man kan hitta ett och annat om "psykisk sjukdom" Jag tycker att man måste våga ifrågasätta även det som är "vetenskapligt bevisat" och det är just vad jag tog mig modet att göra nu. Jag är väldigt tacksam över att vi har yttrandefrihet i Sverige och jag tycker att man ska vara ödmjuk inför livet och alla små känsliga själar som behöver utrymme för att växa och utvecklas i sin egen takt, och vara försiktiga med att döma och bedöma varandra, och ännu försiktigare med att ställa diagnoser. Tack för mig!

Igen visar du att du inte vet vad ADHD är, det är inte lite spring i benen eller kreatörer!

Har ni kunnat skapa er ett hyfsat normalt liv så har ni knappast ett funktionshinder!

Och jo man vet faktiskt att adhd och autism är medfödda funktionshinder i de allra flesta fall

LÄS PÅ LITE

Man medicinerar inte för att passa in ! man medicinerar för att stå ut, för att överleva, för att klara av att ta ett beslut om hurvida man behöver handla eller inte,för att kunna tänka en tanke klart

Snälla lär dig lite mer, du har sån genomslagskraft att du gör stor skada med dina inlägg

Du har inte tänkt på att personerna själva som har adhad eller schizofreni tycker att det är jobbigt att leva med det?? Utan du tror att dom väljer att gå på alla mediciner av dess slag för att samhället inte accepterar dom för att dom beter sig som "kufar"?!.

Snacka om att uttala sig om någotnting som man inte kan något om. Vad brukar man säga om en sån här sak då??

JO att man inte ska snacka om saker man inte vet någonting om, för det är ganska så uppenbart att efter ha läst din text att du inte har någon aning om vad det är du snackar om.

Ann: Jag tänker inte ens förklara för dig för alla din frågor går att googla på , dessutom verkar du ha blivit ammad upp o ner när du var liten och även tappad i golvet för många gånger.

Sanna det finns problem man inte avhjälper bara för att man väljer att kalla dem för normala. De som lider av ADHD för det är faktiskt ett lidande de blir inte hjälpta av dina hurtiga kommentarer om att du inte tror att det finns. Sen håller jag med dig om att alla ska bli respekterade oavsett handikapp.

Min väninna flyttade till USA och fick två barn med en man som hade diagnosen manodepressiv. I USA älskar man diagnoser, från dag 1 då döttrarna börjar skolan så vet alla om vilka gener de bär och från första utvecklingssamtalet så pratar lärarna om att den yngsta dottern är lite frånvarande... vi kanske ska medicinera henne redan nu?
Dottern är idag 20 år, en tjej som vill bli konstnär och är en riktig drömmare. Min väninna har fått försvara sin drömmande dotters läggning i 20 år! Skolan ville ha en fokuserad elev och har, vid varenda jävla samtal med mamman genom alla år, föreslagit medicinering pga. pappans diagnos.
Jag förstår Sannas inlägg och det är vettigt med diskussioner och vad man än skriver så kommer det alltid finnas någon dom blir kränkt, som vet mer och som vill sätta andra på plats,
Att inte få prata om saker man inte är expert på skulle ge ett knäpptyst samhälle, få skulle ha rätten att säga något överhuvudtaget. Låt samtalet flöda utan att försöka platta till varandra med idiotförklaringar!

Vill bara säga Emma snälla vad skriver du? "Jag hoppas jag får många cp-skadade barn som kan roa mig" P.S fyllegubbar är också roliga, lyckos alla barn som har såna pappor.D.S
Vad lever du i för värld? Jag har själv en fyllegubbe till pappa jätte roligt lyckos mig! Jag arbetar med dubbeldiagnoser ADHD, Schizofreni, utvecklingstörda, psykoser, maniska, osv. och jag har en bonusson som just nu utreds för ADHD. Både du Emma och Sanna ni pratar och skiver om saker ni inte har mycket kunskap om eller? Att tro att ADHD "bara" är spring i benen är ju totalt korkat eller att en Alkispappa är rolig? ADHD föds man med! Det är framforskat, man kan inte bara få det si så där i en viss ålder men den diagnosen kan "blomma" i viss/vissa åldrar tex.tonåren. Schizofreni däremot bryter ut i 18-20års åldern vanligtvis, och oftast hos pojkar! ta och väx upp tjejer oc se baksidan av saker! Rolig fyllgubbe, spring i benen om det ändå var så enkelt! Kram och trevlig helg!

Jag var inte anonym i inlägget ovan vet inte varför det blev så =/ Sorry!!!

Man ska inte prata om det man inte vet eller förstår.

Åh Sanna. Stor kärlek till dig. Om jag någon gång möter dig kommer jag inte kunna hålla mig, då kommer jag bli ett sånt psyko som hoppar fram och börjar svammla om hur mycket jag uppskattar att du delar med dig av dina tankar för de väcker tankar i mig. Inte så att jag alltid håller med, men du får mig att tänka! Tack tack tack och förlåt i förväg! =)

ps jag är nydiagnostiserad med ADHD och jag är 31. Är glad för att jag är som jag är men har fått kämpa för att känna mig okej och accepterad trots mina, ibland, antagligen enerverande knasigheter. Så jag vet vad jag pratar om och håller med dig.

Du är klockren, Sanna. Du säger det självklara...

Du har för övrigt rätt i just detta att vi faktiskt inte KAN veta om ADHD är medfött eller inte. Forskningen säger vissa saker, och det kan man dra slutsatser av. Men man kan inte utläsa mänskligt beteende via hur det ser ut i en individs hjärna. Människan är mer komplex än så, och miljön finns alltid med som en faktor. Ibland är det t.o.m svårt att se vad som kommer först, hönan eller ägget. Miljön kan ibland påverka genetik och fysik.

Låter intressant det där med schizofreni och upphöjd plats i tillvaron! vilka kulturer är det du har i åtanke?