Jag minns tydligt den 28 februari 1986

Önskar jag var tvåa

Jag var 8 år gammal och hela familjen skulle åka till Kanarieöarna på semester den dagen. Jag minns att vi hade svårt att lämna TV:n för att åka iväg till flygplatsen.
Hela semestern igenom satt pappa med en sladd från örat till radion och lyssnade på nyhetssändningar. Det var speciellt på så många sätt.

Minns det nästan som du gjorde, satt framför tv:n och skulle kolla på barnprogram, ropade till mamma och pappa som inte trodde på oss, sedan minns jag inte så mycket mer, antar att det inte blev något barnprogram för oss den dagen...

Nästa exakt samma minne har jag (3 år yngre än dig)! Väntade på de där sista 5 minuterna av God Morgdon Sverige (annat är det nu när det finns tecknat på varenda kanal), men DET KOM INGET TOM & JERRY! Var såå beskiven och gick in till mina föräldrar som sov. Mamma gick upp och kort därpå sprang hon in och väckte pappa, jag förstod att nåt stort hade hänt och det inte skulle bli nåt tecknat ..Vilket jag så klart var mest besviken över det (men skyller på åldern, var ju bara 6,5 år).

Precis som Alex så skulle jag gå upp och titta på morgon tv och mötes av en gråtande mor i vardagsrummet.

Jag var bara 5 år gammal och skulle tittat på tecknat, men istället var det nyheter. Min mamma hör det i bakgrunden, går upp och blir ledsen. Det är vad jag kommer ihåg av den dagen.

Jag minns alldeles tydligt... men om man nu ska vara petig så var det den 1:a mars choktillståndet kom, eftersom han mördades på kvällen den 28:e februari... en fredag... samma dag som jag fyllde 21... och de flesta av oss fick veta det på lördag morgon.

Jag skulle träffa en väninna i Västerås, gick upp, satte på radion och fixade frukost. De pratade om Olof Palme och jag tyckte det var så märkligt att de pratade om honom i imperfekt... som om han inte fanns längre... Det var en mäklig känsla när man förstod vad som hänt. Sånt kunde ju inte hända i Sverige.

Många man mötte på stan gick omkring med en ihoprullad kvällstidning i handen... det var en lågmäld och nedstämd stämning... overklig...

Jag hade liknande upplevelse som du Alex. Jag var 12 år och satte på TV:n för att titta på God Morgon Sverige. Jag hade sparat ihop till en svartvit TV som jag kunde ha i mitt eget rum, men där fanns inget antennuttag så jag fick ställa in kanalerna med den där vanliga radioantennen som fanns på små TV aparater. I den grumliga bilden såg jag bara texten "Godmorgon sverige inställt pga mordet på Olof Palme" Jag minns att jag var tvungen att läsa det om och om igen för att begripa det. Sedan sprang jag ut till vardagsrummet där pappa läste tidningen och ropade "Gissa vem som är död?", vilket var en ganska klurig fråga för pappa. När jag berättat för honom sprang jag in till mamma som sov och jag blev förvånad över hennes sömndruckna men klarsynta fråga "Hände det i Sverige?". På kvällen blev jag besviken över att "Razzel" ställdes in.

Jag skulle snart fylla sex år. Jag minns att jag såg pappa gråta, för första gången. Han satt där i tvsoffan o grät och sa "det är inte sant.." Jag kommer ihåg att det kändes kusligt och allvarligt. Den dagen lärde jag mig vad en stadsminister var för något.

Är verkligen glad att du börjat blogga igen. Du skriver helt fantastiskt. Älskar det.

Skitpackad efter en skolfest kommer man hem och möter en tårögd moder som förkunnar att Palme är död. Jaha, sa jag och gick och lade mig.
Dagen efter i nyktert tillstånd hade det sjunkit in och det var inte så munter stämning i vårat arbetarhem.

Det skulle dröja sex år och fem månader tills jag föddes.

Nej, jag var precis ett halvår gammal då, så skulle jag minnas det så vore jag en supermänniska, vilket jag inte är. Det är nog bra att jag inte var äldre. Jag skulle förmodligen bli alldeles förstörd. Precis som jag blev när Anna Lindh mördades.

Mitt minne av den dagen är mycket likt ditt. Jag var 10 år. Känslan av att vakna tidigare än de andra i familjen, glädjen över att det var helg och en massa bra på teve. Lite kallt i rummen, det vita februariljuset. Satte på teven för att titta på God morgon, Sverige. Gladde mej åt, som jag vill minnas, Zvampen senare på kvällen. Men något konstigt hade hänt. Statsministern var död. Jag kunde inte greppa det. Det tog en stund innan jag gick och väckte mina föräldrar för att berätta nyheten. Minns att jag nästan tyckte det kändes pinsamt att berätta vad som hänt, kanske för att det var så stort och allvarligt.

Vaknade av att pappa väckte mamma (som kvällen innan bett om sovmorgon) vilket förvånade mig, han höll upp vår dagstidningen som hade en bild på Palmes huvud över hela framsidan. Konstig dag, hela familjen satt framför tv:n hela dagen - det ofattbara och för oss i Sverige osannolika hade hänt. Kommer aldrig glömma den dagen, jag skulle fylla 14 år den våren.

Jag var 6 år och Mormor var barnvakt åt mig och min bror.
Minns att vi också väntade på barnprogrammen i God Morgon Sverige. Mormor berättade att det inte var något pga att Sveriges stadsminister hade mördats. Jag blev besviken för att det inte var några barnprogram. Det är ungefär så jag kommer ihåg det.

Jag var nästan 20, på rockklubb i Gbg.
Två kompisar gick ut för att köpa korv på nattkröken och kom tillbaka med beskedet att Palme var död.

-Javisst, jättekul! Idioter!

-Men lovar, gubben i korvan hade på radion!

-Mhm, kul fylleprank.

Tog en taxi hem och satt på golvet framför tv:n och kedjerökte och drack nyponsoppa.

Men det var ju en lördagkväll - 28 februari 1986... Jag var på väg att jobba extra denna söndagsmorgon och vid Fridhemsplan kom en uteliggare/A-lagare/tjomme fram till mig och sa att Palme var död. Jahadu sa jag varpå tjommen ifråga blev riktigt sur - tror du att jag skämtar om något sådant, va? Sedan när bussen tagit sig över Västerbron så såg jag att de svarta löpsedlarna redan satt uppe vid Hornstull. Min chefs första reaktion: "så blev man av med den jäveln".. sådan var stämningen då. Jag minns en man, han var visst en välkänd rättshaverist, som brukade stå utanför NK med ett litet stånd där han sålde nidbilder och skrifter med det mest kränkande innehåll om Palme. Svårt att tänka sig att man skulle kunna göra detsamma ens med Åkesson idag.

Önskar verkligen att jag hade haft något att minnas. Men tyvärr är jag 8 år för ung.

Önskar verkligen att jag hade haft något att minnas. Men tyvärr är jag 8 år för ung.

Jag tror inte ens jag fick veta det samma dag det hände. Jag tror att jag fick veta det genom ett brev från min bästis. Vi bodde i samma stad men såpass långt bort att vi inte kunde gå hem till varandra, därför skrev vi brev.
Jag tror att det va min första kontakt med döden och att det kunde ske genom mord. Undrar om det inte va så att det va då jag insåg att man inte längre kunde vara trygg bara för att man bor i Sverige.

Jag har nästan exakt samma minne, jag och min syster skulle se Go morgon Sverige, vi väntade på det tecknade men det kom aldrig. Mamma och pappa hade sovmorgon så vi smög in och fråga om vi fick gå till kiosken och köpa lördags godis. När vi kom dit så skrek löpsedeln att Olof Palme var död, vi gick hem och berättade, dom trodde oss inte förräns vi fick upp dem är sängen och kunde se på nyheterna själva.

Undrar om inte det är mitt första minne? Har en svag bild av att fråga mamma och pappa vad som hänt, eftersom även pappa var ledsen. Mamma svarade att en person hade dött, och jag frågade vem. Vet inte vad eller om hon svarade. Det är mycket möjligt att allt är en efterhandskonstruktion från min sida.

Idag är jag mest ledsen över att jag inte var hann träffa Olof Palme.

Jag var 6 år gammal. Hade på natten gått över och lagt mig i mamma och pappas säng. På morgonen vaknar jag av att pappa kommer in och väcker mamma med orden "Olof Palme är död". Mammas första verbala reaktion är sådan som den brukar vara hos personer då de får höra något som det tar en stund för hjärnan att ta in och förstå. Nähä, det är inte sant, säger hon. Radion står på ute i köket. pappa har fortfarande pyjamas på sig.

Ett flash-back memory från den där första dagen i mars i ett Sverige som såg så annorlunda ut än det land vi känner idag.

Hela resten av dagen sitter mamma och pappa framför tv:n.

Dessvärre existerade jag inte då.

Jag blev väckt av min dotter som var 7 år,hon hade stigit upp och satt påTV:n och fick höra vad som hänt. Hon kom in till mig och sa: Mamma! Olof Palme har blivit skjuten! Jag trodde henne inte, jag steg upp för att kolla vad det var hon tittade på....

Det var sant....

Jag var 1,5 år gammal. Sög på tutten där i mammas famn medans hon kollade på nyheterna.

Jag var 3 år då och min moster och morbror hade precis avlivat sin katt som hette Folke och så fort det ringde svarade jag och det första jag sa var att; -Folke och Olof Palme har livit mördade! Det hängde liksom ihop för mig, de dödsfallen, jag kommer alltid att tänka på katten Folke när jag hör namnet Olo Palme.

Lördag morgon, liten svartvit TV i mitt tonårsrum, slog på TV för att se Godmorgon Sverige från sängen. Inget program började, man fick bara se den där analoga klockan till höger i rutan, och så texten som meddelade vad som hänt. Tittade en lång stund på klockan, och gick sen till föräldrarnas sovrum och berättade lugnt vad som hänt. Minns att min mamma blev tyst, och sen arg för att jag inte genast hade väckt dem, och för att jag inte verkade upprörd. Jag var 16 och jag tror absolut inte jag förstod hur stor nyheten om mordet var.

jag låg och sov, var bakis, och vaknade av att min pojkvän väckte mig vid 3-tiden på eftermiddagen.... med orden "palme e död"... sluta sa jag ... det är inte kul.....
Jag var nog sist i sverige som fick reda på det....

Jag var 11 år och hade varit hos en kompis kvällen innan och käkat middag (vilket i sig var stort för jag avskydde att äta hemma hos andra som barn) - minns till och med vad vi hade käkat; rostbiff och (det mest oerhörda): färdigKÖPT potatissallad. Natten till lördagen blev jag magsjuk och låg med andra ord helt urvriden i sängen (skyllde givetvis på potatissalladen) men jag minns exakt hur mamma kom upp på morgonen och viskade " det har hänt något hemskt i natt, Olof Palme har blivit skjuten".

Jag minns att han aldrig var någon favorit i vårat hem men alla var helt förfärade över det som hade hänt. Det var nog ungefär där man insåg att världen inte var så ofarlig som man hade trott, boendes i en liten minimal by på landet i Norrland. Den känslan kommer jag ihåg, insikten att sånt kan hända i Sverige också.

Jag var på besök hos mina föräldrar och vaknade i mitt gamla flickrum av att radion spelade sorgemusik istället för Melodikrysset. Det måste ha varit en lördag?

Vid lunch skulle jag och en kompis åka till Köpenhamn och roa oss. Det kändes inte rätt och jag undrade om vi skulle ställa in resan?

Vi åkte men med en konstig känsla i magen.
Vid färjelägret i Helsingborg kontrollerades alla bilar av poliser i skottsäkra västar men jag tyckte det var lite slappt att de liksom bara tittade in i vår och "nickade".

Jag kommer ihåg att jag tänkte: Hur kan detta hända i Sverige?!?

Skulle på skidtävling med våra barn så klockradion gick igång tidigt.
Förundrades över musiken som spelades, sa till min man att det låter som sorgemusik, som om någon dött.
Sedan hörde vi radiorösten som berättade vad som hade skett.
Det blev en märklig dag, barnen var små och tyckte det var roligt med skidtävling medan vi vuxna gick omkring som i en dimma.
Det var svårt att ta in vad som hänt.
Sverige blev av med oskulden den dagen.

Jag var elva år och skulle spela hockeyturnering. Det var en mycket märklig stämning. Trots att vi inte var så gamla så förstod man ju att det här var något helt fruktansvärt. Ett mål frammåt eller i egen kasse bekom oss inte så mycket som det gjorde vanligtvis. Glädjeyttringarna var i nivå som när Sovjet var som bäst. En våt filt svävade mordet över en kall hall. Det skapaste minnet utgörs dock från den dekal som fanns på min lagkamrats mammas bil och vad den signalerade. Stoppa löntagarfonderna! Jag var tillräckligt stor för att förstå sprängkraften i frågan för en egenföretagere och jag kände en djup oärlighet i hennes reaktioner av mordet. Det var inte i något som hon sa utan i alla signaler som hela hon sände ut. Det var första gången som jag på riktigt förstod hur delad synen på Olof Palme var.

Jag var bara 4,5 år, men mitt minne av Palme-mordet var på kvällen den 1:a mars. John Blund blev inställt pga en extra nyhetssändning. Tror att jag var för liten för att förstå vad diskussionerna handlade om under hela dagen, men att John Blund inte visades på TV på kvällen, då var det något stort som hänt.

Det var min storasysters 18årsdag. Själv skulle jag födas 24 dagar senare...

15 år gammal vaknade jag av min upprörda mamma, hon hade hört på radion vad som hänt. Hon trodde det var en dålig radioteater, men det var verkligen sant.

Jag skulle som du upp och titta på Godmorgon Sverige. Istället var det Aktuellt och hon med det gråa håret sa något om att Palme var död. Det var nog det mest oväntade som någonsin hade hänt i mitt liv då. Sen minns jag att Tipsextra sändes som vanligt, men att de skalat ner nästan allt studiosnack till det minimiala. Bengt Grive kommenterade matchen och sa i början att Palme varit en stor idrottsvän. Rassel, det stora nöjesmagazinet på TV, var inställt. Det klagade alla klasskompisar över dagen efter. Sen hade vi en tyst minut i skolan några dagar efteråt.

Har sett att ni tipsar om en del bloggar: Så då tipsar jag om KENT EKEROTHS BLOGG SD som borde angå dom flesta - läsvärt -

Då bodde vi fortfarande i radhus & jag var 9 år.
Kommer ihåg att jag skulle ha kalas men det ställdes
in. Gick och ringde på hos en kompis med allväderstövlarna
på( halkade så bra med dem) och pappan var
allvarlig o vi sa: 'vad hemskt' el nåt sånt.
Jag och min grannkompis satte oss i skidbacken och pratade.

Jag var 26 år gammal och på skidbesök i Åre. Var inneboende hos en familj vid namn Eriksson. Vaknade 07.20. Mannen i huset mötte mig i frukostrummet och sa helt lugnt, - Palme é mördad....

Kände mig helt tom...-Mördad ?,sa jag.
Jo, men visst, svarade Eriksson lakoniskt.

Jag fick tårar i ögonen och började sedan gråta. Ett år tidigare hade jag fått ett brev av Olof Palme som svar på ett brev jag sänt till honom. Nedkokat till kärnan i hans svar var andemeningen: Du skall se framtiden an med tillförsikt. Tillsammans kan vi åstadkomma mycket. Vi måste vara solidariska.

Allt detta känns nu som en annan tid, en föråldrad värld. Något mer än Olof dog den dagen. Oskuldens tid var över för min del och ett bistrare och självcentrerat samhällsklimat tog raska kliv framåt.

Ännu efter 25 år känns det som om jag, något rotlös, inte går i takt med min samtid.

Frid över Olofs minne.

Blev väckt av morsan tidigt på mogonen och hon talade, med stort allvar, om vad som hade hänt.

Vart mest irriterad att bli väckt och tyckte inte det var nån nyhet att bry sig om. Då.

Jag var sex år. Minns att jag gick upp till frukosten och mamma o pappa stod still framför radion och upprepade "det kan inte vara sant". På kvällen sitter hela familjen framför tv:n och gråter, jag med. Mamma sa " nu går det utför med Sverige". Så rätt hon hade.

Var 20 år när det hände, på kvällen var jag och några tjejkompisar på krogen. Vi hade haft en trevlig kväll dansat och druckit drinkar. När vi gick ut från stället stod det flera poliser där, minns att vi skrattade åt något roligt som någon av oss sagt, en polis kommer fram till oss och säger; det finns inget att skratta åt inatt - våran stadsminister har blivit mördad ikväll. Först trodde vi det var ett skämt men förstod snabbt att det var på riktigt. Minns att vi åkte hem till en tjej tillsammans och där satt vi och grät och lyssnade på radion som spelade sorgmusik. Kommer också ihåg att det var extrainsatta sändningar på natten och Yvonne Winblad eller vad hon hette som var nyhetsuppläsare och alltid såg perfekt ut, satt med rufsigt hår och försökte berätta om vad som hänt. Det var en sorlig och märklig tid som följde.

Jag är född sex år senare så jag har ingenting att minnas. Jag önskar att jag hade levt och fått vara med om vem som måste varit vår finaste stadsminister någonsin.
Men min storebror föddes samma natt på SÖS. När pappa var på väg hem stannade polisen honom och frågade var han hade varit under natten. Han hade varit på BB med sin fru som födde barn, sa han.
När mamma kom hem med min bror, den första mars måste det väl varit, ringde hon till min mormor.
Jag har precis kommit hem från BB, sa mamma, och mormor svarade
Ja jag vet, jag hörde det nyss på radio. Det är helt förskräckligt.
Det blev en pojke, vi mår bra allihopa.
Skjuten till döds. På öppen gata mitt i Stockholm!
Mamma, hörde du vad jag sa? Jag har fått barn i natt.
Det är helt fruktansvärt, Karl Erik och jag är så chockade.
Jag ringer dig senare. Hej då.

Efter någon timme ringde mormor upp och frågade, Vad var det du sa egentligen?
Hon var nog ganska chockad.

Ja, jag minns det tydligt. Var 11 år gammal och vi hade varit på semester i Israel. På bussen ut till flygplanet så sades ett meddelande till alla svenskar (nästan bara svenskar på planet) att vår statsminister blivit mördad. Alla vuxna blev chockade, några började gråta så även om jag inte riktigt förstod vad som hänt förstod jag att det var något riktigt hemskt. Det var en tryckt stämning åp planet hem och alla barn höll sig ovanligt lugna.

Jag var fyra år och minns det inte alls, men min storebror som var sex var precis som du den i familjen som fick veta det först. Jag skulle tro att det var ett inte helt oansenligt antal småbarnsföräldrar som fick höra nyheten av sina barn.

Jag var nio, bodde i Luleå men var i Stockholm på besök med mamma. Vi hade varit på stan och jag hade tjatat mig till en helt cerise outfit, byxor och collagetröja OCH neonfärgade frottésnoddar som man kunde ha i håret eller som armband. Jag var hemskt lycklig. Det var första gången jag fått välja kläder helt själv. Vi sov över hos mina kusiner i Bålsta. På morgonen vakande vi i bäddsoffan av att min kusin Emelie, som kollat text-tv, berättade att Palme ar död. Hon var upprörd och stämningen blev tryckt och skärrad. Jag hade inte riktigt fattat vem han var, mest sett honom på nyheterna nån gång och tyckt att namnet var ganska roligt. Jag tror att jag ändå smitttades av stämningen och blev ganska ledsen. Dessutom lite upprymd över att vi GÅTT PÅ PLATSEN bara några timmar innan mordet. Man var sällan så nära nyheternas centrum när man var nio och bodde på landet i Norrbotten.

Jag är född -78 och var då 8 år. Det var samma visa för mig som för dig, att jag skulle se på barnprogram, men det var inställt för Olof Palme hade blivit skjuten. Jag hade inte så stor koll på politik/politiker vid den åldern, men hela grejen blev ofantligt stor.

Jag låg och läste en bok då jag hörde det på radio. Skruvade upp volymen och tänkte "helt otroligt" med en stark känsla av GLÄDJE.

jag var fem år, blev otroligt tagen av det hela, minns att teven stod på hela dagen. sen gick jag upp på mitt rum och skrev min första mening nånsin: "olof palme är död" och visade för min syster som inte visste att jag kunde skriva ens.

Det var en solig brittsommardag, den 29/9 -78. SAP skulle hålla partikongress. Där förklarade Palme trotsigt att (S) skulle genomföra löntagarfonder. Hösten -83 demonstrerade 100.000 mot fonderna, men julen samma år infördes de av (S). Samhället led stora negativa effekter. Många familjeägda och entreprenörsdrivna företag drevs ut ur landet 84-91, där de mest namnkunniga familjerna var Kamprad, Rausing och Persson (H&M). Först när de borgerliga partierna fick makten -91 avvecklades fonderna.

Jag var på kanarieöarna och vi skulle ta bussen till flygplatsen. När vi steg ombord så sa guiden att han hade något att berätta. han satt med tidningen framför sig och försökte tolka spanskan som han kunde ganska bra. Palme är död, han är mördad sa han. Tystand...mummel sedan lät han berätta tt Lisbet Palme blivit skjuten i ögat. Någon gick fram för att hjälpa honom att läsa och sken snart upp och sa. "Lisbet är inte skjuten i ögat, hon sköts framför ögonen på sin man" följt av ett gapskratt från bussresenärerna över missuppfattningen från guiden. Sedan blev det lite tystare då det började gå in huvudet på alla vad som hänt.

Jag var på Café Opera när dom stängde av musiken och tände lyset och sa att dom skulle stänga pga statsminister Olof Palme hade blivit mördad. På hemvägen till Odenplan gick jag förbi mordplatsen på Sveavägen. Det var knappt avspärrat och det var en stor blodfläck på trottoaren precis innanför avspärrningen. Det som slog mig var att det var så lite poliser och att avspärrningen var så begränsad.

Jag var nästan 9 år och har nästan precis samma minne som du.

Inget godmorgon Sverige. Inga barnprogram. Förstod att nyheten att Palme var död var stor och gick in till mina sovande föräldrar. Sedan grät föräldrarna. Det hade jag aldrig sett dem göra tidigare.

Jag bodde på Gotland då och var 18 år. Vi var ute på ett ställe vid Stora torget och en kille rusar in och skriker att Olof Palme har blviit mördad. Han blev dumförklarad och utslängd! Någon minut senare kom han in igen och upprepar sitt budskap, då sjönk orden in hos alla. Festen tog slut.

Jag var 9 år. Precis som du såg jag fram emot lördagar, just på grund av God Morgon Sverige. Men den här morgonen såg jag fram emot extra mycket eftersom jag hade min namnsdag. Namnsdagar firades ordentligt i min familj. Jag låg och väntade på att mamma skulle komma och väcka mig med ett grattis. Men mamma kom gråtande och sa att Olof Palme var död. Jag blev väldigt besviken. Det blev varken barnprogram eller namnsdagsfirande.

Jag var fyra år, och minnena är således suddiga. Men jag minns att mamma och pappa var så ledsna och att jag, när jag pratade med min vän Linn, berättade att min pappas kompis Olof Palme hade dödats. Eftersom pappa grät och sörjde gjorde jag det med. Det var först flera år senare som jag insåg att Olof Palme inte hade varit pappas vän, utan Sveriges statsminister.

Alex, snarare att sentimentalt älta om hur Palme dog, vore det inte mer respektfullt att titta på mannens arv, särskilt en dag som idag. Att dö gör vi ju alla, men om du ser på hans engagemang för/emot Tjeckoslovakien och Nordkorea, i jämförelse med vårt förhållande till förtryckets Libyen idag.

Hur skulle Palme reagera mot Gaddafi idag? Mot USA i Afghanistan? Vad är hans roll i polariseringen och amerikaniseringen av Sveriges politik idag. Vad är hans arv i Sveriges utrikespolitik? Är inte det mycket mer relevant än anekdoter om hur folk satt framför radion för 20 år sedan.

Mannen Palme dog ju för sina ställningstagaden, varför sitta här och låtsas något annat. Minns och hedra det han gjorde, inte det hans mördare gjorde.

Jag var med min mamma och min bror i Florida för att gå på Disneyland. När vi vaknade på hotellrummet den första morgonen beställde vi upp frukost och satt på tv´n och det första vi får se och höra är att Olof palme blivit mördad! Jag minns att den dagen inte blev så festlig som jag hade hoppats...

Men så inser jag nu att detta minne måste vara fabricerat. För han dog ju på kvällen den 28....och jag heter Maria, har alltså namnsdag idag. Hur går det här ihop?

Jag minns det inte, men jag føddes!

Jag har ett liknande minne. Jag och min syster satt i fåtöljen och väntade på Go'morron Sverige, vi fick alltid vårt lördagsgodis på morgonen så vi satt antagligen och pillade lite med det. Vi väntade även in våran ännu sovande far - varje lördagmorgon satt vi alla tre i samma fåtölj och trängdes.. ´(mamma satt alltid själv i den andra fåtöljen... taskigt... )Härliga barndomsminnen det där... Ja, hur som, så sov våran pappa fortfarande - Go'morron Sverige började aldrig - i stället fick vi info om att det var inställt p g a "mordet på Olof Palme". Jag och min syster sprang in till pappa för att meddela vad som hade hänt. Palmes namn hade vi hört ganska så frekvent i vårt hem - och inte i så positiva ordalag.. "Pappa, pappa.. vi ruskade om honom "Go'morron Sverige är inställt. Någon har skjutit Olof Palme" Han vände sig om, såg på oss och sa att "Äntligen har någon skjutit den jäveln". Ett ordentligt fastetsat minne hos mig..

Jag minns det ungefär på samma sätt som du gör. Jag var 6 år och satte i gång teven för att se God Morgon Sverige. Blev ganska upprörd när det var Rapport som gick om och om igen hela tiden. Jag gick in till mina föräldrar och beklagade mig över att de inte visade mitt program. De undrade hur detta kunde komma sig och när jag berättade att Olof Palme blivit skjuten for min far upp ur sängen och rusade ut till teven. Sen satt vi där hela familjen. Chockade och upprörda.

Jag var tio år gammal och låg och sov när mamma öppnade dörren och ropade: Olof Palme är död!
Jag minns att det var en jättemärklig stämning hemma, allt var dämpat och man visste inte rikigt hur man skulle bete sig.

Jag minns själv inte den dagen då jag endast var en dag gammal. Men min mamma har ofta berättat om hur dagen var. Att man som nybliven lycklig förälder på något sätt kunde känna sån stor sorg samtidigt när man satt där med en bebis som bara var ett dygn gammal. Måste vara fruktansvärt då jag själv har en liten dotter och jag vet hur lycklig jag var när hon var nyfödd.

Tack för en härlig blogg och lycka till med flytten :)

Din historia kunde varit min! Jag var sju år och jag och min lillasyster som då var 3.5 år var vakna och jättepigga och satte på tvn för att se på God morgon Sverige men då stod det att det var inställt för att Olof Palme var död. Jag gick också in till de sovande föräldrarna och sa att Olof Palme var död. De fattade först inte vad jag talade om men när jag upprepade orden steg de upp och satte sig i soffan för att kolla på nyheterna på tvn, det blev också hos oss helt tyst.... Minns denna dag oerhört starkt trots att det var så länge sedan och trots att jag då inte riktigt förstod innebörden av det fruktansvärda som hänt.

Jag var tolv år och min tio år äldre bror kom hem till oss mitt i natten, väckte mig och mamma för att berätta om det som hade hänt. Han hade hört om det nere på stan, i city. Ryktet spred sig som en löpeld över Stockholm.
Vi satte oss i vardagsrummet för att lyssna på radion, mamma och jag i varsin soffa, min bror stod upp. Minns vagt att endast en lampa var tänd i rummet. Från radion hördes en röst som upprepade gånger sa: "Statsminister Olof Palme har blivit skjuten". Mamma grät, min bror såg chockad ut och jag var rädd. Vi bodde bara några kvarter bort från Olof Palmes gata, som innan den nattens händelse hette Tulegatan.

TJÄNA PENGAR PÅ DIN BLOGG!!

Vill du tjäna pengar på din blogg som Kissie och Kenza gör? Titta in på min sida så kan du också börja göra det.

Var 12 år, skulle fylla 13 i maj det året. Hade sovit över hos min bästa vän Renée för första gången. Gillade inte att sova över hos kompisar, längtade alltid hem när det var dags att lägga sig, men gjorde ett undantag efter en massa tjat från Renée. Sov uruselt, vaknade riktigt tidigt. Väntade länge tills Renée äntligen vaknade och gick då ner och satte på TV:n. Blev alldeles chockad. Cyklade hem nästan direkt. Hemma satt pappa och grät i köket. "Varför är du så ledsen pappa, du är ju inte socialdemokrat? frågade jag. "Det har inget med saken att göra, lilla gumman, man skjuter inte Sveriges statsminister", svarade han. Och så var det med det.

Jag minns mycket väl den 28/2-86; jag skulle gå till mitt extrajobb inom psykiatrin den lördagen, jag slog på radion, det spelades bara begravningsmusik och de sa att Palme var död. Jag minns att man inte riktigt fattade att det hade hänt. Fruktansvärt.

Jag skulle också se på Godmorgon Sverige och fick nyheten då. Chockad satte jag mig ner och visste inte vad jag skulle tro, jag hade passerat just den platsen på eftermiddagen dagen innan och nu såg jag att det hänt precis där inte så många timmar senare. Jag minns att jag ringde mina föräldrar och berättade, de hade inte hört vad som hänt. Jobbade inte så långt därifrån så jag var självklart förbi med blommor både på mordplatsen och senare på kyrkogården.

Jag var 16 år.
Kom hem, hade varit ute och festat.
Satte på Radio MUF, det var på den tiden som närradion var ångande ny och het!!
Hör hur radioprataren säger, "och nu en låt för att hylla vår döda/ röda stadsminister"
- Guuud vad konstigt, säger jag till min kompis.
Varför skulle radio MUF hylla Palme liksom? En låt till vår röda stadsminister, eller sa dom döda?

Morgon efter vet jag vad dom sa, med all säkerhet!!

ALEX: Jag har skrivit om din bok i min blogg idag
Bara en parantes liksom.......

Jag skulle fylla fyra så mitt minne är väl inte knivskarpt, minns inte just den dagen, men kommer ihåg att det var mycket prat efteråt om mördare och vem det kunde vara. Min storasyster kikade i garderoben i hallen så att inte mördaren skulle gömma sig där.

För övrigt får vi aldrig veta vem som sköt.

Jag minns att jag var uppe tidigt för jag jobbade helg på sjukhuset och jag hade slagit på TV.n ........Det stod där på skärmen att Olof Palme var död.

Jag blev så chockad och mycket ledsen så att när jag stod där i duschen så grät jag stora, sorgsna tårar, tyst, för mig själv......
Sen samlade jag ihop bitarna av mig själv som fanns kvar och styrde mot jobb. Det fanns jobb på den tiden.....

Du fattas mig, Olof!!

Jag var 17 år gammal och minns att jag vaknade den natten (bodde på Hagagatan en tvärgata över Sveavägen) p.g.a alla sirener så jag förstod att det hade hänt något större. När jag gick upp på morgonen mötte jag min styvfar i dörren till varadagsrummet, gissa vem som skjutits sa han. Palme svarade jag, vet än idag inte varför jag valde honom. Visste du det sa han förvånat. Skojar du sa jag och sedan satte vi oss och lyssnade på nyheterna. Jag gick bort till mordplatsen vid lunch den dagen men det kändes overkligt. Mycket chockade människor som gick runt där med ansikten som såg helt tomma ut. Känns som Sverige förlorade sin oskuld den dagen.

Jag var 8 månader och min mamma har berättat att hon stod i köket och lyssnade på radion och att jag kom krypandes, för första gången, in i rummet. Mamma har berättat att det var en konstig upplevelse; att ens första barn hade lärt sig krypa och det fantastiska i det, i kontrast till det fruktansvärda nyheterna, att hon tänkte "till vilken värld har jag satt det här barnet..".

Och att hon tänkte så, säger en del om på vilket sätt denna händelse slog Sverige.

mitt minne är ganska identiskt med ditt. Många vänner m mig minns dagen på liknande sätt. Förväntan över barnprogram, arga föräldrar som säger att man inte skojar om sådant. Luften som stod stilla...

Kommer ihåg denna dag väldigt tydligt. Min man väckte mig när han hade hämtat morgontidningen (Nyheterna Östra småland ) och sa att Palme var mördad. Jobbade skift på den tiden så jag skulle haft sovmorgon men den blev det inget av. Fortsättningen på dagen satt vi mesta tiden vid TV, och det jag särskilt minns var att det var så mörkt o kallt. Usch vilken hemsk dag. Jag ska tända ett ljus ikväll till Palmes mittne.

Min mamma som vid denna tid jobbade natt, kom hem, väckte hela familjen och där satt vi framför tvn. Jag var 5 år när det hände och kunde inte riktigt förstå varför alla var så ledsna. Det mest sanslösa minnet är att hundarna, som annars var starkt förbjudna i soffan, denna morgonen satt med.

Mina föräldrar var under min uppväxt engagerade sossar och det finns till och med ett kort där jag sitter i Olof Palmes knä.

exakt samma in princip. Väntade på God morgon Sverige, viskande till en sovande far, fick svar att han trodde jag skämtade och sen en mycket konstig och dyster dag.

Hej.
Samma som din dag, jag var några år yngre bara. Pappa sa inget mer den dagen.

Låg i sängen med min pojkvän efter en kväll ute och skulle lyssna på radion som vanligt. Men det var bara sorgemusik och nyheter istället. Trots att jag inte var en anhängare av Palme, blev hela den dagen förstörd ändå. Det var en sån tragisk känsla. Blev ingen lördagsfeeling sedan......

Jag var inte född, men idag lyssnar jag på http://www.youtube.com/watch?v=bBy618hWeMg

Vi är födda samma år, 1976. Skulle också se God morgon Sverige. Och V på kvällen. Precis som alla andra. Hörde om Palme på radion. Väckte mina föräldrar på ett liknande sätt som du. Dom ville inte tro mig först.
Allvaret lade sig plötsligt över tillvaron på ett för mig tidigare okänt sätt. Jag tror att många 9-åringar, och även en del vuxna, växte upp den där gråa dagen för 25 år sedan.

rätt likt ditt minne, vi satt framför tvn och väntade, men det stod "godmorgon sverige inställt pga palmes mord" under klockan på tvn, så vi smög in till mamma och pappa och frågade, "vad betyder mord?" och pappa gick ut och hämtade tidningarna i brevlådan men där stod det ingenting för upplagan var tryckt innan mordet. vi tänkte att de skrivit fel på tvn.

Japp, exakt samma minne som dig. 6 år gammal och sitter i någon slags pyjamas på golvet framför teven och väntar på Belfrage. Att han ska påa Hacke Hackspett. Och sen detta. Man fattade ju att det var något stort - kommer inte riktigt ihåg om jag kunde läsa vad det stod. Tror att jag frågade morsan om det var fel på tvn. Allvarligt och stort som man ändå någonstans kunde förstå redan vi den åldern.

Blev väckt av min lillebror som berättade vad som hade hänt. Resten av familjen var redan vakna och satt klistrade framför TV:n. Minns att mina föräldrar satt helt tysta och skakade på huvudet. Inget var sig likt. Det var en dyster stämning i mitt arbetarhem. Sedan gick vi till min gamla skola och skrev i kondoleansboken.

Skulle ta Danmarksbåten över mellan Göteborg och Fredrikshamn, gick upp väldigt tidigt och tog spårvagnen in till färjeterminalen. Kom på färjan som skulle gå vid sjutiden och köpte kaffe i restaurangen, satt där och pratade med min mamma och pojkvän när ett par danskar kom fram och beklagade sorgen och vi förstod ingenting! Vi trodde först att dom drev med oss men efter att ha frågat runt bland andra förstod vi att det var sant..vi gick aldrig av färjan utan åkte direkt hem istället. Vi var alla tre lika chockade, min pojkvän och jag var aktiva i SSU och mamma var socialdemokrat sedan födseln. Världen blev aldrig densamma igen.

Satt och drack oboy vid frukostbordet hos min mormor. Var 8 år gammal. Hörde det på radio, mins att jag tänkte "oj", tittade på min mugg med mupparnamotiv. Sen var det inte mer med det.

Jag hade haft party kvällen innan, 13 år hade jag fyllt. Nästa dag var inget sig likt, Sverige var förändrat för alltid, inte trodde man att något sånt här skulle hända HÄR i vårt lilla trygga land! Jag minns att jag grät och min kompis grät och vi satt klistrade vid tv:n hela dagen!

Jag var 15 år och befann mig vid Hovfjället på sportlov tillsammans med min kompis Johan och hans föräldrar. Vi satt och åt frukost i deras husvagn, när vi fick höra om mordet på nyheterna i radion. Jag minns att Johans mamma försökte dölja att hon grät och att jag då saknade min egen mamma. Minns även att Johan sa: "Pappa, du har ju aldrig tyckt om Palme, är du glad nu?" Johans pappa blev mycket arg över detta påstående och sa att han absolut inte önskade livet ur Palme! Sedan klädde vi på oss under tystnad och begav oss upp i skidbacken.

Själv var jag på väg till jobbet på Bangården i Sundsvall för att växla undan lite godsvagnar.
Man blev jädrans paff och det var den stora snackisen resten av dagen.

Blev väckt tidigt av ett telefonsamtal som jag artigt försökte lyssna på från den lilla byskolans lärarinna. Hon var snorfull och svamlade en massa om min söta dotter i sin lilla rosa väst som jag inte fattade ett dugg av.
Efter ett tag vaknade mina barn till och satte på TV:n. De började ropa till mig att Palme död och det tog mig en lång lång stund att få den fulla lärarinnan att fatta vad som hade hänt och att jag inte ville fortsätta samtalet med henne.

Jag har lagt upp utdrag från min dagbok från den dagen. Jag känner fortfarande en saknad efter Olof Palme. Då var det riktigt roligt att titta på partiledardebatter, Palme var en stjärna på att tvåla till motståndarna. Ingen kunde slå honom.

Jag var 4.5, och min äldre kusin hade sovit hos oss. Mamma satt vid köksbordet och såg så ledsen ut när vi kom ner för att äta frukost på morgonen. Kommer ihåg att vi tittade på TV och såg fantombilden på mördaren. Sedan lekte jag, min syster och vår kusin en lek där vi spelade Palme, Lisbet och fantomen. Fattade inte riktig vad det innebar men vi var lite ledsna och jag tror leken var vårt sätt att hantera det.

Jag va bara ett år gammal, så jag minns det inte. Min man har dock berättat att han då 7 år och hans storebror satt och väntade på barnprogrammen, men att det inte blev nåt.
Deras pappa körde likbil på den tiden, så min man gick in och väckte sina föräldrar med att säga: "Pappa, du har fått jobb!"
Lite "komiskt" sen att det blev hans pappa som körde kistan till begravningen.

Jag var bara fyra år och min bror var två. Vi fick aldrig titta på tv innan frukosten på lördagar, då den frukosten var den viktigaste i veckan. Mamma var alltid glad och ägnade stor omsorg åt bordet, dukade fint, kokade ägg, lät oss rosta bröd och äta det med marmelad. Hon sjöng alltid när hon höll på. När det var klart satt vi där hela familjen och känslan var alltid så mjuk. Pappa kanske smekte mamma över ryggslutet, jag och min bror tävlade inte om uppmärksamhet, lördagen var alltid bara vår. Pappa satte på radion, jag förstod inte vad som sas, men mamma liksom krampar till och sen skriket som jag drömde mardrömmar om väldigt länge. Hon skrek rakt ut, hon saknade helt och hållet den kvinnliga behärskningen som jag annars var så van vid. Pappa tröstade henne inte utan satt bara där, tittade rakt fram utan att se någonting. Jag hade aldrig varit så rädd förut. Jag hoppade ner ifrån kökssoffan för att komma till mamma, men hon tor inte emot mig utan halvlåg på golvet och nästan tjöt. Dom glömmer bort mig och min bror, och jag tar in honom på vårt rum, jag känner i hela kroppen att vi inte ska vara i köket, att vi är i vägen. Det går jätte lång tid, och jag är hela tiden rädd att jag är ensam med min bror för alltid nu. Vad som hände sen har jag glömt, men det har berättats för mig att jag klädde ut mig och min bror i mammas skor och pappas slips, vi hade någon typ av föreställning för dem och gjorde allt för att få dem att le. Jag tror inte att de log. Sen minns jag dagen efter när jag fråga pappa vem Olof var, då blev han tårögd och peka på kortet som vi hade i vardagsrummet, det som inte var en släkting, men var någon vi älskade ändå, och sa att det va han, och att han nu var död. Då grät jag, för vår familj hade blivit mindre.

Jag vaknar upp på Hotell Skansen i Båstad, går en grundtränarkurs i idrott, sätter på Tv på mitt rum och allt jag hör är nyhetssändningar som proklamerar att Olof Palme är död. Nyhetsuppläsarna är själva chockade när de gång på gång läser upp sina meddelande.
Jag minns en känsla av overklighet. Har det verkligen hänt.
Båstad har för evigt blivit förknippat med mordet på Olof Palme. lyckligtvis tänker jag numera också på en alldeles speciell tjej som har en stor plats i mitt hjärta när Båstad dyker upp i mina tankar.

J
28 februari 2011, kl 13:22
Jag låg och läste en bok då jag hörde det på radio. Skruvade upp volymen och tänkte "helt otroligt" med en stark känsla av GLÄDJE.

Sådan känslokall människa du är.

Jag kommer ihåg att jag går igenom drapperiet in till vardagsrummet. Jag var fem år gammal. Från vardagsrummet ser jag mamma sitta i sin röda plyschmorgonrock vid matsalsbordet. Hon läser tidningen och gråter, jag frågar vad som hänt. Hon svarar att "Olof Palme är död, vår statsminister". Jag svarar inte utan vänder bara om och går.

Var 18 år och hade jobbat kvällsskiftet i fabriken jag jobbat i sedan 2 månader. Gått och lagt mig när en av farsans kompisar som hade varit hemma på fest kom tillbaka och berättade efter att taxichauffören berättat vad som hänt.

Anna (inlägg 18 och 19): Varför i all sin dar önskar du det?

Jag var inte heller född, men jag tycker att minnena från andra nationella tragedier som Estoniakatastrofen och diskoteksbranden i gbg är jobbiga nog.

Jag var bara 5 år och har endast minne av nyhetsändningar på tv. Minns inte om någon var ledsen eller så.
Därför berättar jag istället när jag fick reda på att Anna Lindh dog.

Dagen innan hade man fått veta att hon blivit överfallen och skadad, oklart hur skadad. Jag tror att jag på morgonen fått reda på att hon var svårt skadad. Jag och min pappa åkte till jobbet, genom den lilla staden som var prydd med valaffischer med Anna på. Det var en sjuk känsla. På jobbet satt jag och svarade i telefon samtidigt som jag läste på internet. Mina kollegor vid tillfället var ett par trötta gamla tanter. De hade redan tröttnat på nyheten att Anna var skadad. "måste allt på nyheterna handla om det!?" sa de surt. Vid 9 ringde min bästa kompis och berättade att Anna var död. Jag blev helt kall och röt till mina kollegor - nu har Anna Lindh dött. Kan ni tänka er att titta på nyheterna. Min telefon ringde igen och det var en kund. Jag var helt blockerad och chockad vilket gjorde mig disträ. Jag sa till kunden: "jag ber om ursäkt att jag är disträ, men jag fick just reda på att Anna Lindh har avlidit". Kunden blev ställd och vi bestämde att hon skulle ringa tillbaka en stund senare.

Hemskt.

Mormor sov över hos oss eftersom mamma varit på dans kvällen innan. På morgon sitter vi i vår blommiga soffa och mormor läser ur en Katitzibok för mig. Vi väntar på att God morgon Sverige ska börja. När vi slår på tv´n möts vi av nyheten. Jag springer och väcker mamma och mormor ringer morfar. Sedan blev det ingen mer Katitizi den dagen.

Ja, det var en kall dag men ändå mysig o varm. Jag låg tryggt och plaskade runt i min fars pung ovetandes. Det var tider det.

Man glömmer att de flesta fick nyheten på morgonen när de slagit på TV:n eller hämtat in tidningen på morgonen (så även jag). Då hade det alltså gått närmare ett halvt dygn från händelsen. Det är onekligen svårare att komma med breaking news idag...

har alltid försökt tänka tillbaka vad mitt allra allra första minne va, och det var just denna dag. Jag var endast 2 år(född 9 feb-84). Kom ihåg att min mamma grina och sa att det var en man som dött på tv. de var Olof Palme.

Jag var inte född då.

Jag var fyra och ett halvt år. Jag minns att min pappa stod knä framför teven och grät. Det var första gången jag såg honom gråta. Då förstod jag att det var nåt allvarligt som hade hänt.

Jag var 5 år gammal och steg upp för att titta på barnprogram. Mamma och pappa låg fortfarande och sov. När TV:n istället för att visa barnprogram sa att Olof Palme var död förstod jag att det här var något fruktansvärt. Jag sprang in till mamma och pappa och sa "Olof Palme är död". De sa åt mig att sluta svamla och låta dem sova. Jag hävdade att det var sant, men de trodde mig inte, så jag lämnade dem där i sängen.

Tunnelgatan menar jag.

Hej
Men det var ju en lördagkväll - 28 februari 1986 och jag var nykär och vi skulle gå säng men lyssnade lite på radion strax iannan och hör att de säger att Olof Palme var skjuten.
Jag blev alldeles förstenad och berättade det för min dåvarande pojkvän som nu är min älskade make sedan 26 år. Det blev en tryckt stämmning och vi kom av oss:) lyssnade på nyheterna i stället för att följa utvecklingen och efter den dagen blev aldrig Sverige sig likt..

Satt i den utdragna bäddsoffan och helgmyste med mina föräldrar, jag var 6 år. Vi tittade på Skön Söndag eller God morgon Sverige minns inte riktigt, när min pappa slog på texttv:n och det blev helt tyst, min mamma började gråta sen var det en konstig sorgsen stämning resten av dagen. Minns det som igår.

Olof Palmes morbror, August von Knieriem, var nazist som använde Auschwitz-fångar som arbetskraft. Han byggde även ett eget koncentrationsläger, Monowitz. Varför så knäpptyst om detta? Egendomligt i skenet av drevet kring Drottning Silvias far.

Hej,
Jag hade varit ute och festat sent på natten men ej hunnit höra något när jag gick och lade mig. Vaknade tidigt på morgonen, skulle packa för jag skulle resa till London med några kompisar. Minns att jag satte på radion där dom spelade någon sorglig musik och en kommentator sa att stadsministern hade blivit ihjälskjuten. Minns att jag tänkte att jag inte tyckte att dom skulle skoja om något sådant. Satte ändå på tv:n efter en stund och såg nyhetssändningarna. Dagen efter reste jag med mina kompisar till London. Bodde då i Malmö så vi tog bussen till Kastrup. Kommer ihåg att det var vakter med vapen som kom in på bussen vid gränsen till Danmark och alla fick visa leg. Även på Kastrup var det fullt av vakter överallt. Kommer ihåg att det kändes både obehagligt och overkligt. Väl i London så kommentera alla man mötte vad som hänt i Sverige. Sverige blev sig aldrig riktigt likt efter detta. Anette från Helsingborg.

Jag var 13,5 år och hade varit hos min kompis i Värmland på sportlovet. Just den här dagen skulle jag åka hem till Stockholm efter att ha behövt stanna ett par dagar extra eftersom jag var sjuk. Jag och min kompis låg i hennes rum och skulle kolla på Go'morron Sverige (hon hade egen TV på rummet!) i hopp om att det kanske blev något tecknat. Ja, vad som sändes vet ju alla.. Vi sprang in till hennes föräldrar och berättade att Palme var död och om jag inte missminner mig helt så var de inte jätteledsna över det. Däremot var de ju lika bestörta som alla andra att han blivit mördad. Men det störde mig att deras första reaktion inte var sorg. Senare på dagen åkte jag hem och på Centralen i Stockholm var det en väldigt konstig stämning och min mamma var helt rödgråten. Allt kändes osäkert och hemskt. Som om vad som helst skulle kunna hända och vi inte var trygga längre.

Jag var sex år och kunde inte sova så jag gick upp och satte på Tv:n i vardagsrummet. Klockan var nog runt sex, halv sju. Jag minns att jag inte helt förstod vad som hade hänt, men att det var hemskt viktigt. Jag sprang och väckte mamma och pappa och berättade att någon dött och att det var viktigt och att de var tvugna att komma. Pappa följde med till vardagsrummet, sen gick han och hämtade mamma också när han förstod exakt vad som hande hänt.

Hej!
Jag var sju år när palme dog. Hade en kompis hos mig sovit över och vi såg fram emot att titta på barnprogram, men det var nyheter. Vi blev grymt besvikna. Även fast jag var så liten förstod jag allvaret i situationen. Mina föräldrar var dystra och stämingen var laddad. Än idag minns jag precis den morgonen.

Jag kommer också ihåg det väldigt tydligt. Jag var 5 år gammal och var i rummet med min syster och lekte.. då kommer jag ihåg att vi hörde mamma och pappa prata lite upprört i vardagsrummet. Vi gick in dit och såg att de tittade på nyheterna. Då sa mamma att Olof Palme var död. jag var alldeles för liten för att veta vem han var men jag kände igen honom när jag såg hans bild på TV..jag förstod helt klart att han var en viktig person. En el två dagar senare åkte mamma och jag in till stan och lämnade en ros på gatan där han hade mördats. Det var fullt av blommor kommer jag ihåg. Och fullt av människor. Det kändes sorgligt.

Var inte född men hade nog inte brytt mig så särskilt mycket då varken jag eller någon i min släkt haft något till övers för sossar. Visst hemskt givetvis att han dog men att hylla honom som någon hjälte är patetiskt i jämförelse med personer som Mandela,Ghandi etc..

Minns det som igår, jag hade faktiskt precis satt på en spank-eskort flicka ute i skanstull, var påväg hem gående längs Folkkungatan när jag såg på löpsedlarna att Palme är död. Jag blev så paff minns jag, köpte mig en korv med räksallad och ett lika självklart tillbehör till det som att "Lisbeth Palme e mytoman" en Pucko. Gick där och funderade på hur det kan ha gått till, vem kan ha gjort något sådant?Vem var det? Satte mig sedan ner för att kontemplera en sekund. Kom sedan på att jag lagade ju för tusan en sockerkaka igår utan socker. Fann att det var ett fruktansvärt Galli-Mattias, skyndade mig hem i min stulna Saab och åt den i rask fart, med några klunkar ljummen Rosita. Satte på min nyinköpta tv, som jag för övrigt sålde senare och känade ihop till min första överdos på Crack. Såg nu på TV:n att det skedde vid Sveavägen. Jag var ju på Sveavägen igår? Kan jag ha sett något? Somnar till en stund och vaknar av ett väldigt liv, det var polisen. Polisen kom in och grep mig i rask takt. Dom mumlade något om Palme. Det är du. Jag tänkte för mig själv har jag mördat Palme?

Minns det som igår, jag hade faktiskt precis satt på en spank-eskort flicka ute i skanstull, var påväg hem gående längs Folkkungatan när jag såg på löpsedlarna att Palme är död. Jag blev så paff minns jag, köpte mig en korv med räksallad och ett lika självklart tillbehör till det som att "Lisbeth Palme e mytoman" en Pucko. Gick där och funderade på hur det kan ha gått till, vem kan ha gjort något sådant?Vem var det? Satte mig sedan ner för att kontemplera en sekund. Kom sedan på att jag lagade ju för tusan en sockerkaka igår utan socker. Fann att det var ett fruktansvärt Galli-Mattias, skyndade mig hem i min stulna Saab och åt den i rask fart, med några klunkar ljummen Rosita. Satte på min nyinköpta tv, som jag för övrigt sålde senare och känade ihop till min första överdos på Crack. Såg nu på TV:n att det skedde vid Sveavägen. Jag var ju på Sveavägen igår? Kan jag ha sett något? Somnar till en stund och vaknar av ett väldigt liv, det var polisen. Polisen kom in och grep mig i rask takt. Dom mumlade något om Palme. Det är du. Jag tänkte för mig själv har jag mördat Palme?

Jag var 17 år och vaknade ganska tidigt (för en tonåring) eftersom jag skulle på fotbollsträning 09:30, min mamma berättade för mig och vi åt frukost vid Gomorron Sverige. Vid träningen så ägnades faktiskt mesta tiden till att diskutera det hemska och på kvällen samlades vi kompisar hemma hos en i gänget och pratade och såg på TV

Jag minns hur pappa på morgonen kom och höll upp morgontidningen för oss andra när vi en efter en steg upp. Han sa ingenting. Höll bara upp tidningen. Bild på Olof Palme, och så stora svarta bokstäver: PALME MÖRDAD. Sedan blev det, precis som i ditt hem, väldigt tyst. Mycket obehagligt. Vi åkte sedan till Sveavägen och lade en ros. Minns en lapp där det stod "Vem sköt våran fredsduva?" En ros hade blivit ett mindre berg av rosor, och folk var allmänt tysta och chockade. I skolan på måndagen efter fick vi skriva uppsats om det. Hur vi hade fått reda på beskedet, hur vi upplevde det etc. Nån idiot i skolan gick stolt och basunerade ut att hans pappa hade skålat för att Palme var död. Vi andra tyckte att han och hans pappa måste vara psykopater. Vi pratade aldrig med den killen efter det.

Jag var 15 år och vi väcktes av att mormor ringde och talade om att de hade skjutit Palme. Det var jag som svarade och fick tala om för mamma och pappa vad som hade hänt. Pappa fick en chock och sprang på toa och spydde kommer jag ihåg. Resten av dagen satt vi och följde TV sändningarna.

Jag var inte född då men jag önskar att jag hade fått uppleva Olof Palme som stadsminister.

ja lilla herr palme som gick i sina fredsfackeltåg och samtidigt sålde vapen bakom sveriges rygg!
Boforsaffären kanske någon minns....

Piteå BHK skulle köra en draghundstävling centralt i stan den här dagen, som då var en lördag, ett jippo som vi trodde skulle bli toppenkul och väcka stor uppmärksamhet.
När vi gjorde oss klara på morgonen fick vi höra om mordet, men vi var ju tvungna att åka in till stan i alla fall eftersom vi var arrangörer.
Men allt kändes väldigt konstigt, som om man befann sig i en glasbubbla, och de funktionärer som anlände var dämpade oavsett politisk bakgrund.
Behöver jag säga att inte en enda tävlande dök upp! Jag tror hela Sverige stod stilla. Mordet sände en chockvåg genom hela landet och vidare ut i världen. Vår trygghet fick sig en allvarlig knäck den dagen.

Precis. Nio år, var i Dalsjöfors och hälsade på vänner till familjen. Minns att jag står vid trappan ner till tv-rummet, med känslan att det hänt något förfärligt. Elller två dåliga saker då, och det andra var att det inte blev något Tom&Jerry eller Humle&Dumle eller vad det nu var. Fast det var nog Tom&Jerry, hade antagligen inte blivit så besviken över uteblivet H&D, det enda som var kul med dom var att vända sig uppochnerpå och kolla hur de egentligen såg ut.

Jag bodde på Luntmakargatan, precis runt hörnet där han blev skjuten. Jag hade varit på födelsedagsfest hos en kompis och just kommit, just klätt av mig och lagt mig i sängen för att sova. Då hörde jag en smäll, och jag trodde att det var en bil på Sveavägen som fått punka, att det var någons däck som small när det "sprack".
Några timmar efter jag somnat ringde en annan kompis och berättade upprört att Olof Palme blivit skjuten. Han hade just kommit ut från restaurangen i hörnet mitt framför där han låg på gatan med Lisbeth som böjde sig över Palme.Kompisen gick fram, medan en annan kompis ringde direkt efter polis och ambulans samtidigt som Lisbeth sa till första kompisen "Men ser Du inte vem det är? Det är stadsministern! Det är Olof Palme!" Min kompis fick en större chock. Han intervjuades på TV om vad han sett, sen ringde han upprört till mig o min dåvarande kille o berättade. Jag förstod då att det måste ha varit pistolskottet jag hört, inte något bildäck.
Jag fick en chock o satte på TVn o tittade på extranyheterna som genast började sändas. Min dåvarande kille sa bara när jag väckte honom "Jaja, nu sover jag, det där får vi prata om i morgon, Go natt".

Tyvärr inget klart minne. Var 18 år när det hände. Tror jag hörde om det på morgonradion. Minns inte att det var något vi diskuterade vidare hemma.

Mitt minne är så likt ditt! Jag (född 1976) vaknade i mina föräldrars säng, antagligen hade jag haft en mardröm under natten och sprungit in till dem.
Pappas klockradio gick på som vanligt vid sex-sjutiden fastän det var lördag. Jag hör den där dagensekosignalen och en mörk allvarlig röst som säger -" Sveriges statsminister Olof Palmeär död"
Jag väcker min pappa som inte heller tror på mig, men så fortsätter P1 med sin nyhetssändning och det blir tyst.
På eftermiddagen ringer en av de häftiga tjejerna i klassen. Hon bjuder in mig till hennes kalas/disco samma kväll.
Mamma säger att jag inte får gå, Olof Palme är ju död!
Samtidigt som jag blir lite ledsen så vill jag egentligen inte gå. Jag gillar inte den häftiga tjejen. Och
jag vet att hon inte vill bjuda mig till sitt häftiga disco. Hennes mamma har nog tvingat henne. Dagen före hade hon retat mig på skolgården för min dialekt och att jag hade bott i USA. Samtidigt så tycker jag att det är smaklöst att hon bjuder på disco när Olof Palme dött.

Först några år sedan så förstår jag att min mamma såklart ville skydda mig. En sen discoinbjudan är att som att välkomna med armbågen.

Mitt minne är så likt ditt! Jag (född 1976) vaknade i mina föräldrars säng, antagligen hade jag haft en mardröm under natten och sprungit in till dem.
Pappas klockradio gick på som vanligt vid sex-sjutiden fastän det var lördag. Jag hör den där dagensekosignalen och en mörk allvarlig röst som säger -" Sveriges statsminister Olof Palmeär död"
Jag väcker min pappa som inte heller tror på mig, men så fortsätter P1 med sin nyhetssändning och det blir tyst.
På eftermiddagen ringer en av de häftiga tjejerna i klassen. Hon bjuder in mig till hennes kalas/disco samma kväll.
Mamma säger att jag inte får gå, Olof Palme är ju död!
Samtidigt som jag blir lite ledsen så vill jag egentligen inte gå. Jag gillar inte den häftiga tjejen. Och
jag vet att hon inte vill bjuda mig till sitt häftiga disco. Hennes mamma har nog tvingat henne. Dagen före hade hon retat mig på skolgården för min dialekt och att jag hade bott i USA. Samtidigt så tycker jag att det är smaklöst att hon bjuder på disco när Olof Palme dött.

Först några år sedan så förstår jag att min mamma såklart ville skydda mig. En sen discoinbjudan är att som att välkomna med armbågen.

Jag hade gått och lagt mig i tid kvällen innan för jag skulle väckas tidigt för att åka på scoutläger. Så när mamma rusade in på morgonen fattade jag ingenting. Minns att hon ropade: Palme är skjuten till döds. Till döds? Fattade inte vad det betydde. Jag minns att jag frågade om han var död.

Visste ärligt inte hur han såg ut förrän igår då jag såg på rapport. Underligt, det där med allmänbildning om gamla saker som vi unga förväntas veta. Vars får vi lära oss sånt idag?

Jag minns det som igår. Var 24 år och satt vid köksbordet när min man gick och hämtade UNT. Han kom inrusande och ropade: Olof Palme är död! Det tog en stund innan jag fattade att det verkligen var sant. Jag ringde mina föräldrar och berättade för mamma som blev chockad och inte heller fattade riktigt först. Vi tittade på nyheterna, alla var i chock. Lite senare tog vi en promenad, och alla vi mötte gick med nedsänkt och allvarlig blick. Det var tyst på ICA. Alla var tagna och sorgsna. Jag har fortfarande kvar UNT från den dagen.

Var 15. Bodde långt ute på landet o det var bestämt sen några dagar tidigare att jag skulle åka till Kristianstad med mamma för att handla kläder- högtidstund!
Studsade (brukade mest hasa mig) upp ur sängen och var på väg in i badrummet för en dusch innan den efterläntade shoppingrundan. Passerade farsan, sittandes i fåtöljen framför tv'n, och tjoade glatt - "morron!". Hans svar blev - "Palme är skjuten". Jag- "I benet då eller??". Pappa- "Näää, han är död..."
Shoppingrunda blev det trots allt men minns inte så mycket av den. Skulle festas lite (med en 15- årings mått mätt) den kvällen men allt var stängt.
Sveriges förlust slog mig långt mycket senare.

Jag var 5 år och sa "Tur att det inte var John Polman som dog.".

Beskedet om mordet var chokerande.
Men jag kunde bara känna ÄNTLIGEN,inte för att han blev mördad( för det förtjänade han inte!)men att Sverige änligen blev kvitt denna osympatiska man som hånade och förnedrade sina politiska motståndare.Trots att jag bara var 19 år avskydde jag denne politiker!
Palmes död blev en start på ett nytt politiskt klimat i Sverige.
Ett vänligare Sverige.

Jag var själv inte två år fyllda men min syster har vittnat om att hon var med min mamma hos mormor (i Farsta faktiskt). DN hade varit otroligt kvicka och lyckats få med nyheten på första sidan till morgontidningen dagen efter. OLOF PALME MÖRDAD (eller liknande) stod det när morsan hämtade tidningen vid dörren på tidigt på morron och hon skrek "NEEEJ!!!" så högt att alla vaknade.

Jag var 17 år och boode i en lägenhet med min mamma, pappa och lillasyster. Mamma var vaken först och gick till ytterdörren för att hämta morgontidningen. Jag tror jag hörde hennes steg fram till dörren. Sedan minns jag att mamma öppnade dörren till mitt rum och sa:" Olof Palme är död. Han har blivit mördad." Mina föräldrar var inte speciellt förtjusta i Palme men jag minns hur illa berörda de var av vad som hänt. Jag var tillsammans med mina kompisar senare på dagen och på kvällen och vi larvade oss lite och sa till varandra att det var tråkigt att de ställde in alla TV-program i Sveriges Television den kvällen. Vi var alla skrämda över att detta hänt oss här i vårt trygga land. Efteråt då jag blivit intresserad av politik förstår jag hur stor Olof Palme var. Det känns lite som att Sverige förlorade sitt folkhem den natten.

Jag var någonstans i yngre tonåren, mamma kom in i mitt rum där jag låg och sov och sa att palmen var död. Vilken palm? Jag undrade i mitt knappt vakna tillstånd varför hon väckte mig bara för att säga att någon av våra blommor hade dött.
Sedan när jag kom upp förstod jag att det var Olof Palme det handlade om.

Jag minns att jag såg en hulkande tonårstjej på tv vid mordplatsen som sa "Jag har varit sosse sedan jag föddes", innan hon la ner en av mååånga röda rosor. Jag minns också att jag tyckte det var så PINSAMT att hon berättade att hon var sosse. Jag var 11 år.

Ingenting blev likt sig efter Olof Palmes död.

Jag skulle faktiskt också titta på God Morgon Sverige eftersom det var något tecknat där som jag gillade (kunde ännu inte läsa). Så jag slog på TV:n men det var inget God Morgon Sverige, bara nån text jag inte förstod. Så jag gick och väckte mamma som läste det hemska och skrek "NEJ ERA JÄVLA IDIOTER" och jag blev jätterädd och kunde inte förstå att hon blev så upprörd över att de inte visade God Morgon Sverige på TV.

Jag var sex år och satt i mammas och pappas sovrum framför tv:n och väntade på God morgon Sverige och Tom & Jerry. Jag minns att tv hallåan sa att God morgon Sverige utgick för att Olov Palme hade blivit mördad. Jag blev mest besviken över att Tom & Jerry inte skulle komma, så jag gick till mamma som stod och borstade tänderna för att beklaga mig. När jag sa vad som hade hänt så minns jag att hon sprang till tv:n med tandborsten i munnen och sedan tillbaka ut i hallen och skrek till pappa: herregud, Palme är mördad!!!! Pappa kom springande uppför trappan och såg helt chockad ut och båda stod framför tv:n. Jag förstod ingenting och när jag försökte prata med dom som hyssjade dom bara på mig. Jag minns att jag blev rädd för det kändes som att mamma och pappa betedde sig så konstigt och jag förstod att det hade hänt nåt riktigt hemskt.

5 år, 8 månader och två dagar senare föddes jag

Jag hade sovit hos kompis efter en fest. Jag var 18 åt o lite bakis. Blå himmel var det o jag bestänmde mig för att köpa en glass i den lokala spelkiosken.
Såg löpsedlarn: Palme skjuten!!! Jag bara stelnade av shock. Sprang tillbaka till lägenheten för att berätta o kompisarna trodde mig inte!!!
Sedan att hela Sverige var förändrat. Gräsligt! Overkligt! Hur hade det sett ut idag om Palme levat???

Precis samma för mig, hade bänkat mig i soffan, jag var precis fyllda 9 år, skulle kolla barnprogrammen i Godmorgon Sverige. Väckte min föräldrar som inte trodde på vad jag sa. Minns inte mer än så men just det kommer jag verkligen ihåg. Kan tillägga att jag är uppväxt i en mycket moderat familj, men det var ändå tårar och inga glada miner. Sverige förändrades den dagen tror jag.

Jag var 16 år och spelade en nattcup i innebandy. Mellan två matcher satt jag på läktaren då en kompis kom springande och sa på Västerbottnisk dialekt: " Palme jer skutte" dvs. Palme är skjuten. I kondoleansboken i kommunhusets entré skrev jag: "Palme, du var bra. Fan ta den som skjöt dig".

Jag var 6 år och vaknade på morgonen hos min farmor, där satt hon ensam och olycklig och berättade att palme var död. Hon sa att hon alltid varje morgon slår på radion det första hon gjorde, men denna morgon hade hon av någon anledning inte gjort det så när hon senare slog på tv:n fick hon en chock. Hon verkligen älskade palme, hon var en socialdemokrat uti fingerspetsarna. Minns när jag kom hem och mamma & pappa också var ledsna och vi läste tidningarna och stämningen var dämpad- märklig.

Låg i pappas pung jag.

Pappa var iväg på möte, och mamma och jag hade för en gångs skull gått upp tillsammans. Dukat frukost på bricka och satt oss i gillestugan för att mysa och titta på God morgon Sverige. Mamma gick upp för att hämta termosen och jag satte på tv:n, där var en stillbild på en blodpöl och de talade hela tiden om att statsministern var skjuten. Jag skrek på mamma och hon kom ned springande. Senare på dagen skulle vi till farfar på 66 års kalas och alla 19 i familjen trängdes i tv-rummet för att se om fler nyheter om mordet framkommit.

Den 15 mars samma år begravdes Palme och jag fyllde då 11-år, det var min hitintills tråkigaste födelsedag för alla mina gäster satt i gillestugan, och i protest satt jag där uppe.

Har ungefär samma minne.
Jag vaknade tidigt och satt på sängen inne hos mamma och pappa och väntade på att God Morgon Sverige skulle börja.
Men istället var det nyheter. Jag blev arg för att det inte var God Morgon Sverige och mamma och pappa blev arga på mig och sen blev jag förvisad från sovrummet.
Den lördagen var också väldigt tyst hemma hos oss. Även om jag då inte riktigt förstod allvaret i det hela eller kunde förstå vad mördad eller skjuten innebar, så förstod både jag och min yngre bror att det den här lördagen inte lämpade sig för skratt eller tjat om lördagsgodis eller att få titta på V på kvällen.

Jag var 5 år och vi låg hela familjen på 5 madrasser i vardagsrummet och hade vinterkräksjukan. Min storebror kom in i rummet efter att ha kollat nyheterna och sa det till mamma o pappa.... jag fattade nog inte så mycket.......

Det har var tamigtusan ett genialt inlägg Alex! Riktigt kul att läsa inte bara din utan hundratals läsares versioner av samma upplevelse. Fascinerande läsning! Har nog aldrig dröjt kvar så länge vid kommentarerna! Kan du inte skriva nåt liknande om hur folk upplevde det när de fick höra om te.x Estoniakatastrofen eller 9/11?

Själv var jag bara två år när Palme mördades, men fick höra många lovord om Palme via min morfar som var ett stort fan.

Jag var 8½ år. Min mamma och jag skulle åka till en simhall med vågor och bada. Jag hade sett fram emot besöket i veckor. På morgonen ringer min morbror, aktiv S-politiker. Jag förstår på mammas förfärade min att något hemskt hänt. Som jag minns det idag var min upplevelse en märklig kombination av besvikelse över det inställda simhallsbesöket och en känsla av att det var något fruktansvärt som drabbat Sverige.

Jag var 19 år och jobbade som frukostvärdinna på ett hotell. På väg till jobbet tidigt på morgonen den 1 mars hörde jag att de pratade om mordet på Olof Palme, och jag reagerade med en kraftig overklighetskänsla. Jag tänkte att det måste vara någon sorts teaterpjäs eller liknande. Så småningom gick den fruktansvärda sanningen upp för mig.

Jag var 14år gammal och har en likvärdig upplevelse som dig Alex och många andra här. Denna dag som jag alltid kommer att minnas mycket tydligt gick jag upp och skulle kolla på Go Morgon Sverige. Jag satt uppe själv, mamma fick lite sovmorgon. Jag möttes av nyheterna av att Olof Palme bivit skjuten och jag fattade inte först att han var död, den tog en stund. Chockad väckte jag min mamma med denna tragiska nyhet att Olof Palme blivit sjuten. Uppvuxen i Södra Sverige från en trogen vänster familj och då Olof Palme begravde så var det en självklarhet att vi skulle åka upp till Stockholm. Min mamma och jag följde kortegen i Stockholm och köade i flera timmar för att lägga en ros vid Adolf Fredriks kyrkogård.

Tack för en fin blogg och jag måste bara ta med ett gammalt inlägg från dig:
"Jag är uppfostrad i ett djupt socialdemokratiskt hem. Både mamma och pappa var socialdemokrater i själen. Jag var inte särskilt politiskt medveten, men jag minns att jag beundrade mamma och pappa för att de ivrade för att staten skulle ta hand om MER av mammas och pappas pengar så att andra, mindre lyckligt ställda, kunde ha det bättre. Jag tyckte att det var så osjälviskt och fint av dem":
TACK ALEX för de orden!

Jag skulle fylla sju senare på våren och min familj firade sportlov tillsammans med en barndomskamrat och hennes familj. Mamma hade gått upp och jag låg kvar i sängen tillsammans med pappa(sov i mina föräldrars säng.) Vi vaknade av att mamma kom in och börja prata på engelska med min pappa: Hon nämnde Olof Palmes namn, dead och murded, antagligen för att inte jag skulle förstå. Men jag förstod.

Jag var 21 år och rätt utmattad efter att ha lett ungdomar på sportlovsläger inom Svenska Kyrkan en hel vecka. Hem från Åre till Dalarna, sova och väckas av att någon ringde (mamma?) till min första egna lägenhet, och berättade att Olof Palme var död. Allt var overkligt, hemskt men jag har inga klara minnen av vad jag gjorde sedan. Däremot av hur det vara att flytta till Stockholm året efter. Allt var så aktuellt, jakten på mördaren, diskussion om minnesplatser osv. Jag gick mycket i Adolf Fredriks kyrka på söndagarna och eftersom gravstenen kommit på plats strömmade skarorna dit för att titta och alltid alltid låg en eller flera röda rosor där, eller kransar. Personalen i församlingen kunde ibland lite ironiskt säga "Den nya Gravkyrkan" om sin arbetsplats. Sedan sattes minnesplattan ner i trottoaren på mordplatsen, roshögen avtog och åren gick.
Jag bor fortfarande kvar i Stockholm men förknippar den där nyinflyttade tiden så starkt med mordet och mina känslor kring det.
Tack för ordet!

Jag har ungefär samma minne som du. Jag och syrran skulle upp och kolla på disneydags men det var inget disneydags. Det vara bara text på tv:n. Jag kunde inte läsa så jag förstod inte texten men syrran berättade och sen sprang vi upp till mamma och pappa och sa att Olof Palme är död. De rusade upp ur sängen och sen satt vi framför tv:n hela dagen. Det är sånt som man aldrig glömmer. Sånt som förändrar en. Ungefär som 11 september 2011 och 26 december 2004.

Intressant. Jag har också liknande minnen. Att jag skulle se på barnprogram på godmorgon tv och det var inget utan bara nyheter. Jag gick in till mina föräldrars sovrum och sa att det är inget barnprogram för olof palme har blivit skjuten. De for upp och vill se på nyheterna och slog på radion. Tänk att man minns det så väl.

Mitt minne är nästan identiskt med ditt.
Vaknade tidigt, inga barnprogram, bara nyheter. Väckte mamma och berättade, hon blev sur, sånt skojar man inte om. Fick till slut upp henne och visa att det var sant. Åh herregud sa hon, sen var det tyst

Såg dig just i Aktuellt. Du är grym på att uttrycka dig. Du är min förebild.

Jag var 4 år och på morgonen satt jag och mamma i sängen och hon läste saga för mig. Pappa kom in i sin bruna morgonrock hållandes i radion till örat på ett lite märkligt sätt och sa att Olof Palme är skjuten, Olof Palme är skjuten! Jag ville att vi skulle fortsätta läsa boken. Under dagen, när jag och min kompis hade förstått att det var något hemskt som faktiskt hade hänt, satt vi och ritade teckningar med gravstenar som det stod Olof Palme på som vi sedan postade i någon grannes postlåda, eller om vi lade dem i flera kanske. Grannen jag minns att vi lade teckningar hos kom ut och gav oss en varsin småkaka, en sådan med fyra rutor, 2 vanilj och 2 choklad. Då ritade vi flera teckningar och lade hos henne och då kom hon ut och sa att vi inte kunde få fler kakor.

Orkar inte läsa kommentarerna ovan och antar att detta upprepas. Jag är 1970-talist, som du, och har nästan exakt samma upplevelse. Möjligen var pappa lite mer bakfull och mamma lite mer alert. Antar att någon redan skrivit detta: Det skulle ha varit mer intressant som tidsdokument om mordet hade hänt en tisdag. Fatta vilken skatt när folk inte går upp och kollar tecknat utan går upp och ska till skolan - alla spännande minnen vi hade haft. Man satte ju inte ens på teven då, för morgonteve fanns inte på vardagar. Möjligen radio. En hel minnesskatt från en tid som inte finns för att mördaren mördade en fredagskväll. Jag hatar mördaren och jag hatar hans tajming.

Blogg kungen is back, stort tack Alex. Alla som gillar din blogg kommer troligen att finna stort nöje i min blogg. Titta in och säg gärna vad ni tycker.
http://www.bushman2.blogspot.com/

Jag hade sovit hos en kompis för vi hade haft party kvällen innan. Då hånglade jag med en kille för första gången till "The power of love". Hennes föräldrar kom in på morgonen och berättade att Palme var död.

Jag var 15 år när det hände. Det var sportlov och mamma kom in och väckte mig för att berätta vad som hänt. Till saken hör att jag under 70-talet tillbringade jag mina sommarlov på Fårö. Jag satt och kollade på Olof Palme och Ingmar Bergman när de spelade tennis mot varandra på Carlssons Ranch. Jag mötte Olof Palme vid Sudersand flera ggr, där han handlade färska morötter och han var så glad och hälsade alltid tillbaka på mig när jag sa hej. Mina föräldrar var socialdemokrater och drog alltid med mig på hans politiska tal. För dem var han en hjälte.
Så det blev som en chock för mig att han var mördad. Minns att jag satt på toaletten nån dag senare och läste Aftonbladets minnesbilaga. Plötsligt började jag storgråta. Det var så ofattbart och sorgligt och jag minns tydligt nyhetssändningarna med bilderna på den blodiga fläcken och alla rosor.
Minns också att jag såg Christer Pettersson utanför Filadelfiakyrkan några år senare. Undrar fortfarande om det var han som gjorde det eller inte...

Jag var 38 år gammal och hade precis varit på ett ärende på sveagatan i stockholm. Jag tar mig hem vid ett-tiden, häller upp ett rejält glas virre, slår på tvn och ser att Olof Palme blivit mördad. En olustig känsla av obehag öser över mig. Sveriges statsminister är död. Jag skriker "-NEEEEJ ÖÖRGHHH", kastar mig mot väggen och dunkar huvudet ett par gånger i väggen och faller ihop som en säck potatis på golvet. Nästa dag är det bara skit på TVn så jag bestämmer mig för att dra ned på stan för att handla. Grått och kymigt var det. Fy satan vad jag hatar vintern ...Och ni jävla journalister FAAAN

Min pappa kom in och väckte oss och berättade att Olof Palme var död. För min pappa var det nog ganska overkligt eftersom har verkligen var socialdemokrat ut i fingerspetsarna, precis som farfar.

5år var jag och jag visste precis vem Olof Palme var... Det jag minns mest är stämningen, det var dystert... Men det som var roligt var att jag fick titta på tv hur mycket jag ville den dagen, det var ju bara nyheter men på den tiden var jag verkligen fascinerad av TV....precis som nu

Känner igen mig. Jag var sex år gammal och skulle titta på God morgon Sverige. Fick höra på tv:n att Olof Palme var död. Rusade uppför trappan till föräldrarnas sovrum och skrek ut nyheten.

Jag skulle fylla 30 om en månad och vi hade precis hittat ett hus på landet dit vi skulle flytta med våra två barn. Jag hörde DN dunsa i brevlådan tidigt på morgonen och gick upp. Ingenting blev sig likt efter det. Resten av dagen kollade vi nyheter mellan varven med barnen.

Jag vaknade på morgonen och hörde att pappa hade radion på ute i köket. Hörde något om Olof Palme och död. Smög upp till köket och där satt pappa. "De har skjutit Palme" sade han. Jag minns känslan jag fick i magen; en klump av sorg och rädsla.
Jag gick in och väckte min mamma och möttes av precis samma reaktion som du: "Sådant skämtar man inte om". Pappa fick intyga att jag talade sanning.
Sedan spenderades hela dagen framför radio och tv. Hela familjen befann sig som i dvala. Jag minns att radion spelade sorgemusik och än idag förknippar jag vissa av de musikstyckena med Palmes död. När jag hör dem får jag tillbaka samma klump i magen som jag hade den dagen.
Jag var 8 år gammal när Palme mördades och det är ett av de skarpaste och klaraste minnen jag har.

Jag var 24 år och på besök hos mina föräldrar. Min far brukade väcka oss barn på ett mer eller mindre brutalt sätt antingen genom att ryta "Revelj!" som den f.d yrkesmilitär han var.
Denna lördagsmorgon väckte han mig med orden "Olof Palme har blivit mördad" och det kändes lika osannolikt som om han sagt " det står en ko ute i trädgården" som var ett av hans många luringar att få oss ur sängen.
Svårt att glömma känslan när jag förstod att han inte skämtade.

Jag var 24 år och på besök hos mina föräldrar. Min far brukade väcka oss barn på ett mer eller mindre brutalt sätt antingen genom att ryta "Revelj!" som den f.d yrkesmilitär han var.
Denna lördagsmorgon väckte han mig med orden "Olof Palme har blivit mördad" och det kändes lika osannolikt som om han sagt " det står en ko ute i trädgården" som var ett av hans många luringar att få oss ur sängen.
Svårt att glömma känslan när jag förstod att han inte skämtade.

Hej, Alex.
Jag var inte född då.
Mvh

Jag fyllde 13 dagen efter(1 mars) och ingen kom in och sjöng för mig, mamma kom in och sa upprört att Palme är skjuten! Är han död frågade jag. Det var väl inte den roligaste födelsedag då det var landssorg.

Visst är det förjävligt att han mördades. Men man ska komma ihåg att han var en riktig Sovjet-kramare och ett gränsfall till kommunist. Gudarna ska veta att han satt på mörka hemligheter som det svenska folket inte visste om. Han fjäskade som ett litet rövhål för den sovjetiska diktaturen. Vad ville han åstadkomma - en kommunistisk lydstat i Skandinavien? Och ni sossar åmar er för att det är hans dödsdag. Hoppas att Stasilistan offentliggörs. Palme kanske stod med på den?

Minns också klockan, som i vanliga fall skulle räkna ner till godmorgon sverige, och texten att det var inställt pga. Palme mördats. Jag och min bror berättade för våra föräldrar vad det stod. Pappas första kommentar: "Det var inte jag"...

Var ej född då, läste nåt om att Leif GW Persson trodde att det var någon militär eller polis som är den skyldige?

Jadu, det förblir nog en gåta. Det som har hänt, har hänt. Dessutom var det för länge sedan. Vi kanske ska rikta in oss på att vi lever i nuet. Alltså att bekämpa det som sker nu och inte för 30 år sedan.

Det finns några såna där "inget är sig likt efteråt"-stunder i mitt liv. Palmemordet, Estoniakatastrofen, elfte september och tsunamin i Thailand är de starkaste icke-personliga händelser som fått mitt inre att ruckas. Världen blev kallare. Och inget är sig likt.

http://ljusblo.blogg.se/2011/february/palmemordet-och-mord-overlag.html

Jag var och hälsade på hos min mormor, som på morgonen kom och frågade om jag visste vem Olof Palme var. (Bor i Finland och jag var 11år..) Jag svarade att "visst och jag kan rita jättefina karikatyr bilder på honom"! Han är död, svarade mormor. Sköts ihjäl inatt.

Jag var 6år när det här hände och just den helgen var jag hemma hos min mormor och morfar. På morgonen berättade min morfar att Olof Palme hade blivit skjuten..... efter en stunds funderande så frågade jag min morfar: Men morfar, vem ska vi nu rösta på ?

Jag minns den dagen på samma sätt som du faktiskt. Jag var åtta år gammal 1986 och satte på tv:n den morgonen för att se Godmorron Sverige men på tv var det bara nyheter och jag ropade till föräldrarna att komma och se på det förskräckliga som de berattade om.

Per.

Minns att jag vaknade kl 6 på morgonen (glömt stänga av klockradion) och tyckte "vad är det för j-vla sorglig musik de spelar?"
Nyheterna började och de sa att Palme skjutits till döds, lite halvvaken tänkte jag nog bara "ojdå, vi som var där igår kväll, konstigt vi inte märkte något". Somnade om en timme tills jag hörda mamma komma upp, gick ut i köket och sa samma sak som dig Alex och fick exakt samma svar "Sånt skojar man inte om"

Var inne i stan den natten, minns att vi stod ett tag utanför biografen men tog tåget hem i samma stund Palme blev skjuten. Surrealistisk känsla man hade lång tid efter, vi kunde lika gärna ha varit i närheten när det hände

Jag var 6 år. Minns att mamma grät, jag försökte trösta henne: "titta mamma, jag har fått en festis" sa jag och fingrade på plasten som omger sugröret. Hon klappade mig på armen och tårarna rann.

Jag gick på konstskola och sov i pojkvännens kollektiv. Hörde det på natten, eftersom jag alltid har radion på under natten. Jag vaknade av chocken och trodde det inte (det var likadant när Elvis och Lennon dog - nattradion). Jag var på Öland. Det var inte resten av världen. Just då hade jag velat vara hemma i Stockholm, för att dela den märkliga stämningen. Det var sånt som bara inte hände. Det hände helt enkelt inte.

HÄR är MINA betraktelser kring denna fasansfulla konspiration:

http://blogg.aftonbladet.se/snilleblixten/2011/02/glom-christer-pettersson-konspirationen-mot-olof-palme-och-svenska-folkhemmet-for-25-ar-sedan

ALEX, tror du verkligen fortfarande på CP-teorin? (CP = Christer Pettersson)

Det är säkert någon bland de nästan 200 kommentarerna som har skrivit detta (jag orkar inte läsa dem alla, förlåt): den dagen du minns är den 1 mars, inte 28 feb. Olof Palme sköte sent på kvällen den 28:de feb, lördagen du skriver om var 1 mars. Varför minns jag detta? Min pappa fyllde år 1 mars, jag och min syster tillbringade helgen hos honom och liksom du satte vi förväntansfulla på tv:n för att titta på Fredrik Belfrage och Godmorron Sverige - för att istället mötas av dystra människor och ett "morddrama" som min far sa. Att han valde ordet "morddrama" fick mig att tro att det handlade om teater och jag kunde inte förstå varför folk skulle vilja spela så tråkig teater på tv:n om lördagsmorgonen.

Jag vaknade vid 8-tiden för att göra välling till min bäbis Madde, satte på radion och fick höra sorgmusik. Trodde att kungen hade dött. Gick till tvn och det var nyhetssändningar hela tiden och jag trodde först det var ett dåligt skämt. Men det var inget skämt...........

Telefonen ringde på morgonen. Det var min farmor som ringde från Holland. Hon skrek att våran president hade blivit mördad.

Jag låg i mammas mage när detta hände medan min höggravida mor fick höra nyheten på radio i bilen. Tre månader senare föddes jag.

Jag minns inte den dagen för jag fanns inte då.

Jag satt på pottan och bajsade och lekte samtidigt. Ropade att någon skulle komma och hjälpa mig men mamma och pappa bara stod framför TV:n och sa "herregud, herregud!" och då gallskrek jag tillslut. Mamma kom in och hjälpte mig, hon hade tårar som trillade nedför kinderna. Sen satte hon sig vid köksbordet och grät rätt ut och jag och min storebror försökte trösta henne. Pappa satt och gömde ansiktet i händerna. Jag tyckte det var väldigt läskigt att mamma och pappa var så upprörda. Tror jag ritade en teckning sen för att muntra upp dom.

Jag var tre år, ett av mina första minnen är det.

Var 23 år jobbade morgonpasset på en medicinavdelning, jag började kl sju, Var dessutom gravid och mådde HUR illa som helst. Hann inte läsa någon tidning eller se någon teve utan åkte (spyfärdig) till jobbet. När jag kom till avdelningen vara det fullt av patienter uppe, patienterna satt i tvrummet, stämningen gick att ta på. Mitt illamående blev på något sätt väldigt sekundärt. Vi satt i tvsoffan och såg nyhetsprogram. Samt gick runt bland de sängliggande och pratade om de som hänt. ALLA behövde prata om det. En förunderlig morgon...

Jag var själv inte född när detta inträffade, men det finns en familjehistoria som jag hört otaliga gånger angående söndagsmorgonen efter Palme blev mördad.

Min pappa och hans bästa vän (som nu är journalist på DN, men då jobbade för Skellefteås "Norran") hade varit ute på krogen under lördagsnatten. När min pappa vaknade och som vanligt satte sig vid frukostbordet för att läsa morgontidningen möttes han av den hemska nyheten. Han förmådde inte att göra något annat än att ta tidningen under armen, stapla in i sovrummet intill och stumt slänga tidningen på sin vän som fortfarande sov. Yrvaket lyfte min pappas vän på tidningen, ögnade igenom rubrikerna, och sade: "Det här har Norran missat."

Godmorgon Sverige verkar ha varit ett väldigt viktigt program för alla Sveriges barn då. Håret hos Ewonne Winblad verkar också viktigt. Vår statsminister var skjuten men det är såna saker man minns i samband med mordet.

Jag är åtta år för ung, men minns tydligt mordet på Anna Lindh om det kan vara intressant. Jag skulle till tandläkaren och pappa skulle skjutsa mig. Han grät hela bilresan.

Jag stod vid spisen morgonen efter det hänt.
Jag skulle steka färdigt äggen.men samtidigt ,satte jag på radion.
Svårt att fatta det de meddelade,detta är inte sant!
Sånt här händer inte i Sverige!
Tänkte på familjen och hans fru och barn stax därefter.
Det var en sorglig dag!

Fast Alex. Det där är inte att du minns den 28 februari, du minns den 1 mars.

Min storebror väckte mig med tidningen i handen där det stod att Palme var död. Vi brukade göra frukost på sängen till mamma o pappa på lördagarna men denna dagen blev det ingen frukost gjord. De var medlemmar i partiet och aktiva sossar så vi visste vem Palme var trots att vi bara var åtta och tio. Men konstigt nog väckte vi dem inte utan skull kolla barnprogram men det var inställt, supertrist tyckte jag. Nästa dag var vi tvungna att gå ett jättejobbigt och kallt fackeltåg för Palme. Och de vuxna grät vilket jag tyckte var jobbigt.

Jag föddes tre år senare, känner mig bedragen över att jag inte fick minnas denna händelse om skakat om folk så. Jag antar att jag för mina barn bara kan beräta att jag minns mordet på Anna Lindh. Jag hade precist lämnat NK och och hunnit till PK-huset (lyckades jag räkna ut efter tidsangivelser på nyheterna). Jag minns att jag tänkte "nej, det kunde INTE ha varit jag. jag är inte politiker. jag skall aldrig bli politiker, de är människor som råkar illa ut." Då var jag 14 år.

Hej!

Jag föddes den 23 februari 1986 och kan känna att Palme överglänste mig en aning fem dagar senare. Detta innebär också att jag fyllde 25 i förra veckan och igår fick jag höra av en 22:åring att jag i alla fall ser ung ut. Livet leker....

Vi bodde i New York och media skrev om det en del. Men ingen jättestor sak, mer en förvåning över att en stadsminister kunde gå ensam med sin fru utan livvakter på gatan en kväll. Och att det i fredliga Sverige förekom politikermord. Sveriges oskuld försvann.
Palme var som bekant inte så förtjust i Amerika och hade många gånger uttryckt sitt missnöje i offentliga tal, vilket innebar att relationerna med USA inte var som idag - goda.
Så jag minns det mkt väl, var runt 28, och det kändes väldigt konstigt att det fanns en mördare mitt ibland oss. Dessvärre har ju historien upprepat sig med Anna Lindh, även hon utan livvakter. Varför lärde man sig inte?????

Jag var uppe tidigt, skulle jobba extra, jag minns solstrimmor i vardagsrummet när mamma kommer springande från hallen med DN fladdrande i handen, helt förtvivlad skriker hon "nej, nej, nej". Mamma älskade Olof Palme, hela familjen var socialdemokrater. Själv har jag blivit alltmer konservativ sen dess, världen är så förändrad, hårdare, mer cynisk, mer ego. Finns det några idealister kvar?

Jag minns att jag levde i min mammas inre och sov gott om dagarna och var ständigt varm och mätt.

Bättre sent än aldrig?

Det är då man tänker på vilken genomslagskraft internet och sociala medier har idag. Jag var 16, hade varit på bio på fredagen och på lördagen skulle jag åka med min bästa killkompis, hans syster och hans pappa som hade ett eget litet flygplan till deras farmor i Danmark. Vi var, med tonårsmått mätt, uppe i svinottan för att ta oss till vår lilla flygplats där det uppenbarligen inte hade lyssnats på nyheter eller låg någon aktuell tidning. Jag minns att det var något fel på planet, en sex-sitsig liten sak och att vi fick stå på marken och titta medan min kompis pappa startade och landade ett antal gånger och att det var jäkligt kallt. Felet visade sig vara någon slags ispropp till bränsletillförseln, vilket kändes smått otryggt, men det beslutades att vi skulle åka i alla fall.

Vi kom upp i luften, och hela vägen till Århus lät motorn konstigt och kompisens pappa tyckte att det var extremt underhållande att vi "slynglar" blev lite hariga. Varje gång isproppen bråkade med bränslet lät det som en gammal moppeförgasare som började hosta och vi gick ner på halvfart. Efter en timma i luften med ömsom helfart och ömsom halvfart landade vi, och alla rasslade ut ur planet - jag minns att jag hann vara grymt lycklig i ett par minuter över att vi tryggt stod på marken. Då kom poliser och var direkt otrevliga, krävde legitimation på oss allihop, och som 16-åring var det inte kanske det första man hade tänkt på när man packade på morgonen. Det skulle visa sig att ingen kom igenom id-kontroll, och efter att vi alla hade letat upp någon slags identifikationshandling blev vi insläppta. Vi hade ju varit där förut, med samma transportsätt, och ingen av oss kunde förstå varför det helt plötsligt vimlade av uniformer och stenhårda regler som aldrig hade hänt tidigare, men fick svaret att "alla som lämnade Sverige på ett suspekt sätt var misstänkta". För vad, undrade vi givetvis. Och fick svaret att Palme hade blivit mördad på natten. Jag minns chocken. Jag minns att jag kände mig skyldig som kom i ett litet privatplan. Jag kan dock inte förstå hur ett litet plan med fnissmödisar och en vuxen som kom från en flygplats i utkanten av Göteborg kunde ens anses misstänkta. Men än idag förknippar jag mystiska motorljud från flygplan med Palmes mord, och jag fascineras av att det tog så otroligt lång tid innan vi fick reda på det. Inga mobiltelefoner, inga synkrona sociala medier och inga tidningar. Det känns som eoner sedan, och man undrar nästan om vi kommunicerade med röksignaler på den tiden. Men mordet på Palme var slutet på folkhems-Sverige, oavsett vad man tyckte om honom som person, vad han gjorde för fuffens och vilken politisk läggning man levde med.

Han var en man före sin tid, och än idag när man frågar människor på olika platser i världen vad de vet om Sverige så svarar de mer än ofta "ABBA och Olof Palme". Men det skrämmer mig att någon lyckades mörda vår statsminister, och jag ställer mig grymt frågande till alla spaningar i alla de år efteråt som de var högaktuella. Min fasta övertygelse är att det finns folk som vet, men att locket lagts på. Vad tror ni?

Jag var 24 år och levde ett hektiskt uteliv. På morgonen vaknade jag efter en helskön kväll på krogen och satte på stereon och hörde att Sveriges statsmiminister blivit mördad. Lägg av Lelle Printer tänkte jag, nu har du väl ändå gått för lång!! Förstod inte i min oskuldfullhet att detta var sant. Efter detta förändrades landet Sverige