Fungerar det för alla att möta sina rädslor? Vad tror du?Jag har gjort det./sarahmara

Oj..Sarah Detta är svårt att råda i då vi alla människor är olika och reagerar olika...

Man kan ju inte säga "gör så här,för det fungerade för mig"
det som fungerar för en människa ,kanske är förödande för någon annan...

Man måste nog försöka leta inom sig och försöka att finna just DET som får en att må bättre..Och det tar den tid det tar..

*goa kramar*

Intressant.. Möta rädslor är säkert bra men det ska vara i små doser så man klarar av dem och blir stärkt. Att börja jobba så mycket var säkert alldeles för mycket för dej.. Ångest finns massa knep mot, det gäller att klura ut vad som passar just en själv. För mej är det bra att ta det väldigt lungt och göra nåt som distraherar mej. Är det för mycket så det blir panik av det tar jag medicin.. Göra nåt som känns är också bra. Gå ut i snön barfota tex så allt fokus hamnar nån annanstans.. Sen att grannarna säkert undrar vad jag är för tokstolle får jag väl bjuda på! ;)

Hej Hej Sarah !!

Jag tror det är bra att jobba med sina rädslor och försöka vända det till nåt positivt men jag tror inte man ska pressa sig för hårt heller .. Jag är väldigt höjdrädd tex ändå kan jag gå uppe i Katarina hissen och åka småflygplan för max 4 personer men jag kan knappt stå på en stege .. och varje gång jag försöker blir jag snurrig och illamående !! Och inte blir jag mindre illamående eller snurrig av att försöka tio gånger till men ... jag kan jobba på min höjdskräck på andra sätt =) Detta blev en snurrig kommentar kan bero på att jag stod på en stol nyss =P

Kraaaam =D

Nej det är väl snarare där det stora problemet ligger...Med dagens sjukvårdsreform så får ju ingen den tid den behöver tragiskt nog:-((

Hoppas verkligen att du ska få den tiden Sarah...

*mera goa kramar*

Jag har haft panikångest, det är nu många år sedan och jag kommer knappt ihåg hur jag tog mig ur det. Men det är nog svårt ändå att ge någon annan råd.

Jag tror en kombination av en rejäl förändring av mitt liv och terapi hjälpte mig. Så småningom lärde jag mig att känna igen varningssignalerna och kunde genom detta förhindra att det blev en ordentlig attack. Jag tror man måste hitta sina egna verktyg och sedan lära sig använda dem innan panikångesten bryter ut.

"Face your fears" är nog bra i vissa fall. Men det kanske är lite olämpligt i det allra svagaste ögonblicket. Jag tror det gäller att arbeta med eller emot demonerna då man mår som bäst. Inte då man är totalt nere i skorna.

*Kramar*

Ja dom råden, att möta sina rädslor, ryck up dej.tänk inte på ,är ju ord man ofta möter,man blir less på dom, men någonting måste man ju göra, annars står man ju still i sitt liv och sin ångest...och alla vill ju gå vidare, men man vet inte hur? Klart man ska söka hjälp, den hjälp som passar för var och en kan nog vara svår att få, och när man känner sig sjuk orkar man kanske inte med något annat än sig själv,och ibland inte ens det, har man familj, kanske det finns någon där som orkar leta
Det syns ju inte utanpå, när det här brakar in i ens liv ,så visst kommer en del med dumma frågor om sjukskrivning mm.Det ska man verkligen försöka skita i, jag har inte mycket råd att ge, men vet att allt tar sin tid,du måste få vara viktigast och jag hoppas du verkligen kan få den hjälp som just du behöver. Varmaste kramen från mej

Skickar ett namn i med. som har ett bra renome

Jag tror fortfarande på konfrontation, men kanske i mer kontrollerade miljöer.

Kram

Det är nog individuella lösningar som man måste pröva sig fram med...

Hemikramiz <3

jag sadlade om helt! Gick och satte mig hos en kollega på AMI och sa att....nu tar du hand om mej och ser till att jag får göra något annat, annars sitter jag här i natt eller så får du be polis eller psyk att hämta mig.... sen blev det fila tärning på verkstadsmekaniska istället för socialsekreterare... jag hade inget val, var så dålig att jag knappt orkade andas och kände mig totalt utmobbad. Som sagt, det är nog väldigt individuellt vad som är bäst. Men man måste själv fatta ett beslut om hur man vill ha det, det är det som är det riktigt svåra. Sen gäller det att få stöd för det beslutet (för det måste man ju ha!!!) och det går bara när man är fast besluten att göra något. Bamsekram å lycka till!

Vi reagerar alla så olika på ångest och oro, så det är svårt att ge ett generellt svar.

Kanske du ställde för höga krav på dej själv för att du ville visa....(ja vem? Vilka?Dej själv?) att du säkert skulle klara av det?

Din fråga hur andra skulle göra är ju hypotetisk, men jag svarar ändå att jag skulle närma mej mitt arbete med största försiktighet i början och gått direkt hem efter panikattacker på arbetstid. Samt att jag skulle göra vad doktorn sa till mej.

Jag hoppas och tror att det här kommer plana ut så småningom. Bara du släpper dina tankar på att ständigt vara andra till lags. Gäller både familjen och andra. De får ta dej som du är. Om de gör det så vet du att du fått äkta omdömen av dem.

;-)
Kramar
Kao

Hej vännen !

Jag kan inte råda dig. På mig fungerade det att möta min rädsla, men så hade jag bara en ångest, även om den var stor. Om jag får spekulera lite så ( dessutom har jag läst det ) så verkar det som hela ditt system är överbelastat och därför blir du inte bättre. Hur får man det på rätt köl ???? Ingen aning alls , men NÅGON borde veta det och då syftar jag inte på din skitstövel till läkare på VC, utan på¨riktiga proffs på nåt typ universitetssjukhus eller utomlands. Klart att det finns hjälp , frågan är vart är den och hur ser den ut ????? Ska försöka kolla på det.

Hörde inget av dig sen efter du skulle prata med Hemi. Vad hände ????

Finns här !

Puss O Kram

Jag är inte säker på att jag tror på KBT till hundra procent, kanske att det fungerar på en del, men det gör det inte på mig. Jag har fått hitta egna vägar, och det som funkat bäst är när jag inte längre orkat kämpa mot ångestattacken, jag har sagt till mig själv, kom då, ta mig, märkligt nog har den då försvunnit. Nu ska jag inte påstå att det fungerar varje gång, men det har varit mest effektivt. Eller att jag tagit till fotograferandet, genom objektivet så fokuserar jag på något annat, och ångesten är inte lika närvarande.

många varma kramar

Jag har aldrig fått en panikattack och vet därför inte vad man ska göra. Jag kan därför bara gissa vad jag skulle göra en sådan situation.

Tror nog att jag skulle ändra inriktning. Om det är jobbigt med mycket folk runt omkring så skulle jag försöka hitta en sysselsättning där man får arbeta mer ifred och kanske inte har lika mycket ansvar...och börja försiktigt, dvs. undvika allt som heter "heltid". Så tror jag att jag skulle göra........men jag kan inte uttala mig om hur andra ska gå tillväga.

Lycka till! :-)

Det där kallar jag INTE att möta sina rädslor. Jag kallar det att "pressa sej till omöjlighetens gräns". Din rädsla handlar ju inte om ångest egentligen. Du har ångest för att du lagt locket på dina känslor tidigt i livet, och sen lagt lite mer och lite mer ovanpå...Sen har du fått panikattacker när trycket blivit för högt, och det har det blivit tillsammans med andra människor, vilket varit läskigt, och så har du tolkat det som att du är rädd för människor, och kan få panikattacker av det, fast det egentligen är ett annat grundproblem.
Så tror jag,.
Tråkigt att du blev så pressad när du egentligen hade behövt hjälp, stöd, samtal och vila. Inte konstigt att du gick in i väggen.
Kram!

Jag har gjort som Maj-san med min svåra ångest. Jag slutade slåss mot den. Det är lättare sagt än gjort, men när jag en dag lade mig ner och lät ångesten härja i min kropp utan att göra motstånd, blev det en stor förändring. När ångesten efter några minuter ebbade ut, kändes det som om jag upplevt en stor inre rengöring. Det kallas visst för katharsis. Men det var verkligen skrämmande medan ångesten härjade fritt under de minuterna. Men jag var bara så oerhört trött på att slåss mot en så stark motståndare. Jag hade inga garantier för att jag inte skulle bli tokig (vilket det kändes att jag också skulle bli), jag hade inte garantier för något. Jag bara låg kvar. Men jag glömmer aldrig den befrielsen som kom efteråt. Och jag har inte haft ångest efter det. Trots att jag levt i stort sett hela mitt liv med den besten.

Kramar från Trollisen.

Jag har mött en idag...Välkommen om du vill*ler*

*goa fredagskramar*

Du verkar inte vara på gång.Trist när du får ställa frågor hehe.
/Eva

du har fått många bra kommentarer... men som de säger, det är svårt eftersom det är så personligt...

det erviluca beskriver känns som mitt i prick när det gäller mig, hur det blev för mig.... och eftersom det var saker på jobbet som drog igång ångesten så hjälpte det inte mig heller att konfrontera det eftersom jag fortsatte att jobba och försökte ta upp problemen med chefen men bara möttes av en ignorerande vägg....

det har blivit mycket bättre för mig nu... medicinen har hjälpt enormt mycket.... men att komma ifrån jobbet var nog den största hjälpen för mig, som det känns idag....

det är bra att du försöker leta dig fram... det viktigaste är att du ska lyssna på dina egna signaler... det är så du bäst kan komma fram till vad som fungerar för dig...

hoppas att du snart finner en lösning....

många varma kramar till härliga dig! :o)

Trevlig helg.

Nu är det sista gången jag hälsar på här. Nu är AB avlsutat för gott

Kram

Hoppas du mår bättre idag.

Ska man ge sej in i terapi måste man göra det UTAN något som helst förbehåll. INga "men", eller "jag ska bara...först " etc etc. Man måste göra det till 100% och bara tänka på sej själv under tiden. Göra som terapeuterna säger. För sin egen skull. Det handlar om en kort tid av ditt liv som bara kan göra det bättre. Inte sämre.

Är man gift / sambo så MÅSTE den andra parten ta hand om det dagliga som man kanske inte orkar med under tiden. Annars har han inte fattat nånting. Man bör inte ägna sej åt kakbak och att visa sin kok-konst för vänner och familjer som dräller förbi. (Bara för husbehov i så fall och ni är ju 4 st). Vill du hellre åka ensam till Köpenhamn eller London än med din familj en helg under din "förändringstid" då du ska skaffa styrka, - så GÖR det!

Se till att stoppa folk innan de kommer över tröskeln. Du behöver lugn och ro. De andra vet ju det, innerst inne. Ändå dyker de upp! Ändå kräver din familj saker av dej som utlöser dina panikattacker. Men om du välkomnar andras krav och önskemål på dej själv hela tiden, aldrig tar för dej för bara egen del,så har du också den där pressen på dej att vara duktig hela tiden. Att du finns för andras skull?

Börja med att lära dej säga det heliga ordet NEJ till alla som kräver saker av dej. Alla. Så fort du verkligen inte vill för din egen skull. När du bara vill vara ifred eller softa framför tvn.

Att du alltid ska ställa upp, t.ex. . Varf för gör du det, Sarah? Har du funderat på det? Var för ska du alltid finnas till hands för andra? Det behöver du inte alls vara. Du kanske ska göra det du själv vill och orkar. Då får du se 'ansiktet' på dem som tycker om dej på ett ärligt sätt. Det kommer bli många. Resten kan du antagligen ha och mista.

(Tycker du att jag är taskig nu, så säg det i så fall. JAG blir inte arg eller sårad.. Men om jag hade velat vara taskig mot dej, då hade jag inte skrivit det här. Vill bara sparka dej vidare i din process mot dina 'spöken')

Kramar
Kao

För mig har det funkat att ge mig in i det ändå; både mot min flygfobi (från mardrömmar en månad innan och inställd flygresa till Japan, så älskar jag numera att flyga) och att prata inför många människor (jobbet som lärare har tagit bort det helt, jag utsätter mig ju för det varje dag och stortrivs). Men alla är vi olika och man får nog följa sin magkänsla och prova sig fram. Göra det som känns bra.

Kram på dig

Hm...tror jag har svarat på något helt annat, har ju inte haft panikattacker utan bara fobier.. :D Sorry!

Tittar in och säger hej! Hoppas du har en fin helg :)
Kramar

Förr eller senare så möter man sina rädslor ändå och det är då man kan och enligt mig ska göra valet att antingen möta rädslan eller inte..
men jag tror inte det är något bra ide att forchera/tvinga fram det.

För mig var det bästa att möta rädslan! Jag kan inte säga något annat. Till slut kunde jag exempelvis gå i innecentrumet ensam, på den mest öppna ytan, utan någon ångest... Svettigt i början, men för mig har det bästa varit att möta rädslorna!

Hoppas du hittar det som passar dig bäst! :)

Kramizar

Jag tror på att möta rädslan och jobba med den. Det är ju inget farligt i dagens samhälle att stå inför massa folk, men FÖRR i tiden, då var det ju en annan grej med hot från människor och djur att vi måste slåss för vårt liv och överleva. Beteendeförändring tar lång tid, men så lång tid som du jobbade med det, det var starkt gjort och känner du dig inte ändå nöjd med din bedrift? Kramizar

Kära vän. Vad du har fått lida!
Ja, jag har erfarenhet av panikångest, ångest men kanske inte så mycket rädslor. En av sakerna som hjälpte mig bäst var att prata. jag pratade med en kurator, hon gav mig feedback och lyssnade väl. jag tror på Gud, och det har hjälpt mig mycket att göra det. Be "fader vår" och veta att jag inte behöver vara ensam, men framför allt att jag är älskad precis som jag trots och därför att jag är som jag är.
Varmaste kramen och allt gott till dej!

Bara en liten synpunkt på Kaos kommentar, då jag är terapinörd ; ) även om den är lite off topic här:
Jag tror inte man måste ge sig in till hundra procent sådär...en riktigt bra psykolog eller psykoterapeut respekterar ju klientens eventuella tvivel, då de kanske har sin historia. Det låter inget sunt tycker jag att bara köra hundra, någonstans, utan att man vet vem man ger sig till. inte alla psykologer är ju lämpliga för en själv. Vad jag ville ha sagt var att det är ok att ha sina tvivel, och ändå få ut något av en terapi. de släpper såsmåningom, om det finns utrymme för tvivlen och tilliten kan växa... Tvivlen, om de finns där så kan de vara en viktig ledtråd för en själv-till en själv. men naturligtvis så kan de också vara en massa rädslor som hindrar en. Men då är det terapeuten och klientens uppgift att tillsammans titta på vad det kan handla om. Inte bara klientens ansvar således.
Bara en synpunkt, ber om ursäkt för att det är lite off topic...

Hoppas allt är ok med dig vännen!
Kramar

Jaha, munter som vanligt?
Skärp dig för fasen.
Välkommen in till oss så lär det nog lätta lite he he he
/Adam

Det är inte sà lätt att svara pà, men som du vet sà är vi alla olika och reagerar därmed olika...

"Om du ramlar av hästen sà ska du bestiga den direkt för att inte bli rädd..."

Men jag är rädd för att gà ner i källare, dà det var i ett garage som jag blev överfallen... Men jag klarar av det, fast hjärtat bultar...

Örnkramar ♥

jag har utmanat några rädslor, bla att lära mig simma.

Vet inte vad du sysslar med men här händer ju inte mycket.
Kollat lite bakåt i bloggen och ser att du varit väldigt aktiv vissa perioder.
Skriv i stället vad som inte är bra just nu, eller bra, för något är det uppenbarligen
/Adam

Många råd har du fått nu. Jag vet inte vad som är bästa sättet, jag slåss mot mina egna problem och försöker hitta vägar som funkar för mig. Det är inte alls lätt.
Stor kram

Ja du.....jag brukar försöka att möta dem...men tror att i vissa situationer är det nog bäst att undvika dem eller den situation det gäller... det beror nog på vad det är för sorts rädsla. Panikångest har jag bara haft någon enstaka gång...den kommer när jag är riktigt dålig i min fibro och då kommer den när jag är på platser med massor med människor, intryck och ljud och det jag gör då är att ta mig därifrån så snabbt som möjligt. Jag försöker tex att inte åka tunnelbana när det är för mycket med folk och måste jag så är det hörlurarna in i örona på en gång och så blundar jag och lyssnar på min favvomusik tills jag ska gå av...
KRAMAR

Kikar förbi en sväng men ser att du har en paus. Hoppas du mår okej!

*kramar om*

Hejsan vännen!

Kikar in lite här. Jag har inte glömt dig, men har varit bortrest en vecka i Sevilla. Du får en tumme som en uppmuntran.

Va rädd om dig o hälsa så mkt.

Många goa varma kramizar!

SVAR---Håller med att de måste veta allt om mediciner
Kram

Skickar en varm kram / Barbis

Hej där, längesedan nu...tittar in för att tala om att min blogg försvinner nu. Yris har mina kontaktuppgifter om du skulle vilja höra av dej någon gång! Annars önskar jag dej massor av lycka till i livet!!!

Kramar

Hej
Gjorde ett undantag idag och skrev om mina misstankar jag haft en längre tid att bloggen kommer stängas.

Ett par timmar senare kommer mail att den läggs ner.

Därför är jag här igen trots att jag hej då senast.
Vill säga att det var roligt att lära känna dig lite och önskar dig all lycka framöver

Kram