Framme!

Har varit i Växjö och talat inför studenter. Jag är sjuk, har aldrig varit mer osammanhängande i ett tal. Min morfar, som verkligen kunde det här med retorik, skulle lämnat aulan om han hörde det. Han hade tittat häpet på mig en stund, sagt "jaha" och tagit sin hatt och gått. Han hade såna grejer för sig, lämnade utan ett ord sammanhang som han ogillade. Men han var rolig morfar. "Jag heter Stolpe, om det kan vara till någon ledning", brukade han säga. Har jag redan berättat det i den här bloggen? HELVETE! Igår var jag på middag, det kom in bröd och smör och min vän Marcus sa: "Det är gott med smör." Ett märkligt påstående i sig, men jag nickade och hummade och åt och så började jag berätta för honom när jag var på restaurangen Frantzén&Lindeberg och jag hann knappt börja med den här anekdoten innan han avbröt och sa: "Där var SMÖR en egen rätt på menyn, jag tror det är fjärde gången du berättar det här." Och så skrattade han och jag också, men i grund och botten kände jag en sån jävla skam. Har jag blitt en sån? Är jag så fantasilös att jag återupprepar historier om smör? Talas det så om mig? "Det är så jobbigt med Alex, varje gång han får ett glas i sig så kommer han med samma gamla historier."

Nu sitter jag på tåget, snor i näsan, men vågar inte snyta mig eller snörvla, för det är ju så otrevligt mot stolsgranne. Han är uppenbart störd av mig, tror han inte att jag ser hur han liksom i äckel mot mig och min sjukdom lutar sig bort från mig, lutar sig ut bort mog mig här vid fönstret, en liten knuff och han ligger i mittgången.

Funtar på att knuffa den fan, PANG bara. Okej, nu är vi framme i Stockholnm. Hej.