"Vem var den okunniga människan, sa Annalisa Ericsson" och mötet med Nils Poppe

Så har hon lämnat oss och världen, Annalisa Ericsson. Jag kände inte Annalisa men hade nöjet att träffa henne under mycket speciella förhållanden, som jag aldrig glömmer. Annalisa var min barndoms filmidol parallellt med Nils Poppe och Sickan Carlsson. Hon stod för glamour och flärd. Hon var så oerhört vacker. En kortväxt dam med perfekta proportioner och ett leende som fick en att känna att hon log just mot mig. I mitt fosterhem var det givet att se hennes filmer, höra henne på den rassliga trådradion. Detta var långt innan dagens popikoner, men som barn var det magiskt att se henne dansa med Nils Poppe i Svartvita filmer på en flimrande TV-ruta.

Mitt möte med Annalisa skedde långt senare i livet. Då hade hon redan tonat ner sin karriär och om man nämnde hennes namn för yngre ringde inga klockor. Sickan Carlsson, Annalisa, Nils Poppe mossigt skulle väl dagens generationer säga. Nåväl vi arbetade med filmen om Filmstaden, Strutsägg och Legender. Lennart Svensson filmare och regissör hade ett förflutet på Gamla Filmstaden, med Vilgot Sjöman mfl. Filmstaden som startades av SF,  hade lagts ner och SF huserade i glashuset utanför stadens gräns.

En given medverkande i filmen skulle vara Annalisa och Sickan Carlsson. Nils Poppe var dålig och hade dragit sig undan världen nere i Skåne. Han skall vara med, ansåg vi alla o tillsammans med Annalisa. Det var mitt jobb att få med både Annalisa och Nils i samma scen.

Tidigare hade Lennart ätit lunch med Sickan Carlsson och gjort en filmad intervju med henne på närmare en timme. Jag behövde inte ringa "Sickan".

Sagt o gjort. Innan dess hade jag pratat med Molander, förnamnet försvann, han sa när vi träffades, upprymt och entusiastiskt, du måste bara ha med Annalisa, hon är ju filmstaden...." Det har vi redan tänkt, svarade jag.  Men orden som klingade i örat när jag ringde till Annalisa var - hon måste bara med.

"Hej, Anne Skåner från Dalecarlia Film & Art, vi håller på med en film gamla filmstaden. Jag vet att du varit en av de stora på Filmstaden."

"Jaha, svarade Annalisa och vem har gett dig mitt namn?"

"Å det var Molander, han sa att vi bara måste ha med dig". Det blev tyst i telefonen och sedan ryter Annalisa:

"Hur kan han den gamle parasiten ta mitt namn i sin mun och tro att han skulle vara mer än mig. Rekommendera mig.....Å vem är du denna okunniga flicka som inte verkar veta ett dugg om film och vad film är....."

"Jo men Sickan är med också, säger jag defensivt. Vi har en intervju Sickan."

"Jaha jag skall nog prata med Sickan och höra om hon är med i någon film, kontrade Annalisa."

Sedan  fortsatte hon ganska länge och talade om hur dåligt jag skötte jobbet, om Molander som snikade på varje fest hemma hos familjen Ericsson-Schildt. Efteråt kände jag mig rätt matt och urblåst och säger till Lennart jag fixar inte Annalisa, jag har gjort bort mig.

Lennart o Thomas skrattar gått åt min snöpliga debut att locka svensk films grand lady,  till vårt filmprojekt, men beordras av Lennart att se till att Annalisa blir med. Ok. Låter Annalisa vila och börjar jakten på Nils Poppe och hans medverkan. Genom dottern blir jag lovad att vi skall få filma hemma hos Nils och att Nils gärna vill träffa Annalisa som han inte sett på flera år.

Efter några dagar ringer jag Annalisa igen. Nu lägger jag an en ny ton och nämner inget om Molander eller annat som kan reta henne. Istället berättar jag om att Nils skulle vara med och gärna ville träffa henne i Skåne. Vi skulle självklart stå för alla kostnader. Den här gången gick det bättre, hon fnös något om att ringa Sickan och att jag kunde återkomma om en dag eller två. Nils fick henne att tina upp och hon berättade sekvenser ur deras möten redan i telefonen. Året var 1996.

En halv seger, rapporterar jag till Lennart och Thomas. Två dagar senare ringer jag Annalisa igen.

"Hm...jo men jag har pratat med Sickan och hon säger att hon inte blivit intervjuad, säger en syrlig Annalisa."

"Jo men hon är det, du kan få se själv."

"Jaja Sickan börjar bli gammal o senil.  (Annalisa var då 82 år och Sickan ett år yngre.)Hon har svårt med minnet unga flickan."

Jag berättar om Nils och skåneresan och Annalisa säger att, eftersom Nils har sagt ja blir jag med. Men ni får betala flygresan och alla utgifter. Sagt och gjort jag prickar av Annalisa och Nils. Ett av de stora målen inom filmen "Strutsägg och legender"  var avklarat. Vi firade och vi skrattade gott åt mina fadäser. Inte minst över att Annalisa inte förknippade mig med den är okunniga flickan.

Dagen för resan till Skåne är inne. Vi har placerat Annalisa på flyg till Sturup. Vi själva åker i bil de 65 milen ner till Österlen. Det är en strålande dag och humöret är på topp. Nu skall jag träffa inte bara Nils Poppe min barndoms idol och min pappas avbild, utan också Annalisa.

På Sturup hämtar vi Annalisa i bil, hon får som en primadonna en stor bukett med rosor när hon kommer in i hallen och ett leende släpper loss. Hon är fortfarande trots hög ålder inte bara vacker utan oerhört med. Hennes intellekt var knivskarpt. Nästan. Vi åker ut till Nils och mötet mellan Nils och Annalisa blev hjärtknipande. En skröplig Nils möter Annalisa med en tår i ögat och de kramar varandra länge. Det var stort att se två av svensk films legender mötas i ett oerhört privat ögonblick.

Vi riggar utrustningen, inspelningen börjar. I ett avsnitt skall vi filma i ett rum bredvid vardagsrummet och jag blir kvar med Annalisa och Nils i rummet. Utan att tänka på mig börjar de prata om tider som var och Nils börjar sjunga "Vi har så mycket att säga varandra" och tar Annalisa i sina armar och tillsammans sjunger de dansande i rummet. Jag ser Annalisas o Nils ögon av minnen där de dansar i rummet - utan att reflektera över min närvaro. Jag var inte där. De var tillbaks i en tid då jag lyssnade på trådradio och såg svartvit flimrande TV. De hade så mycket att säga varandra. I det ögonblicket hade jag önskat en osynlig filmkamera.

Vi filmar klart, det var stort. Nils hade lite minnesluckor, men Annalisa fyllde varsamt i och tillsammans berättar de om sina filmer och musicaler, om livet på Filmstaden.  Bara några månader senare dog Nils Poppe och vi var nog bland de sista filmteam som besökte honom och defenitivt det sista som fick honom och Annalisa på samma film innan han dog.

Vi skjutsar en trött Annalisa till Sturup. Hon är glad över mötet och pratar glatt om hur trevligt det var att jobba med oss. Och säger också att det nog var sista gången hon träffade Nils. På Sturup väntar vi in hennes plan. Vid ett  bord i kafeterian frågar jag om hon minns flickan som ringde första gången.

"Usch ja. Hon var ju hemsk, säger Annalisa.

"....den hemska flickan var jag."

Hon tittar på mig och skrattar. Du är ju trevlig. Vi kan alla göra fel. Kom hem till mig och drick kaffe någon gång. Du vet var jag bor. Innan hon gick fick jag en kram. Det var mitt sista mötet med Annalisa. Jag åkte aldrig hem o fikade hos henne.

Nu sjunger hon och Nils kanske "Vi har så mycket att säga varandra" och  jag är övertygad om att de har all tid i världen att prata och minnas.

Fler om Annalisa Ericsson

Aftonbladet, Expressen, DN, SVD