Senast Skrivet
- Midnattsspinning med Thomas Berglöf
- 2012-05-26 07:11
- Slaget om Hudson River, del 32
- 2012-05-26 06:47
- Slaget om Hudson River, del 31
- 2012-05-26 04:56
- Slaget om Hudson River, del 30
- 2012-05-26 04:39
- Slaget om Hudson River, del 29
- 2012-05-26 03:58
- Malin Åkerman blir Debbie Harry
- 2012-05-26 03:16
- Slaget om Hudson River, del 28
- 2012-05-26 02:56
- Slaget om Hudson River, del 27
- 2012-05-26 01:33
- Man eller mus?
- 2012-05-26 00:55
- Sarah Dawn Finer avlämnar Sveriges röster
- 2012-05-26 00:17
- Mister Lordi lämnar finska röster
- 2012-05-25 23:47
- Poängavlämningen repas
- 2012-05-25 23:31
- Så här ser en "nyhetstidning" ut i Baku
- 2012-05-25 23:19
- RUNNING BEATS.
- 2012-05-25 23:14
- Polen och brasseligan
- 2012-05-25 23:09
Minnet av ärr
Jag håller på att ta fram cykeln för våren och kom just att tänka på när jag vurpade på hojen en gång när jag var pöjk. Jag skulle sladda på grus och det gick åt helvete alltsammans. Jag kanade och skrapade upp knäet, jag kan fortfarande idag hitta spår av såret. Varje gång jag ser märkena tänker jag på den där dagen. Jag har inte många ärr på kroppen, två eller tre. Ett på vaden - jag var höjdhoppare i ungdomen och på något sätt fastnade en av spikarna i spikskorna i min vad. Ett litet runt märke påminner om den där dagen, kylig och regntung, det var försommar.
Jag har ett ärr på handleden också. Det kom från träslöjden. Första dagen i ny klass på Larsbodaskolan. Jag skulle borra något med maskinen och för att fästa själva borren var man tvungen att använda ett verktyg som man stoppade in och vred så att borrhållaren fick fäste i borren. Ibland stoppade man upp borren snett och då vobblade den. Jag visste det och ville inte att det skulle hända, så jag tänkte att jag skulle snabbt testa om borren satt rakt efter att jag skruvat in den. Så med handen fortfarande kvar i det verktyg som satt fast i borren satte jag på den. Den vreds med full kraft ur min hand. Den skadade mig svårt. Jag blödde oerhört mycket.
Jag skämdes för det där och var så rädd att göra bort mig i den nya klassen. Så jag låtsades som om det inte hade hänt. Jag stoppade handen i fickan och fortsatet dona med borrarna. Det gick en stund. Men det blödde så mycket, snart blödde det igenom byxan.
"Du blöder i brallan", skrek Peter Lorentzon och pekade och det blev ett jäkla liv och jag fick panik och flydde ut och sprang hem till pappa och grät och pappa frågade vad som hade hänt, men jag ville inte säga.
Jag hörde mammas och pappas samtal genom väggen på kvällen när jag skulle sova. De var så oroliga för mig och trots att de talade i kantiga resonemang, fumligt och utan att alls veta vilken situation jag befann mig i, så minns jag att jag låg där i min säng och kände en sådan oerhörd värme för dem, för att de brydde sig om mig.
31 kommentarer
a
21 februari 2012, kl 15:27
Det är nu jag skulle kunna skriva "först".
JT
21 februari 2012, kl 15:38
...och jag tvåa.
Louise
21 februari 2012, kl 15:41
Fint Alex ! Hoppas att du får Charlie att känna samma värme. Den är få förunnad
21 februari 2012, kl 15:44
Så tråkigt att folk måste kommentera "först" osv istället för att säga något om dina fantastiska texter. När kommer din nya bok? Jag är så himla nyfiken.
Christina
21 februari 2012, kl 15:53
Alltså......du skriver ibland så jag får en klump i halsen och snabbt måste byta sida innan tårarna väller fram.
Den här gången kom jag tillbaka för att säga det.
Den här gången kom jag tillbaka för att säga det.
Alexander
21 februari 2012, kl 15:54
En gång körde jag slagborren rätt ner i knät. Den trasade sönder både ett och annat. Idag är jag halt, men det är inte en slagborrsrelaterad halthet.
Teatergrillen
21 februari 2012, kl 16:07
Vi stoppa en kinapuff i rumpan på grannens kanin, jag kan lova att han blev mer än halt,satan vilken smäll, kaninen for iväg som en raket jävlar vad vi skratta gott, ler alltid när jag minns detta.
Pernilla
21 februari 2012, kl 16:47
Hej Alex,
Vet att du tidigare kommenterat att Amandas blogg och sagt att den har ett lustigt format. Du har helt rätt, den ser inte riktigt ut som alla andra. Men faktum är att den är riktigt bra anpassad till smartphones. Så för mig som följer båda era bloggar via telefonen så är det klart smidigare att läsa hennes. Kanske detta lustiga format är något du skulle överväga?
Jag vet att du förmodligen inte använde just ordet lustig, men det var det ordet som kom upp i mitt huvud som passade.
Vet att du tidigare kommenterat att Amandas blogg och sagt att den har ett lustigt format. Du har helt rätt, den ser inte riktigt ut som alla andra. Men faktum är att den är riktigt bra anpassad till smartphones. Så för mig som följer båda era bloggar via telefonen så är det klart smidigare att läsa hennes. Kanske detta lustiga format är något du skulle överväga?
Jag vet att du förmodligen inte använde just ordet lustig, men det var det ordet som kom upp i mitt huvud som passade.
Tess
21 februari 2012, kl 16:52
Själv har jag en Iphone som jag fick när jag jobbade för ett företag som en present. För min iphone är Alex så bra att läsa.
Mandie
21 februari 2012, kl 17:07
Teatergrillen: Du äcklar mig.
21 februari 2012, kl 17:14
Så himla fint skrivet,minnen är fina,ja ärr är inte kul alls,jag har så mycket operations ärr,att cykla saknar ja så mycket,men skulle ja föröka cykla med eds så skulle ja hamna i asfalten skrapa upp mig både hit dit,men jag har hopp att jag ska kunna cykla igen,positift tänk :) ha en fin kväll med familjen.
Dirk Diggler
21 februari 2012, kl 17:26
Teatergrillen är full av överraskningar!
L
21 februari 2012, kl 17:43
Goddag Markus.
Jag undrar, helt genuint, om du är diagnostiserad med asperger syndrom/liknande? Vissa skulle ta denna fråga som en förolämpning, gör inte det.
Tanken har bara slagit mig flertalet gånger. Har du tänkt på det själv?
Haha, ursäkta om jag störde din dag/rörde upp några slags känslor. Det var inte min mening.
MVH,
Detta mejl har Lisa Miskovsky skrivit till Alexs gode vän Markus Larsson han som oftast brukar vara panelmedlem i succéprogrammet Schulman Show. Som den falska idiot hon är använder hon ett annat namn än sitt eget.
Jag undrar, helt genuint, om du är diagnostiserad med asperger syndrom/liknande? Vissa skulle ta denna fråga som en förolämpning, gör inte det.
Tanken har bara slagit mig flertalet gånger. Har du tänkt på det själv?
Haha, ursäkta om jag störde din dag/rörde upp några slags känslor. Det var inte min mening.
MVH,
Detta mejl har Lisa Miskovsky skrivit till Alexs gode vän Markus Larsson han som oftast brukar vara panelmedlem i succéprogrammet Schulman Show. Som den falska idiot hon är använder hon ett annat namn än sitt eget.
21 februari 2012, kl 18:42
Varför måste med människor,skriva elaka saker i alex blogg ? Finns någe som heter vett & etikett.Måste vara den svenska avunds sjukan som hälsar på hoss dessa med människor.
eds
21 februari 2012, kl 19:05
Den som oftast brukar skriva taskiga saker i Alex blogg är Lisa Miskovsky o alltid i olika namn än sitt eget att hon mejlar taskiga saker förvånar mig inte ett dugg
Teatergrillen
21 februari 2012, kl 19:35
Mandie, jag blev också äcklad,men av kaninen.
21 februari 2012, kl 19:54
Jag fattar inte det här om Lisa Miskovsky överhuvudtaget. Är det nåt internt skämt eller är hon på riktigt så konstig?
UPPLYS MIG!
UPPLYS MIG!
L
21 februari 2012, kl 20:03
Lisa Miskovsky är weird
Monica
21 februari 2012, kl 20:59
Berättelsen berättar så mycket! Synd att folk som är så konstiga har ett stort behov av att kommentera här, ni kan väl bara skriva ned era underligheter i en egen fejkad blogg och sedan radera? Som terapi så ni får ur er lite av all skit som rullar runt i hjärnhalvorna.
L
21 februari 2012, kl 21:07
"Synd att folk som är så konstiga har ett stort behov av att kommentera här, ni kan väl bara skriva ned era underligheter i en egen fejkad logblogg på faceboook och sedan radera? Som terapi så ni får ur er lite av all skit som rullar runt i hjärnhalvorna"-Just Lisa Miskovsky, tänk på det.
Monica
21 februari 2012, kl 21:23
Ja det är synd att Alex fått en svans av tok efter sig men man behöver ju inte läsa kommentarerna, det är Alex texter som är intressanta, ofta i alla fall, det tycker hans intelligentaste kommentatör, synd bara om någon skulle missa dessa kvalificerade kommentarer;-) och själv kan jag missa någon enstaka med som är intressant att läsa. Men tyvärr får det bli så.
intelligensbefriad
21 februari 2012, kl 22:15
Vicka fina böcker du har skrivit
ja, jag skrattade så jag nästan fjunkade på mig
fast i blann så grät jag en tår istället. Kan man köpa dina bucker på rean nu?
ja, jag skrattade så jag nästan fjunkade på mig
fast i blann så grät jag en tår istället. Kan man köpa dina bucker på rean nu?
Tess
21 februari 2012, kl 22:23
Se vad Lisa Miskovsky har skrivit i Charlotte Perellis blogg:
marie 2012-02-11 10:08 konstig ditritad mage….
Charlotte Perrellis svar
2012-02-11 14:15 EEehhhh! Det var nog det mest oförskämda jag jag hört? Ditritad? Tror du Aftonbladet gör sådant? Knappast..
marie 2012-02-11 10:08 konstig ditritad mage….
Charlotte Perrellis svar
2012-02-11 14:15 EEehhhh! Det var nog det mest oförskämda jag jag hört? Ditritad? Tror du Aftonbladet gör sådant? Knappast..
Mars Pangkaka
21 februari 2012, kl 22:33
Undrar va Vickans kotte ska heta?
Bara inte nåt sånt där töntigt som Penny och/eller Charlie, får man hoppas i alla fall
Jag gissar på Agneta (om prinsessa) och Kurt (om prins)
Bara inte nåt sånt där töntigt som Penny och/eller Charlie, får man hoppas i alla fall
Jag gissar på Agneta (om prinsessa) och Kurt (om prins)
Lisa M
21 februari 2012, kl 22:36
Undrar va Vickans kotte ska heta?
Bara inte nåt sånt där töntigt som Penny och/eller Charlie, får man hoppas i alla fall
Jag gissar på Agneta (om prinsessa) och Kurt (om prins)
Elvira och Elsa är inte töntiga namn då eller?
Bara inte nåt sånt där töntigt som Penny och/eller Charlie, får man hoppas i alla fall
Jag gissar på Agneta (om prinsessa) och Kurt (om prins)
Elvira och Elsa är inte töntiga namn då eller?
22 februari 2012, kl 01:52
Nu fick du mig att minnas tillbaka när jag skulle lära mig att cykla. Jag och en pojkkompis tog hans föräldrars gamla cyklar. En dam och herrcykel. De var inte små kan jag säga och vi var sju år och små till växten.
Upp på cyklarna och iväg. Det vill säga, jag kom upp på min hoj men min kompis kom ingenstans inte ens på cykeln. Själv fick jag fast och cykeln måste ha varit trimmad för det gick undan i svängarna så till den milda grad att jag for rakt in en ladugårdsdörr. Inte visst jag att man kunde bromsa heller.
Om jag slog mig har jag ingen aning om för jag var så mallig att jag nu "kunde cykla" men inte min killkompis. Han stod fortfarande kvar vid sin cykel och kom ingenstans. Ja, han såg väldigt moloken ut stackarn.
En annan gång blev min ena fot överkörd av en buss. Däcket alltså. Jag kom inte loss förrän hela däcket rullat över på andra sidan av min fot. Blev så panikslagen att jag blev helt tyst. Mina kompissar undrade varför jag inte sa något alls under hemresan med denna buss. Jag berättade aldrig ens för mamma och pappa att det hänt. Ingen fick någonsin veta att detta hänt mig.
Gjorde det ont i foten då? Oh, hjälp!
Kan känna den där smärtan än när jag tänker på den här händelsen.
Märkligt att jag inte bröt något av benen som sitter i foten. Eller det kanske jag gjorde för foten ser lite konstig ut och har alltid gjort sedan dess.
Tack för att du väckte minnen tillbaka hos mig.
Sådana här små berättelser som du delat med dig av i ditt inlägg är du superb på att skriva Alex Schulman!
Upp på cyklarna och iväg. Det vill säga, jag kom upp på min hoj men min kompis kom ingenstans inte ens på cykeln. Själv fick jag fast och cykeln måste ha varit trimmad för det gick undan i svängarna så till den milda grad att jag for rakt in en ladugårdsdörr. Inte visst jag att man kunde bromsa heller.
Om jag slog mig har jag ingen aning om för jag var så mallig att jag nu "kunde cykla" men inte min killkompis. Han stod fortfarande kvar vid sin cykel och kom ingenstans. Ja, han såg väldigt moloken ut stackarn.
En annan gång blev min ena fot överkörd av en buss. Däcket alltså. Jag kom inte loss förrän hela däcket rullat över på andra sidan av min fot. Blev så panikslagen att jag blev helt tyst. Mina kompissar undrade varför jag inte sa något alls under hemresan med denna buss. Jag berättade aldrig ens för mamma och pappa att det hänt. Ingen fick någonsin veta att detta hänt mig.
Gjorde det ont i foten då? Oh, hjälp!
Kan känna den där smärtan än när jag tänker på den här händelsen.
Märkligt att jag inte bröt något av benen som sitter i foten. Eller det kanske jag gjorde för foten ser lite konstig ut och har alltid gjort sedan dess.
Tack för att du väckte minnen tillbaka hos mig.
Sådana här små berättelser som du delat med dig av i ditt inlägg är du superb på att skriva Alex Schulman!
22 februari 2012, kl 08:44
Låter inte klokt,att med människor ska kunna hålla på så här.Har fått in en elak sak i min eds blogg.Jag har bara svarat ha en trevlig dag,svarat upp lite.Men jag vet inte hur ja ska få bort den anonyma elaka med människan :(
darkly
22 februari 2012, kl 11:12
Nu toppar du dig själv igen. Mkt bra.
Pernilla
22 februari 2012, kl 14:27
Angående det där med smartphones; det går egentligen helt utmärkt att läsa din blogg med. Skillnaden är att på Amandas slipper jag vrida telefonen och förstora texten, den är redan anpassad från start utan vridning och annat krångel. Så i slutänden handlar det bara om min egen bekvämlighet.
Karin
22 februari 2012, kl 15:43
Vilket minne du har! Har du fått de här sakerna berättat för dig eller minns du verkligen allt så tydligt?? Många saker man tror sig minnas behöver ju dock inte alls stämma, utan man har skapat/förstorat/gjort om dessa minnen under årens lopp så att det blir hopkok av minnen och fantasti. Kram och hej
Agge
26 februari 2012, kl 05:16
Ett av mina totalt tre ärr är också från träslöjden. Vi skulle gröpa ur träbitar till skålar - jag gröpte ur ovansidan av min handled. Skål!