Alla får Plus!

Nytt avsnitt av Hannah&Amanda är ute nu och jag tänkte att jag ville lägga upp det här. Jag vet att vissa av er blir irriterade när jag länkar till saker som min fru gör, men då vill jag säga två saker:

1. Jag är väldigt stolt över henne och de saker hon gör.
2. Ni BEHÖVER ju inte titta om ni inte vill.

För mig som tittar igenom alla säsonger av West Wing slog det mig väldigt tydligt att Martin Sheen plastikfixade sina tänder någon gång mellan tredje och fjärde säsongen. Plötsligt såg han helt overklig ut i tandraden. Det är mycket svårare att ta presidenten på allvar nu. Det stör mig mer än jag trott - jag har nu sett sex episoder och så fort presidenten visar sig tänker jag på hans tänder.

Jag är besviken på hans tänder, men det är inte allt jag är besviken på. Fjärde säsongen är väsentligt sämre i precis alls. Fler ovidkommande sidohistorier, lite för mycket flirtande med snabba humorpoänger och många av huvudpersonerna är out of character, på sniskan, man tror inte på dem längre.

En typisk scen som man inte hade fått se i de mästerliga säsong 1, 2 och 3. En man står på gatan, det börjar ösregna, men han står kvar.

Män eller kvinnor som står kvar i regn trots att de har möjlighet att ta sig under skydd stör mig. Det går inte att tro på det. Oavsett vad som just hänt en människa - om det börjar ösregna så går man in.

Att låta en person stå i hällregn är att hamna i en kliché där man inte vill vara. Aaron Sorkin hade aldrig låtit det ske tidigare, men här händer det. Och i säsong fem är han borta från serien helt, men just nu är jag så trött på att kvaliteten försämrats så, att man låtit denna mästerliga serie förfalla så, att jag tror jag slutar här och hoppar på något nytt.

Jag håller på att ta fram cykeln för våren och kom just att tänka på när jag vurpade på hojen en gång när jag var pöjk. Jag skulle sladda på grus och det gick åt helvete alltsammans. Jag kanade och skrapade upp knäet, jag kan fortfarande idag hitta spår av såret. Varje gång jag ser märkena tänker jag på den där dagen. Jag har inte många ärr på kroppen, två eller tre. Ett på vaden - jag var höjdhoppare i ungdomen och på något sätt fastnade en av spikarna i spikskorna i min vad. Ett litet runt märke påminner om den där dagen, kylig och regntung, det var försommar.

Jag har ett ärr på handleden också. Det kom från träslöjden. Första dagen i ny klass på Larsbodaskolan. Jag skulle borra något med maskinen och för att fästa själva borren var man tvungen att använda ett verktyg som man stoppade in och vred så att borrhållaren fick fäste i borren. Ibland stoppade man upp borren snett och då vobblade den. Jag visste det och ville inte att det skulle hända, så jag tänkte att jag skulle snabbt testa om borren satt rakt efter att jag skruvat in den. Så med handen fortfarande kvar i det verktyg som satt fast i borren satte jag på den. Den vreds med full kraft ur min hand. Den skadade mig svårt. Jag blödde oerhört mycket.

Jag skämdes för det där och var så rädd att göra bort mig i den nya klassen. Så jag låtsades som om det inte hade hänt. Jag stoppade handen i fickan och fortsatet dona med borrarna. Det gick en stund. Men det blödde så mycket, snart blödde det igenom byxan.

"Du blöder i brallan", skrek Peter Lorentzon och pekade och det blev ett jäkla liv och jag fick panik och flydde ut och sprang hem till pappa och grät och pappa frågade vad som hade hänt, men jag ville inte säga.

Jag hörde mammas och pappas samtal genom väggen på kvällen när jag skulle sova. De var så oroliga för mig och trots att de talade i kantiga resonemang, fumligt och utan att alls veta vilken situation jag befann mig i, så minns jag att jag låg där i min säng och kände en sådan oerhörd värme för dem, för att de brydde sig om mig.

När pappa fortfarande var i livet hände det ofta att jag och Calle åkte hem till honom och lagade mat. Han hade ju sina favoriträtter. Calle gjorde en risotto som han tyckte var festlig. Och jag gjorde en skink&ostpaj som han tyckte mycket om. Varje gång vi gjorde dessa rätter slog han sig belåtet ner vid bordet och när han försåg sig ropade han glatt: "Vad tillgjort!" Det låter kanske som något nedsättande, men han menade det som något fint - vi hade gjort oss till när vi lagade maten. Därför kommer det sig att varje gång jag och Calle idag äter något gott tillsammans, så säger vi belåtet till varandra: "Vad tillgjort!" En liten hälsning till pappa, kan man väl säga.

Varje lördag och söndag morgon har jag anledning att ropa om frukosten: "Vad tillgjort!" För det är precis vad den är. Amandas favoritmål på dagen är frukosten. Om hon fick bestämma skulle lördagen inte vara annat än en enda lång frukost. Hon skulle älska att sitta där med sin frukosttallrik, läsa sin DN och timmarna skulle gå och långsamt skulle hon känna hur frukosten övergick i middag vid femtiden.

På vardagarna äter vi inte frukost tillsammans. Men på helgerna! På lördagarna och söndagarna pressar vi egen juice. Vi kokar ägg! Vi häller upp mjölken i en liten glasflaska för att det ska se fint ut. Vi tänder ljus! Skinkan kommer inte från färdigpaket, utan är manuellt skivade från charkdisken. Vi köper bagarbröd.

Jag har alltid tyckt att frukosten varit ett onödigt stopp innan dagen börjar. Men Amanda har fått mig att förstå hur fint det är med en härlig frukost, att det ju faktiskt inte finns något bättre än en tillgjord frukost.

När Aftonbladets Markus Larsson beskrev Björn Ranelids bidrag som "obeskrivligt" så trodde jag att han överdrev. Det gjorde han ju inte. Efter att ha hört "Mirakel" så är det knappt lönt att tala om resten längre. Jag minns knappt något. Molly Sandén var med, men sen minns jag inte så mycket mer. Björn Ranelid tog över allt.

Jag kan inte säga vad jag tycker om låten, för det är en låt som inte går att recenseras. Den går knappt att diskutera. Den är utanför allt det begripliga. Däremot kan man tala om Björn själv.

Han sjunger om kärleken till kvinnan. Men när hans låt utropades som vinnare gav han inte ens Sara Li en blick. Ingen kram, inget handskak, ingen high five - han tittade inte ens åt henne håll. Han reste sig upp och lämnade henne bakom sig. Han gjorde sina mastiga, underliga segergester mot kameran. Det var smärtsamt, för långt där bakom Ranelid såg man Sara Li, övergiven av detta jätte-ego.

Det var Melodifestivalens dystraste stund.

Vi äter frukost i Köpenhamn. Johan tog en bild som jag tyckte var så fin. Tycker ni om den?

Sorry, lägger ut veckans Schulman Shw lite väl sent.
Peter Settman är gäst och vi har en helt ny panel!

Säg gärna vad ni tycker om programmet!

Jag vaknade och åkte till Mix Megapol, där jag hoppade in för David Helléniussom programledare i Äntligen Morgon. Eftersom jag fyllde år fick jag tårta. Anders och Gry hade bett konditoriet skriva "Grattis, kära väninna, vår myspys-Alex", men det blev något helt annat.

Precis när vi intervjuade Timbuktu kom Amanda in i studion! Hon kidnappade mig och sa att vi "bums, bus, bas" skulle åka till Arlanda. Vi skulle flyga till Köpenhamn! Så vi hoppade in i bilen och åkte.

När vi kom till incheckningen väntade en kvinna från "Airport VIP Service" på oss. De hade hört på radion att jag fyllde år och ville bjuda oss på VIP-service. Så vi behövde inte checka in, vi behövde bara hoppa in i en bil.

Och så fick vi slappna av i ett lyxigt rum och dricka kaffe.

När det var tio minuter kvar till avgång hoppade vi in i deras bil och så körde de oss ända fram till flygplanet. Jag tog den här bilden för att visa HUR NÄRA DET VAR. Det var väldigt gulligt av dem.

Vi kom fram till Köpenhamn och på flygplatsen stötte vi av slump ihop med Johan, som är en av mina bästa vänner. Hon skulle fira sin mamma som fyllde 60 år. Han hade ett par timmar över så vi bestämde oss för att äta lunch, efter att vi lämnat av väskorna på hotellet.

Amanda sa att hotellet som hon bokat hette "Ski Petri Hotel", vilket gjorde att jag trodde att det var någon typ av skidhotell med skinnfällar och brasa och doft av valla. Men hon hade bara sett fel - det hette Skt Petri.

När vi kom in i lobbyn chockerades jag. Där satt Klas och Josefin och Calle och Anitha! De var en del av hela överraskningen! Och Johan skulle inte fira sin mamma - han hade kommit för min skull!

Jag tog en öl fastän det bara var lunch och plötsligt kom Pontus! Han hade också flugit ner för mig!

Sen gick vi till en krog som hette Café Viktor. Otroligt god mat.

Plötsligt kom Sigge och Malin också! Det var nästan övervädigande!

Det var en härlig stund Servitören gjorde mig dock fascinerad. Jag har aldrig varit med om en otrevligare typ. Han var så oförskämd och fräsig att han till slut blev underhållande. Det var inte klokt! Jag och mina vänner liksom HÄPNADE! Fast vi kommer att minnas honom länge. Sen gick vi till hotellet. Jag har nu sovit i två timmar och nu ska jag göra mig fin och gå på middag med alla mina vänner!

Idag har min älskade Amanda premiär tillsammans med Hannah på sitt nya program "Hannah&Amanda". De bjuder hem två kända gäster på middag. Jag tär skitstolt! Vad tycker ni??

Vet ni hur man vet att Amanda har tagit hand om disken här hemma? Jo, den ligger inte i diskmaskinen utan i vasken. Jag vet inte riktigt vad hon tror - kan hon leva i villfarelsen att tallrikarna flyger för egna vingar från vasken till diskmaskinen?

Vi har varit ett par i 3,5 år - inte en enda gång har hon placerat en tallrik i diskmaskinen. Det börjar blir fascinerande, nästan kusligt. Kanske skulle man ringa Guinness? Och så kommer en gubbe hit och undersöker saker och ting och sen köper jag tårta och firar att min fru är officiell världsrekordinnehavare i att aldrig ta in disken, hurra för henne!