Min första cykel

När jag fyllde tre år, fick jag en cykel. Det var en brun trehjuling med flak. Jag minns inte om det gick att tippa flaket eller inte. På hjulen var det ekrar. På det störte hjulet i fram satt tramporna och de två mindre hjulen satt där bak, precis som på dagens trehjulingar. Cykeln hade en speciell lukt, som jag kan känna fortfarande för mitt inre luktsinne, när jag tänker på cykeln. Det var antagligen oljan, som hjulen var smorda med.

På morgonen 20 mars 1948 var jag medveten om att det var födelsedag. Jag låg i sängen och tittade mot solljuset, som trängde sig in mellan den mörka rullgardinen och den vita fönsterposten. Jag låtsades sova, när jag hörde födelsedagssången från köket till ackompanjemang av ljudet från dörren som öppnades. Jag tror inte cykeln låg i paket. Den levererades ändå. Jag hade inte tänkt på att önska mig någon cykel eller något annat heller. När man är 3 år, finns nog inte sådana tankar i huvudet riktigt.

När jag fattat vad det var för något jag fått och hur föremålet skulle användas, skulle det naturligtvis provcyklas. Det skedde på barnkammarens golv och jag körde i hastigheten omkull mellan min säng och fönstret. Det gjorde inte så mycket. Skam den som ger sig. Det blev flera cykelturer med och utan olyckor i barnkammaren, innan det gick bra att cykla utomhus.

Den cykeln blev till mycket glädje men också osämja, när syskonen ville cykla. Min ett år yngre bror fick en röd trehjuling, när han fyllde tre. Då kunde vi cykla tillsammans. Så småningom gick cyklarna i arv till yngre syskon och blev med tiden utslitna.

Min senaste cykel köpte jag för 2 år sedan, då föregångaren var utsliten.

Ha de'!