Varför vaknar man....

.... för sent, och inser att man missat chansen att förverkliga sin stora livsdröm? Jag visste det redan när jag som 19-åring flyttade hemifrån. Jag visste det när jag följde med till Umeå när hon skulle plugga där, jag visste det när jag flyttade tillbaka hit för 20 år sedan. Jag vet det nu. Vad jag helst av allt skulle vilja jobba med alltså. Jag har alltid haft en fallenhet för att hjälpa andra, för att förklara saker, för att vilja dela med mig av min kunskap, för att fostra barn och ungdomar. Men varför har jag inte gjort något åt det då?

Har jag inte haft möjligheten? Jo, vissta har jag det. Åtskillga möjligheter. Har jag inte haft behörighet? Jodå, så det räcker och blir över. Skrev ju dessutom högskoleprovet med resultatet 1.7 för något år sedan, för att se om jag skulle kunna söka på det. Men har jag gjort det? Nej. Och varför? Tjaa, säg det!

Nu är det omöjligt. Det går inte att leva för vår familj utan den lön jag har. Studiebidrag skulle inte räcka långt, oavsett hur vi skulle bete oss. Jag är 43. Så åldersmässigt skulle det fungera. Men inte i övrigt.

Jag ångrar mig. Varje gång ag vaknar. Tyvärr!

Ge mig 700,000:-, det skulle ordna saken.

Dagens positiva inslag: En härlig ledig dag i solen och en runda golf!

Dagens negativa inslag: Måste jobba imorgon!