Det går bra nu. 11,5-kilometers-tempo och upp på 12 emellanåt.
Det går bättre och bättre på löpbandet, och sjutton vore det väl annars.
Trots smärta i vad.
Trots att det är erbarmligt tråkigt att springa på löpband.
Trots att jag i dag var stressad både upp på bandet och när jag klev av detsamma.
Nu sitter jag hemma vid köksbordet och försöker jobba i kapp i denna vecka som är helvetiskt mötestät.
GI-Andreas twittrade i går något med ”Hur är det nu man delar upp dygnet? Åtta timmar arbete, åtta timmar sömn, åtta timmar möten”.
Typ så.
Har vi det nu.