Påkörd av bussen

Glömde ju att berätta att en äldre man blev påkörd av bussen när jag var på stan tidigare idag.

Jag såg det inte själv, fastän jag högst var hundra meter däreifrån, men en kvinna berättade det för mig. Jag förväntar mig ju inte att främlingar pratar med mig så först fattade jag ingenting, men hon sa att hon tror någon blev påkörd av bussen för hon hörde någon skrika och nu stod bussen still där. Usch. Hon skulle också till pressbyrån där förresten en gubbe trängde sig förmig i kön. Ni anar inte hur ofta folk går före mig i kön, men jag säger sällan (aldrig) ifrån för jag har sällan bråttom och ingen gör det uppenbart utan alla försöker iallafall låtsas att de inte såg mig så då låtsas jag att jag inte fattade något heller. Annars skulle jag vara tvungen att säga ifrån av principskäl såklart. Tillbaks till historien, vet inte hur jag fick det att handla om mig. Jag tänkte inte så mycket mer på bussolyckan förutom att jag fick väldigt dåligt samvete för att jag hoppades att det inte skulle leda till förseningar i busstrafiken så därför gick jag och försökte övertyga mig själv att det är ok att tänka så efter att jag hoppats attden påkörde inte dog och att jag när som helst skulle gå hela vägen hem för att rädda någons liv så jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag en halv sekund tänkte på bussförseningar. Sen hörde jag ambulansen, då fick jag ännu sämre samvete. Gick till systemet och köpte två öl och en cider (vilket party liksom) och sen gick jag för att ta bussen hem. Det fanns både brandbil, ambulans och polisbil på plats. Min buss var där så det var ju skönt, men den gick ingenstans för vägen var blockad. Jag gick på bussen ändå för varför ska jag stå i regnet och spana efter den skadade som alla andra, om jag blivit påkörd skulle jag iallafall inte gärna ha femtio människor som stod och stirrade på mig för de blir så upphetsade av lite spänning i vardagen. Sen på bussen började jobbiga tankar komma; tänk om det är min syster eller någon av mina närmsta vänner som är den påkörde? Hur ska jag veta om jag inte tittat efter? Tänk om någon ringer och säger det nu? Hur dumt kommer det inte kännas då att jag var på platsen men ändå inte fanns där som stöd? Hur lång tid kommer det ta innan de ringer mig? Har alla mina kontaktuppgifter? Vem kommer ringa mig om mina vänner dött, deras föräldrar eller en annan vän eller kanske tillochmed en annan väns föräldrar? Vem ringer om det är min syster? Och som vanligt när jag börjar tänka sånt så höll jag på att börja gråta så då fick man ju sansa sig och försöka tänka på annat. Nu har jag iallafall kollat upp vem som blev påkörd och det var en 74-årig man och jag känner inga såna tror jag så det var ju skönt, men självklart är det synd för honom och hans familj och vänner. Men det verkar iallafall som om han lever, så det är ju jättebra!

Läs mer om olyckan hos sydsvenskan