Lyft skammen från barnen - patrikdebatten ger hopp för också utsatta pojkar.

Idag briserade bomben. Patrik Sjöberg berättar i sin nya bok om de övergrepp han utsattes för som barn, av sin tränare och styvbpappa,Viljo Nousiainens. En person som han hade stort förtroende o tillit till. Ingen i idrottssverige skulle väl någonsin trott detta och när Patrik går ut med det, väcker det frågor, avsky och anar jag dunkelt misstänksamhet om inte Patrik trots allt ljuger. Å, vill han inte nu göra en hacka på sin historia. Men Patrik var inte ensam, andra som t.ex Yannick Tregaro var också ett av offren. Samma utsatthet, behov av vuxenkontakt och någon att luta sig emot.

Varför väntade Patrik så länge frågar sig både insändare, nyhetsreportrar och inte minst facebookfolket och tyvärr flera ur vanvårdsgruppen. För mig är det inte märkligt att människor dröjer till långt upp i vuxen ålder att berätta. Patrik själv säger att det tagit honom ett par år att komma fram till beslutet. Han visste troligen vilken debatt det skulle väcka inte minst vad gäller hans ekonomiska syften. Men som Expressen skrev,  i så fall hade det varit mer akut för några år sedan.

Förövaren är död, skriver någon i en kommentar på Facebook, ja många förövare är döda, andra lever. Det har ingen betydelse. Jag vet att Göte som drev Eolshälls Pojkhem (död) hade stort förtroende hos Barnavårds-nämnden i Stockholm, men likväl begick han övergrepp på flera av de pojkar som var placerade i samhällets regi där. Men de orkar inte och vågar inte kliva fram i ljuset. De lever med sin skam och skuld. En av dem pratade jag med i telefon, han fick en fruktansvärd ångest efter att ha hör Patrik Sjöbergs intervju.

En viss diskussion dyker också upp var skammen är störst hos flickor eller pojkar. Skammen är lika stor hos bägge, men skillnaden ligger i att färre pojkar anmäler eller pratar om att de utsatts. Detta för att de ofta inte vet eller tror att andra pojkar varit utsatta och för att ingen går ut och berättar. I spåren av Patriks öppenhet borde samhället bidra med resurser att ta emot samtal från andra som upplevt samma sak. Det borde finnas telefonslussar, beredskap inom sjukvården och socialtjänsten. Man måste vara öppen för att ta emot fler vuxnas berättelser om sexuella övergrepp och nu betonar jag för pojkar/män. Skulden och skammen måste få avlastas och läggas på de vuxna som bar ansvaret, både dem som anade och dem som begick övergreppen.

Inom gruppen Samhällets Styvbarn och andra vanvårdade finns åtskilliga berättelser om flickor som utnyttjades och pojkar som upplevde grymma övergrepp. Några har vittnat inför utredningen om vanvård, andra har berättat för sina kamrater inom styvbarn eller andra grupper. Vi väntar på upprättelse i både form av ursäkt och ersättning. Men oerhört många vuxna som inte ingår i vanvårdsgruppen kommer aldrig att få en upprättelse eller ens möjlighet att ställa samhället till svars.

Som styvbarn känner jag mig ödmjuk som fått möjligheten att driva vårt ärende och jag kan bara önska att inga barn skall behöva gå igenom något liknande.

Men hur illa vi än blivit utsatta, får vi aldrig se snett eller förakta, ringakta andra som varit utsatta från vuxenvärlden. Jag kan bli illa berörd när man använder ord som räkmacka och glida fram, lite lättvindigt för att man själv är bitter över att ingen lyssnat eller bryr sig. Jag tror inte idrottsutövare fått något gratis utan hård träning. Som vuxna kan vi delvis välja våra liv och vägar, till viss del även som vanvårdad i barndomen. Inom vanvården finns inte bara "förlorare" utan en skala av människor som valt andra vägar än destruktiva lösningar. Men tragiskt är att de som inte klarat vägvalet som vuxna inte fått det stöd och den hjälp som behövs för att gå vidare.

Den största styrka vi kan ha som människa är att våga unna andra framgång och någon form av lycka. Att bejaka andras framgångar utan att se sig själv i skuggan och som förlorare. Förlorare blir vi den dag vi tappar förmågan att se andra och dela andras glädje. Mina tillkortakommanden får inte förstöra livet för andra. Och vi vinner inga framgångar eller sympatier genom att vara bittra eller missunsamma. Sofia Rapp Johansson, är ett barn vuxet barn i en syskongrupp på fyra där de upplevt helvetet som barn och i fosterhem etc. Men Sofia är den mest positiva och livsbejakande person jag känner. Jag tror vi behöver lite av Sofia i oss alla, vi som varit utsatta skulle livet troligen bli lite lättare.

Om jag fick önska något från Patrik Sjögren i den här affären, vore att han skapade en fond med delar av inkomsterna från boken för att stötta och hjälpa barn som utsätts för övergrepp för att de skall slippa vänta så länge innan de kan göra något. O någon skrev om kändisar som får rubriker medan "vi" glöms bort. Ja tyvärr är jag beredd att hålla med, det är trist att kändisfaktorn är avgörande för hur media hanterar övergrepp, vanvård av vuxnabarn, barn. Det har jag dessutom skrivit om både här och på Newsmill bl.a.

PS. Övergrepp på barn har förekommit inom Kyrkan, Katolska Kyrkan, skolor, fritids- och dagis, idrottsrörelsen med andra ord i sammanhang där barn är mycket utsatta och mottagliga för vuxnas sk tillgivenhet.