Sluta mobba brorsan!!

Så innerligt trött på allt illasinnat snack om att min brorsa Calle skulle vara kort. Han är inte kort! Han är väl typ 1.70 och i min värld är det inte det minsta kort. Däremot är han, hur ska man säga, lite oformlig. Han har en märklig kropp, brorsan. Den sticker liksom åt alla håll. Den gör utspel. Benpipor syns genom t-shirten där inga benpipor ska finnas. Han saknar i stort sett bröstkorg – hals blir midja farligt fort. Mycket korta armar, som dinglande aldrig räcker längre än till höftbenet. Han kan inte onanera, för han kommer inte åt den jäkeln, brukar han beklaga sig. Han väger väl 40 kilo, men han andas som en bjässe, ett rosslande, sorgesamt ljud från botten av hans lungor som varit sjuka i så många år. Det låter hela tiden som om han väser något viktigt. Hur många gånger har man inte förtroligt gått fram och frågat "vad sa du" och fått den där sorgliga blicken och en förtvivlad gest ner mot kroppsgömmorna, en blick och en gest som säger: "Jag vill inte meddela mig, det är min skadade kropp som vill det. Den vill påminna om hur allt står till."

Alla talar om att Calle är kort, men ingen talar om hans ögon. Det är underligt, tycker jag, för Calles ögon är extraordinära. Den där svarta grumligheten, den grumliga svartheten. När han blinkar låter det som när någon äter en banan, ett fasansfullt jävla ljud för att komma från ett par ögon. Han måste hela tiden badda dem och hålla på, sitter och trycker ut var, efter en lång arbetsdag är det savetter över hela hans arbetsplats. Hans ögon är döda, viftar man med en kniv framför dem så blänker inte ens udden i det bottenlösa svarta, men de får ett sällsamt liv när han blir mycket glad eller mycket ledsen. Kastar man en köttbit eller en kaka åt hans håll så blir de liksom större, de bågnar, vill hoppa ut ur gängorna, de rullar runt och runt och han börjar välta saker omkring sig och ljuden från kroppen blir högre och man måste backa några steg och säga till på skarpen, nästan skrika: "NU LUGNAR DU DIG!" Och då tar han sin köttbit eller sin kaka och sätter sig och rår om den i ett hörn. Han tuggar aldrig, han bara slickar. En kaka räcker i fyrtiofem minuter, en köttbit kan han sitta med i dygn.

Lilla Calle. Hälften mänska, hälften nåt annat. Jag tycker så obeskrivligt synd om honom. Det är så mycket som är skadat ner på kromosomnivå. Men kort? Nej, det är han ICKE!