Schysstis gör comeback, tillfälligt eller inte återtår att se.....

Det var ett tag sedan. 25:e september för att vara exakt. Ingenting har förändrats, snarare tvärtom. Jag sitter fast i ett fantastiskt tråkigt ekorrhjul och jag vet i dagsläget inte hur jag ska ta mig ur det.

Glädje finns trots allt. Sonen har tagit körkort, förra måndagen, och dessutom träffat en fantastiskt mysig tjej (jag har ju tidigare varit lite orolig angående den biten).

Helgen som gick fick jag ett psykbryt när jag kom hem efter en skitjobbig arbetsvecka bara för att konstatera att allt var som vanligt. Jag tog helt enkelt och packade väskan på en minut och vände i dörren och satte mig i bilen och bilade de 32 milen ner till vår stuga i Dalarna..... Var där i tre dagar och var ute och gick, fotograferade, läste, kollade på elden, sov, sov, sov.

Det mest tragiska med det hela är hennes reaktion, inte en fundering på hur jag mår, bara funderingar på vad hennes mamma sa, vad mina föräldrar sa, vad mina kusiner sa när jag var där själv. Linan är tunn just nu och det känns riktigt bra att sonen träffat en tjej, han sover där lite då och då och jag kan känna att det är riktigt bra att han har ett annat ställe att välja på. Det gör min handlingsfrihet större också även om vi ligger en bil back just nu......

Det gör ont!

Den senaste tidens positiva inslag: Sonens förehavanden!

Den senaste tidens negativa inslag: Resten här hemma!