Medikalisering av missbrukare billigt för kommunerna

Gerhard Larsson har överlämnat missbruksutredningen till Maria Larsson. En diger lunta med ett välgjort arbete, men som delvis redan mött motstånd hos Maria Larsson. Hon har bla tagit avstånd från slutsaster om bla synen på skadebegränsning. Jag har inte läst Gerhard Larssons hela utredning men hört honom debattera och diskutera under utredningstiden. I mångt och mycket är det redan kända fakta som läggs fram tillsammans med forskning i rätt riktning om sprututbyten, slopande av konsumtionsförbudet av narkotika. Gerhard Larsson förordar skadereducerande insatser och bla Björn Fries (fd drogsamordnare i regeringen) skriver i Expressen att det är positivt med den nya synen på skadereducerande insatser för missbrukare.

Jag kan känna på något sätt att samhället kapitulerar inför missbruket och drogerna. Det handlar i mångt och mycket att acceptera drogerna och missbruket som följer.  Det innebär inte att man skall tillhandahålla vård och behandling. Skadebegränsing, skriver debattörerna i Expressen handlar också om att acceptera andra mål än absolut drogfrihet i utbyte mot minskad dödlighet. Förbättrad social situation i fråga om kriminalitet, boende och försörjning är både rimliga och bättre behandlingsmål.

Jag blir något förbluffad, alltså fortsätta med alkohol alt narkotika, samtidigt som samhället tillhandahåller bostad och försörjning. Det känns svårt att hitta de arbetsgivare om accepterar att anställda kommer och luktar gammal alkohol på morgonen, ev inte helt nyktra eller anställda som går ut och drar en holk på lunchrasten. Allvarligt hur skall den arbetsmarknad se ut som erbjuder aktiva missbrukare arbete när inte ens nyktra, friska människor får jobb så att de kan försörja sig. Eller skall vi sätta missbrukarna på socialbidragsjobb som att plocka papper i kommunens tjänst, sopa parkerna eller vad....?

Därmed inte sagt att återfall skall innebära evigt fördömande och straff i form av innehållen vård etc. Men kravet bör rimligen vara nykterhet som mål. Jag har svårt för Gerhard Larssons medikaliseringslösningar på drogmissbruket, visserligen skriver han att det inte får ske på bekostnad av terapeutisk behandling. Hallå i vilken värld lever såväl Gerhard Larsson som Björn Fries med likasinnade. Om antabus är lösningen, vilket det tyvärr inte är, skulle inte en enda socialförvaltning lägga pengar på att skicka alkoholister till behandlingshem. Antabus är inget botemedel utan en tillfällig hjälp för att inte kunna dricka. Men oerhört många alkoholister klarar att dricka igenom antabuskurerna, tro mig jag vet.

Om hjälpen för heroinmissbrukare består i enbart metadon och subutex, finns ingen anledning att låta heroinmissbrukaren åka på behandling. Att bryta ett missbruksmönster handlar inte  bara om preparatet som sådant utan också den livsfilosofi som uppstår kring missbrukare. Jag träffade i Schweiz när man införde heroinförskrivning för snart 20 år sedan. De värst drabbade tackade nej, med motivet att de aldrig skulle bli motiverade eller få en chans att överväga att sluta med heroin. Den grupp som deltog fick inte bättre livsvillkor eller ens arbete på öppna marknaden. Däremot kunde de fortsätta leva i samma socialt destruktiva livsmönster som tidigare med den skillnaden att samhället erbjöd heroin i stället för langaren på gatan.

Men en stor grupp hade också ett utvecklat sidomissbruk, man köpte alltså heroin på gatan för att fylla ut när den statliga ransonen inte räckte till. I spåren av heroinförskrivning kom också cocainisterna som även de tyckte att man borde få cocaine av staten precis som heroinmissbrukarna.

I Sverige har vi en stor grupp användare av centralstimulerande, vilka substitut skall vi ge den gruppen. Att förskriva amfetamin är troligen inte lösningen eftersom Dr Åströmsexprimentet visade på en en totalt motsatt verkan. Vi ser samma effekt idag på metadon och subbutex. Det finns mer av metta och subb att köpa på svarta marknaden än heroin. Det berättar aktiva heroinmissbrukare om. På en heroinkran går det fem sub/mettasäljare och säljarna är den grupp som själv får ersättningen från samhället. Unga människor som inte har testat heroin fastnar på metta alt subb. Det beroendet är svårare att bryta än heroin.

Nästa problem är att drogerna ändras. Det finns idag en uppsjö av sk narkotikaklassade droger i Sverige som kan beställas via internet eller tillverkas hemma i köket. Vi har skapat en drogkultur där ungdomarna hänvisar till att vuxna dricker alkohol och förändras negativt under sitt drickande. Om man röker en holk, (hasch) blir man inte våldsam, säger de ungdomar som röker. Den vuxna alkoholkulturen är delvis grunden till att många ungdomar exprimenterar med drogerna. De vill inte bli fulla, bråkiga eller som sina föräldrar, andra vuxna som är berusade. De vill bli berusade på ett sk soft sätt.

Men det finns också bra bitar i Björn Fries och Co material, som t.ex änrade ansvarsförhållanden inom missbruksvården. Delat huvudmannaskap mellan sjukvården och socialtjänsten skapar stora problem. På samma sätt som uppdelningen inom kommunerna mellan bistånd (försörjningsstöd), boende och behandling ligger på tre olika avdelningar där man inte kommunicerar eller samverkar.

Men i kommunerna är det tre olika regelverk som styr, försörjningsstödet är som regel knutet till krav på sk arbete eller avsittning på jobbcenter (gäller Stockholm) missbrukare klarar inte detta och många gånger dras eller beviljas de inte försörjningsstöd, mot bakgrund av att de inte kan hålla sig nyktra. Det rimmar illa mot det som kallas houseing (bostad först) som faktiskt handlar om att försörjningsstödet är grundförutsättningen för bostad först.

Det finns en risk att Gerhard Larssons utredning blir en utredning där man väljer att ta de billigaste alternativen, ja till metta och sub för heroinmissbrukare, antabus till alkoholisterna och frihet för kommunern att säga nej till behandling och psykosociala insatser.