Kaosafton

Jag har alltid förundrats över dessa välkända trotsåldrar. Min unge hade inga. Han var som ett ständigt solsken. Min befriare. För jag är en mörkervarelse. Men så kom krisen. Han var sex år, det var övergång från dagis till sexårs-verksamhet. Kaos inträdde. Lång historia följde. Slutligen diagnos: Asperger. Tungt men: vilka fantastiska år vi fick! Från ett till sex, underbara! Solsken. Solsken. Solsken.

Himmel och pannkaka så du har tänkt till. Där fick man sig en tankeställare. Så rätt du har. Jag ska verkligen tänka två gånger nu när den viljestarke sonen i familjen försöker köra över mor sin. Själv har jag inte riktigt fattat det där med trotsåldrar.. Eller inte märkt dem. Jag är väl blind. Tycker att det i stället är ett evighetslångt förhandlande hur stora eller små de än är. Tycker gränssättning är skitsvårt. En evig balansgång. Vi har ett lätt handikappat barn. Ska man studera tandkrämen i handfatet när det är uttryckt hela tuben och hon med lysande ögon förundras över hur det kan bli så mycket och så vackert? Ska man bli arg eller lycklig när hela rummet är kritnermålat och hon med glädje på morgonen förklarat att hon minsann målat om sitt rum allllllldeles själv i natt och att det är mycket finare med rosa blommor? Det är så svårt och aldrig, aldrig svart eller vitt. Det här med fostran.Det enda man vet säkert är att man älskar dem så oändligt och vill dem så väl. Vare sig de är 3,5, 12 eller 17.

Kan rekommendera boken "Fem gången mer kärlek" för konkreta råd. Märkte att tålamodet tröt, att jag inte kunde hantera situationerna och min egen ilska (gravid!). Boken har hjälpt mig fantastiskt, och det vände med en gång. Inte så där att själva trotset försvinner förstås och det är fortfarande situationer som alltid blir krångliga (vi jobbar på det!), men _jag_ är så mycket mer balanserad och blir inte frustrerad eftersom jag har lite verktyg att falla tillbaka på. Och jag fokuserar på att sätta rätt gränser (som jag tror du är inne på, dvs inte härska eller trycka till) och respektera viljan och känslorna hos en snart treåring.

Jag Har Nog Aldrig Riktigt Tågat Ut. Oh Mi Oh My..When Will I Ever Learn. When When When.

Hej Sanna!
Jag har själv tre barn, känner igen det där med trotset såklart...och att det kommer i olika åldrar, på olika sätt, själv är jag nästan tio år äldre än dig. Beundrar din mogenhet. Och fick själv en stark känsla för en tid sedan att jag skulle börja rida igen, ja jag hann knappt börja innan jag slutade av någon anledning...men känner att det skulle vara rogivande och stärkande, ja kontakten med hästarna. Den enda gång jag verkligen kopplade bort alla tankar, för jag nog upplevde mig såå ett med hästens rörelser, en form av total koncentration, det var när jag red vid Svarta havet i bergen. Kraam!