Sinkibloggen

Har skrivit en del om att jag är helt övertygad om att så länge den ena förädern förlorar mycket pengar på att vara hemma med barn så lär den föräldern inte vara hemma. All statistik talar väl för det.

Så, jag har ett förslag på hur man skulle kunna göra. Oavsett vem som är hemma, om man delar hälften hälften eller 70/30 eller hur man nu vill - så får familjen X % av hushållets sammanlagda inkomst. Skulle det inte då främja att man delar på föräldraledigheten? Låt oss säga att man får behålla totalt 80 % oavsett vem som är hemma. För mig låter det som en bra lösning. Jag har grubblat en hel del men än så länge har jag inte kommit på några svagheter i min teori.

Är jag naiv och blåögd? Hittar ni svagheter i mitt förslag?

Nej hemma hos mig är det inte så mycket som är barnanpassat. Men så har jag ju inga barn heller. Så varför ska jag anpassa mitt hem för barn. Hmm. Det kan man ju fundera på. Blir ibland lite lagom trött på en del människor som kommer på besök. Jo, det är ju faktiskt vänner. Kanske därför man blir lite trött av kommentarer av typen "jo det är ju snyggt men inte så praktiskt om man har barn". Nej, men jag har ju inga barn så jag kan ju skita i om det är praktiskt eller inte. Jag kan ha en skitsnygg kran i badrummet. En tjock härlig bänkskiva i köket och bara en liten ho.

Och uppriktigt sagt så skiter jag i om den som ska bo efter mig har barn. Jag vägrar att bo i ett hem som inte är anpassat för mig och mina behov. Jag renoverade badrummet för några år sen och valde då en jättestor härlig kommod och som sagt - en skitsnygg kran. Och dessutom fick jag spegeln på en höjd som gör att jag kan se mer än från näsan och upp utan att stå på tå!

Den som kommer efter mig kanske är längre och inte uppskattar det - men nu är det jag som bor här. Och vem har bestämt att det är de som är långa som alltid ska ha allt på sin höjd? Räcker det inte med att jag behöver be om hjälp på affärn ibland - när jag inte når! (Nej jag är inte extremt kort men har svårt nå chips- och ostbågarna)

Pratade om barnanpassning och den där standardkommentaren "snyggt men inte så praktiskt" på fikat idag och då sa en kollega att "i vår familj anpassar vi inte allt för barnen - tvärtom". Vad skönt att höra sånt. Funderade lite på hur det var när jag växte upp. Och när syskonbarnen kom in i familjen. Och nej, allt har inte varit på barnens villkor. Allt har inte anpassats för barnen. Det var inte plasttallrikar och pipmuggar. Och tänk - det är verkligen inget fel på varken mig eller syskonbarnen! Och det var inte stela, trista familjemiddagar heller. Nej, glada uppsluppna och roliga middagar där alla var med.

I dagens samhälle kan jag tycka att alltför mycket anpassas för barn. Börjar jag bli tjatig. Har för mig att jag skrivit om ämnet förr. Och som då - nej jag tycker om barn. Det är föräldrarna jag inte alltid gillar!

Såg Uppdrag granskning om fallet och jag måste erkänna att jag häpnar. Häpnar över hur ett helt samhälle kan bete sig och agera som man gjort. Jag blir också rädd. De sociala medierna har en alltför stor makt idag och det känns som om det är helt okontrollerbart.

Hela fallet "Linnea" är fruktansvärt. Ju längre programmet pågick desto mer knäckt blir jag. Prästen på skolavslutningen som hyllar killens beteende. Starkt gjort och en fin gest. Mot vem då? Och vadå starkt? Om Linnea varit där då? Hur hade det känst för henne? Brydde han sig? Funderade han ens på det? Och sen avslutas skolavslutningen med applåder? Vad applåderade de för? Jag är stum.

Rektorn på skolan intervjuas. Hon säger att vi kan inte ta ställning. Nej OK om ni inte kan ta ställning innan dom fallit - men efter domen då? Ni hade inte behövt ta ställning då heller men ni hade behövt göra någonting. Ta in extern professionell hjälp och ta upp problemet.

Hela fallet visar på en så enormt bristande respekt för människor. Att skriva hemska inlägg på bloggar är så lätt eftersom man inte ser människan de riktar sig till. Behöver aldrig se hur ledsen eller sårad den andra personen blir. De flesta inläggen är ju rena förtalningar. Det saknas en koppling mellan handling och verkan. Ungdomarna förstår inte vilken verkan deras handlingar får.

Ledsen, upprörd, beklämd, förvånad, arg är bara några ord som beskriver hur jag känner inför det här fallet.

Vad är det för samhälle? Vad är det för människor? Föräldrarna kan inte tro det om sonen - som har erkänt! Man blir mörkrädd. Och hur ska inte den stackars tjejen må? Går inte att sätta sig in i. Det är nästan så att man är förvånad att hon inte tagit livet av sig för hon måste ha mått så dåligt. Ja hon mår säkert dåligt nu också.

Vad är det som händer i skolan nu för tiden? Har en lillasyster som jobbar som lärare. När bilen pajade häromdagen så sjukskrev hon sig för som hon sa "jag orkar inte gå upp kl. 04.00 för att åka kommunalt till jobbet och bli kallad för hora av mina elever". Hon är gymnasielärare men har just nu ett vikariat för en femma 5:a!! Fatta! En femma - de är mellan 11 och 12 år.

Vart är vi på väg? Och när och hur ska man protestera? Jag har banne mig ingen lust att låta mina skattepengar gå till en skolverksamhet som inte funkar. Skola som inte ställer upp på eleverna och elever som inte har någon som helst respekt för lärare. Men hoppsan. Missade ju - var är föräldrarna? På skolan där syrran jobbar så har föräldrarna fullt sjå med att jobba rumpan av sig för att ha råd med huset, bilarna och utlandsresorna och därmed ingen tid över för barnen. Var gick det snett?

Har funderat på en sak under många år. Vad är det som driver människor att i varje ny relation sätta barn till världen?

Jag hör om väldigt många par som efter en separation skaffar barn i sin nya relation också. Trots att båda parter redan har barn. Sen uppkommer ett evinnerligt pusslande för att få alla familjemedlemmar synkade.

Varför är det så viktigt att med varje partner ha barn? Är det för att man vill knyta partnern närmare/hårdare till sig? För inte kan det vara för att se till att det mänskliga släktet ska överleva - det har man ju redan försökt i sin första relation.

Tänker ingen på barnen? Jag tycker många gånger att det är själviskt av föräldrarna när man sätter ännu fler barn till världen. Ta hand om de som redan finns!

Är jag ute på djupt vatten nu? Vad är det jag inte förstår? Vad är det som driver er?

Jag är för jämställdhet. Men jag är inte för att man ska ha fördelar eller nackdelar för att man är man eller kvinna. Jag vill bedömas och eventuellt premieras för det jag gör - för en prestation, kompetens, erfarenhet, kunskap etc. - inte för att jag är kvinna.

Det här gör att jag är så ambivalent inför kvoteringar. Skulle jag vilja ha ett jobb pga att jag är kvinna? Nej. Jag vill ha jobbet för att jag bedömts som den som kommer att utföra det bäst.

Problemet är ju att det många gånger inte är det som är urvalskriterierna. Jag är helt övertygad om att det i många fall handlar om att män mer ofta anställer män och kvinnor oftare kvinnor. Det är alltid enklare att identifiera sig med sitt egen kön och därför är det lättare att välja av sitt eget. Jag tror att det här faktiskt inte bara gäller vid tillsättning av högre chefstjänster - jag tror att det gäller överhuvudtaget.

Så, är det kvoteringar man ska sätta upp regler för. Eller ska man jobba med att utbilda rekryterare bättre? Jag vet inte hur det ser ut överallt men på det företag där jag jobbar så träffar även vi som söker en ny person i gruppen de kandidater som valts ut. Det kanske är där man ska sätta in utbildningen. Minska rädslan för att anställa utanför sitt eget kön. Alla vet ju att blandade grupper fungerar bättre än enkönade grupper. Det blir bättre gruppdynamik då.

Det är ett svårt och stort ämne detta med jämställdhet. Och jag har svårt att veta vilket ben jag ska stå på. Men jag tycker att man även måste se på jämställdhet ur männens synvinkel. Det finns säkert många män som inte får jobbet pga att de är just män.

Nej, det måste bli bättre på alla håll. Kompetens ska avgöra - inte kön. Och det måste gälla åt båda hållen. Jag ska inte väljas eller dissas pga mitt kön - jag ska hissas eller dissas pga min kompetens.

Funderat sen igår på att skriva ett inlägg om jämställdhet - igen. Läste en artikel om att föräldraförsäkringen borde bli årets valfråga. Läste även några kommentare till artikeln. Någon tyckte att den borde tas bort helt - föräldraförsäkringen alltså. Personen ville inte med sina skattepengar subventionera unga tjejers lyxliv på bekostnad av sämre omhändertagande av de äldre. Hmm.

I ursprungsartikeln handlade det mycket om siffror - hur många män som idag utnyttjar föräldraförsäkringen etc. Det kommer att ta 51 år innan vi är framme vid lika delande på dagarna.

Jag undrar vad det beror på att männen inte tar ut lika mycket tid/många dagar. Min teori är att det handlar om pengar. Om vi vill att männen ska ta ut fler dagar så måste vi göra det ekonomiskt fördelaktigt. Familjen ska inte behöva förlora pengar på att den ena eller den andra föräldern är hemma. Ja, jo, männen tjänar oftast mer än kvinnorna men det är en annan fråga. Nu handlade det ju om föräldraförsäkringen.

Vad vill vi egentligen? Jag kanske är naiv men jag tror att om de ekonomiska förutsättningarna förbättrades för den i familjen som tjänar mest - så skulle uttaget av föräldradagar också öka för den personen.

Så. Vad vill vi? Att människor i Sverige ska sätta barn till världen? Om ja så måste vi ju göra det möjligt för båda föräldrarna att ta hälften var - utan för stor ekonomisk förlust. Det är det första steget. Sen behöver vi diskutera hur vi ska få ännu fler män att ta chansen att få en fantastisk relation med sina barn. Jag har sett på nära håll vilken enorm skillnad det är. Kompisar har två grabbar. Pappan var hemma halva tiden med den första. När nummer 2 var liten blev mamman arbetslös och de valde då att hon tog ut hela föräldraförsäkringen. Säkert inget svårt val! Pappan och yngste sonen har inte samma relation som pappan och äldste sonen. Och nu är barnen 7 och snart 6 - men det är fortfarande skillnad. Självklart är barn olika men jag tror att det mest har att göra med tiden de fick tillsammans. 

Bör föräldraförsäkringen bli en valfråga? Ja. Frågan är bara vem eller vilka som är modiga nog att verkligen ta tag i frågan och göra något riktigt bra av det. Ta tag i frågan - bara den frågan. Inte blanda in jämställdhet i den. Ta det separat.

Nej jag menar inte Mora även om många säkert har det som mål just nu! Nej, menar målet med min blogg. Har ju sviktat lite och funderat en del på min blogg.

Vad ska jag skriva om? Hur ofta? Vem riktar jag mig till? Vad är målet? Nästan som att göra en marknadsplan...men lite enklare eftersom det i det här fallet inte är pengar involverade! Behöver inte ta med huruvida bloggen ska gå med svarta siffror inom en viss tid vilket är en stor lättnad...

Så här ser mitt tänk ut:

Syfte: att skriva om ämnen som engarerar eller upprör mig. I viss mån skapa opinion - eller åtminstone ökad uppmärksamhet för vissa saker.

Mål: att skriva 2 - 3 inlägg i veckan. Inser att en högre ambitionsnivå inte håller för mig. Jag hinner helt enkelt inte med mer. Hellre två riktigt bra inlägg än 5 halvdana.

Målgrupp: egentligen ska man vara lite snäv för att bli mer spetsig men jag har ju ingen kontroll över vem som läser...ämnena handlar om rätt olika saker så jag tror att det får bli brett - alla!

Har nu format en programförklaring för min blogg. Utgångspunkten för mina inlägg är dock fortfarande från mitt perspektiv - ensamförsörjare utan barn = Sinki.

Känner mig dränerad. Vet inte om jag bara mår bra och därmed inte hittar någonting att uppröras över eller om jag (gud förbjude) är avtrubbad. Om det är besökare och därmed läsare jag vill ha så behöver jag skriva minst ett inlägg om dagen. Men det fixar jag inte. Har lagt ambitionsnivån på 4 - 5 per vecka. Det känns mer realistiskt.

När jag surfat runt här på AB's bloggar så inser jag att det är ungefär samma personer som är inne och skriver och kommenterar samtidigt - alla dagar. Går man in på dagen så är det andra som bloggar än de som bloggar på kvällen. Lite trist va? Vore ju kul att nå ut till alla. Men när det är 1000-tals nya inlägg i listan så är ju mitt inlägg långt ner...ska man reblogga då? Är det OK eller är det fult?

Lite svårt att veta vilka "regler" som gäller i bloggvärden. Märkligt att i ett skriv-media så mycket handlar om oskrivna regler eller hur?!

Skrev lite om Förkväll för ett tag sen. Då kommenterade jag cirkusen kring Elisabeth Höglund. Tidigare idag snubblade jag på en inläggslista som var jättelång. Det var kring ett inslag förra veckan.

Det jag reagerade mest på var att så många tyckte det var förskräckligt att visa inslaget om den unge killen som ville få sina bröstmuskler lite mer definierade. Värst var (enligt inläggen) att man visade det inslaget i ett program som visas på en tid när barn tittar på tv. Hmm. Det fick mig att börja fundera lite.

Vem bestämmer vad dina barn ska se på TV? Är det du eller TV4? Eller svt eller tv3 eller vilken kanal som helst. Det är väl ändå du som förälder som bestämmer vad du vill att dina barn ska se? Har ju nämnt tidigare att jag inte hittat Förkvälls programförklaringen men jag uppfattar inte programmet som ett barnprogram. Eller var det tänkt att Höglund skulle vända sig till pensionärerna, Ryding till medelåldrarna och DaSilva till barnen?

Är inte det här ytterligare ett uttryck för att många av dagens föräldrar lägger över allt ansvar för sina barn på andra? Dagis, skola och samhälle ska uppfostra dina barn - inte du som satt dem till världen. Ursäkta men jag ställer inte riktigt upp på det. Av eget val har jag inga barn och tycker heller inte att det är mitt ansvar att då uppfostra dina barn.

Vad anser andra? Ska alla kanalers utbud anpassas till barnen eller skulle man kunna kräva att föräldrar ser till att deras barn inte tittar på program som inte riktar sig till barn? Och nej, jag köper inte ursäkter om vilken tid på dygnet programmen visas. Nyheterna, Fråga doktorn, travet, Top Chef, Grey's Anatomy, Glamour, Scrubs, etc. sänds ungefär samma tid. De programmen riktar sig inte heller till barn - eller hur. Föräldrar - ta ansvar för era barn själva och kräv inte att alla andra ska anspassa sig eller ta ansvaret för dina barn.