Skriveriet minns

Jag älskar järnvägar och tåg. Det har jag gjort sedan jag var riktigt liten. Det beror nog på allt trevligt min far berättade från sin uppväxt vid järnvägsstationer, huvudsakligen Herrljunga. Min farfar var förste stationsskrivare, dvs chef på stationen. Hans far och min farmors far var också järnvägare. Det är då inte så konstigt att det där med tåg och järnvägsstationer hör till det bästa jag vet. Jag mår extra bra, när jag befinner mig på en järnvägsstation, helst en äldre med grådaskiga perronger och den speciella doft som hör järnvägen till.

Det finns ett fel med Siljansnäs. Jag hade en fin uppväxt där, ett tryggt hem, många och härliga lekkamrater, fin skolgång, fin natur ...

Det stora felet var att där fanns ingen järnväg och än mindre en järnvägsstration. Det störde mig.

Många gånger drömde jag på nätterna att det fanns en järnväg i Siljansnäs. Varifrån den kom och vart den ledde förtäljde inte drömmen, men järnvägen fanns där. Den gick hitom Galberg, dvs i skogsbrynet bortanför de snötäckta fälten på bilden. Där borta precis utanför vänsterkanten på bilden fanns en järnvägsstation. Jag var alltid besviken på morgonen, när jag tittade ut och det inte fanns någon järnväg där.

Där jag bor nu finns det järnväg och tåget hörs ända hem. Plinget från den numera borttagna järnvägsövergången hördes, när bommarna gick ner och man såg det hela och det passerande tåget från ett av vindsförnstren. Lycka! Järnvägsstationen är tyvärr nedlagd, även om tågen stannar där, så man kan stiva av och på.

I Siljansnäs finns fortfarande ingen järnväg.

Ha de'!

Det stormar på solen LÄS HÄR

Kanske vi får se norrsken på nätterna den närmaste tiden.

Jag kan inte tröttna på att titta på norrsken. Här är några jag särskilt minns.

• Jag var liten och som barn brukar kommit i säng tidigt. Plötsligt sliter min mor upp mig ur sängen, sveper in min i varma filtar och bär ut mig på verandan. Titta, vilket fint norrsken! sa hon. Det måste du se. Jag minns att jag såg ljuset på himlen men förstod inte riktigt vad det där skulle vara bra för. Där började i alla fall mitt intresse för norrsken.
• Jag bodde under ett par år strax utanför Uppsala. Ett jättekraftigt flammande norrsken lyste upp hela himlen. Ett par av mina kompisar, en från samma hus jag bodde i och en i huset intill, gick länge och vände blicken upp mot himlen och njöt. Trött i nacken blev jag och lite frusen. Norrsken förknippar jag  med kyla, då himlen är klar och värmen strålar därför ut från jorden.
• Jag var i Jokkmokk i samband med vintermarknaden för många år sedan. Det var ca 35 minusgrader och himlen stjärnklar. Ett sprakande norrsken tändes över hela himlen. Vackert!
• Det i särklass vackraste norrskenet lyste på himlen en påsknatt, när min familj och jag befann oss i Bokenäs vid Gullmarsfjorden. Det lyste kraftigt och skiftade i alla de färger. Jag var lite förvånad över att man kunde se det så långt söderut, men där fanns inga gatlyktor som störde. Det började tidigt på kvällen och lyste fortfarande kraftigt, när natten förvandlades till småtimmar och sömnigheten fick mig att ge upp tittandet och njutandet.
• Ett intressant norrsken såg jag här hemma i Insjön för några år sedan. Aftonrodnaden lyste fortfarande i nordost och norrskenet tändes. Mot den röda delen av himlen såg det ut som mörka skuggor mot det guldröda. Där himlen var mörk redan, lyste norrskenet som vanligt och höll på länge på kvällen.

Nu får vi hoppas på klart väder på natten, så att det finns chans att se det utlovade norrskenet - om inte solstormen dragit förbi redan.

Ha de'!

Detta hände för 2-3 år sedan.

Displayen på min trotjänare mobiltelefonen hade blivit så dammig på insidan. Det gick knappt att se vad som stod där. Jag gick till butiken tillhörande en stor affärskedja och hörde om det skulle gå att få hjälp med detta. Jag hade en gång i tiden köpt den telefonen där. Därför gick jag dit.

Den unge, självsäkre expediten svarade, att ja det skulle gå, men den skulle skickas in till en reparatör, kosta runt tusenlappen och ta lång tid. Jag blev tveksam till denna reparation och såg ut en ny tänkbar mobiltelefon.

Sedan gick jag till Telia dels för att höra vad de skulle säga och dels för att se vad de hade för mobiltelefoner med bra erbjudande att sälja. Där fanns för stunden ingen jag ville ha. Rengöringen, njaaea, - om det gick att göra det - skulle kosta runt tusenlappen och telefonen skulle vara borta ett bra tag. Vi har ju bra telefoner att sälja för mindre.

Telefonen var ganska gammal redan då, så jag gick tillbaka till affärskedjans butik för att köpa den telefon jag sett ut. En annan äldre expedit, som jag vet jobbat där länge, kom och ville hjälpa till.

 - Ja tack, sa jag, jag skulle vilja köpa den här telefonen, men egentligen hade jag tänkt få displayen på min telefon rengjord.

- Ja, men det kan vi ordna, sade den äldre, trevlige expediten.

- Hur lång tid tar det och vad kostar det? frågade jag.

- Det tar ett par minuter och det kostar ingenting, sa expediten. Du kan äta lite godis ur den här skålen under tiden.

Så försvann han in genom en dörr i bakgrunden och kom tillbaka efter någon minut med min mobiltelefon. Displayen var så ren och fin och sifrrorna och bilden gick så lätt att se.

Det är skillnad på expediter och expediter. Nog förstår alla vem jag fick mest förtroende för.

Den unge självsäkre expediten hade ingen kund för tillfället och stod precis i närheten, när jag fick denna utmärkta service.Han såg paff ut och jag tittade på honom med ett "där-ser-du-det-gick-snabbt-och-enkelt-ha-ha-ha-flin" i blicken. Jag undrar vad han tänkte. Så hoppas jag att han lärde sig något av situationen, om han var mottaglig för nya lärdomar, eller om självsäkerheten satte stopp för det.

Ha de'!

Jag vet inte hur jag plötsligt kom att tänka på detta, men jag tror Tommy Steele nämndes i radion i något sammanhang i morse. Osäker.

Vem av oss 40-talister och kanske någon äldre minns inte ungdomarnas kontroverser under andra halvan av 50-talet om vem som var bäst av Elvis eller Tommy.

Jag fick problen och hamnade i en konfliktsituation, då jag gillade båda lika mycket. Det var besvärligt i de tidiga tonåren.

Jag löste det som så, att när jag ungicks med kompisar som gillade Elvis, höll jag på Tommy och vice versa. Jag var en som ville vara tvärt om även bland kompisarna.

Jag undrar hur det skulle funka idag.

Ha de'!

När jag fyllde tre år, fick jag en cykel. Det var en brun trehjuling med flak. Jag minns inte om det gick att tippa flaket eller inte. På hjulen var det ekrar. På det störte hjulet i fram satt tramporna och de två mindre hjulen satt där bak, precis som på dagens trehjulingar. Cykeln hade en speciell lukt, som jag kan känna fortfarande för mitt inre luktsinne, när jag tänker på cykeln. Det var antagligen oljan, som hjulen var smorda med.

På morgonen 20 mars 1948 var jag medveten om att det var födelsedag. Jag låg i sängen och tittade mot solljuset, som trängde sig in mellan den mörka rullgardinen och den vita fönsterposten. Jag låtsades sova, när jag hörde födelsedagssången från köket till ackompanjemang av ljudet från dörren som öppnades. Jag tror inte cykeln låg i paket. Den levererades ändå. Jag hade inte tänkt på att önska mig någon cykel eller något annat heller. När man är 3 år, finns nog inte sådana tankar i huvudet riktigt.

När jag fattat vad det var för något jag fått och hur föremålet skulle användas, skulle det naturligtvis provcyklas. Det skedde på barnkammarens golv och jag körde i hastigheten omkull mellan min säng och fönstret. Det gjorde inte så mycket. Skam den som ger sig. Det blev flera cykelturer med och utan olyckor i barnkammaren, innan det gick bra att cykla utomhus.

Den cykeln blev till mycket glädje men också osämja, när syskonen ville cykla. Min ett år yngre bror fick en röd trehjuling, när han fyllde tre. Då kunde vi cykla tillsammans. Så småningom gick cyklarna i arv till yngre syskon och blev med tiden utslitna.

Min senaste cykel köpte jag för 2 år sedan, då föregångaren var utsliten.

Ha de'!

Vintern1968-69 var faktiskt längre än den här sista, kanske inte med lika lång riktigt kall period, åtminstone i Uppsalatrakten.

Hösten 1968 jobbade min man (dåvarande fästman) och jag som tidningsbud om morgnarna för att dryga ut studiemedlen. Vi hade varsitt distrikt i ett villaområde i Uppsala och samarbetade. Med bil åkte vi ut till bestämda platser inom våra distrikt och gick runt mellan husen och lämnade Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Arbetarbladet till respektive prenumeranter. På den tiden skulle tidningarna levereras i brevinkastet på ytterdörren, inte smidigt som nu i postlådan ute vid gatan.

1 november vaknade vi på morgonen och fann, att det kommit 30-40 cm nysnö på natten. Det var den första snön på hösten-vintern. Vi pulsade runt, för tidningarna skulle ju ut.

Den snön låg kvar hela vintern eller försvann i alla fall inte helt. 19 mars 1969 åkte vi skidor vid Wiks slott mellan Uppsala och Enköping i solsken och kanonföre. Wiks slott ligger vid Mälaren. Så sent på vårvintern har jag aldrig åkt skidor tidigare, inte inte senare heller, ens i Siljanstrakten. Jo, jag har varit i Sälen och åkt skidor i april, men det är något helt annat.

Varför kommer jag med så dåligt sifferminne ihåg dessa siffror så bra? Jo, vi gifte oss under den vintern. Dagen efter skidutflykten fyllde jag 24 år.

Ha de'!

Jag har alltid tyckt om julen och då mest förberedelsernas tid. När jag var liten, runt 10 år så där, ville jag alltid tjuvstarta tidigt, redan i november och kanske tidigare. Då gav jag mig ut i markerna och letade reda på en liten, liten gran, 4-5 år gammal så där,  satte den i en vas och tog in den i mitt rum. Där tillverkade jag smått, smått pynt, klädde granen och hade tjuvstartad jul för mig själv. Det höll jag på med i flera år.

Övriga i familjen tyckte jag var löjlig, men det brydde jag mig inte om, bara jag fick njuta av julen i förtid. Efter 2-3 dagar vissnade förstås min som jag tyckte fina julgran och medan jag sörjde den djupt, tog jag rätt på den förvånansvärt stora hög med barr, som låg på bordet och under det. Efter det hade jag tålamod att vänta på den riktiga julen.

Jag vet och visste det då, att man inte får ta ens smågranar på det viset, men en enda liten ansåg jag på den tiden inte gjorde något. Hoppas inte skogsägaren räknat sina nyplanterade granar ... Det var så länge sedan, så det brottet är preskriberat.

På ett område nära bostaden, där jag oftast kunde hitta en liten, liten gran, växer nu några riktigt stora granar, 50 år gamla kanske. Ingen annan jultokig unge har väl varit där och letat smågranar efter mig.

Jultokig som jag är, har jag hittat en bild. Det är en detalj på förra julens julgran. På grund av allergi i släkten, måste jag numera köra konstgjort. Jag föredrar förstås riktiga granar.

Jag undrar vad jag på den tiden skulle ha tyckt om den extremt tidiga julskyltningen, som många eller nästan alla affärer kör med numera. Då julskyltades det till skyltsöndagen första advent, ibland andra ... I butikerna jobbade man med detta natten mellan lördagen och söndagen och det var så spännande att gå ut och titta i fönstren på söndagen.

Ha de'!

Jag är ganska plikttrogen, men en gång skolkade jag rejält. Jag ville inte vara skolans Lucia. Never! Jag var då en av de längsta i klassen och hade långt och vackert hår. Alla tyckte att jag skulle vara en perfekt Lucia. Nej! sa jag flera gånger med eftertryck, men ingen tog mig på allvar. Då gjorde jag helt sonika så, att jag den dagen Lucia skulle utses simulerade en förfärlig huvudvärk och lyckades få min mor att tro mig. Man kunde ju inte utse en frånvarande till Lucia. Mitt knep fungerade. En annan flicka blev Lucia och jag är säker på att hon blev mycket glad och stolt över det. Ytterligare en dag led jag av denna huvudvärk för säkerhets skull. När jag sedan kom tillbaka till skolan, tyckte kamtraterna att det var tråkigt att jag inte blev Lucia, eftersom jag varit sjuk, men själv jublade jag inombords. Tärna i luciatåget var jag i alla fall.

Detta var 1957. Brottet med skolk är preskriberat för länge sedan.

Jag ville lägga in ett foto från detta luciafirande, men jag hittar inte albumet, där bilden finns.

Bilturer på skogsvägarna långt bort västaförs var ett av familjenöjena, åtminstone för en del  av oss familjemedlemmar. Vi njöt av naturen och plockade svamp och bär. Mor och jag var ute och åkte en gång som så ofta annars och såg precis till höger om vägen en myr med massor av hjortron. Jag höll mig vid myrkanten, hoppade kanske på en eller annan tuva en bit ut också, medan mor skuttade långt ut på tuvorna på myren. Jag minns att jag blev nästan panikslagen. Tänk om hon missar en tuva och går ner sig? Det ville jag definitivt inte vara med om. Det gick bra och hon kom till fast mark med flera liter i hinken, när hon skuttat färdigt. Sedan blev jag lugn. Jag hade också hjortron i min hink men inte lika mycket.

Annars hade vi väl inga hjortrontraditioner i familjen, det var mera svamp, blåbär och lingon som gällde och det gäller för mig nu också.

Numera plockar jag oftast mina hjortron i form av burkar på sylthyllan i affären. Det går bra det också.

En stor del av mitt första sommarlov hade jag kikhosta. Det hade alla mina syskon också och enligt doktorn var vi ganska illa däran. Våra föräldrar var totalt slut efter ett tag. Då kom en ängel i form av Tante Guggu och skickade iväg föräldrarna på några dagars vilosemester och tog hand om oss.Vi tyckte alla om Tante Guggu, så det gick bra.

Samma dag som skolan skulle börja för terminen, åkte vi alla på semesterresa till Uppsala. Jag tyckte inte om det, för jag ville gå till skolan i stället. Vistelsen där var spännande med Domtrapp, Gamla Uppsala, slottet, Gunillaklockan, mata änder i Svandammen, sova på hotell Hörnan och inte minst lekplatsen i Stadsparken. Jag glömde, att jag hellre ville vara i skolan. Det var några härliga dagar och det kändes bra att börja skolan sedan. Kamraterna blev glada över att jag kom, så jag kände mig välkommen.

Då visste jag inte att jag skulle bo i denna förträffliga stad i nästan 30 år som ung och vuxen och att mina barn skulle födas och växa upp där.