Söndag hela veckan

På söndag uppvaktas de flesta av Sveriges 2,7 miljoner mammor på mors dag med en blomsterkvast och möjligen frukost på säng. Fel, fel, fel, enligt en undersökning som Svensk handel har gjort. För runt 40 procent av alla mödrar vill hellre ha på en god middag än snittblommor.

Nåja, nu tror ju inte vi på Söndag att någon mor som får en vacker bukett blir bindgalen av besvikelse. Men – vill du vara helt säker på att lilla mamma blir riktigt nöjd och glad, då skickar du med veckans Söndag också. Den kostar en tia extra, men du får en supermascara från Face på köpet (värde 119 kr). Och en sån vill ALLA kvinnor ha: Mödrar, döttrar, svärmödrar, systrar, fastrar, mostrar…

Ja, du fattar? Köp flera, vetja!

På tisdag är det högtidsstund för alla rojalister, då lillsessan Estelle döps i Slottskyrkan under överinseende av Europas blåblodiga och politiska potentater. I dagens Söndag avslöjar vår hovexpert, Jenny Alexandersson, att nätta 400 gäster är bjudna. Gissningsvis är de som tillhör den bernadottska falangen fler än antalet tillresande Ockelbobor. För, eftersom det är en tronföljare som ska upptas i Kristi kyrka, är det extra viktigt att traditionerna följs till punkt och pricka. Och självklart är det de kungliga riterna som ska bevaras, snarare än Daniels släktseder.

För hur skulle det se ut om prinsen propsade på att hans dotter skulle bära Westlings familjesärk när det finns en kunglig 106-årig version som alla bernadotter döpts i sedan Gustaf Adolf var bebis? 

Eller om Victoria bejakade sin folklighet fullt ut och beställde en flaska kranvatten från Bagarmossen till dopfunten istället för, som nu, H2O från en källa på Solliden?

Jo, det ska jag tala om: Den kungliga glansen skulle mattas ännu lite mer. Att Victoria gjorde sin personlige tränare till prins var vågat nog. Många hovfanatiker tyckte att en man av folket som gemål till vår blivande drottning var så nymodigt att det skulle utarma monarkin.

Modernast av allt vore så klart om Vickan och Danne skulle skippa dopets heliga sakrament och ställa till med en rejäl namngivningsbaluns för Estelle Silvia Ewa Mary. Men, då skulle kungakramarna säkerligen få tokfnatt, kicka ut kronprinsessparet från Haga slott ögonaböj och forsla dem till en hyrestrea. 

I Bagarmossen.

Författaren E L James har berättat att det började med hennes medelålderskris. Hon skrev sexberättelser på nätet om Bella och Edward från Twilight. Edward förvandlades till en hunkig multimiljonär med fyrkantig haka och sadistiska böjelser. Bella blev en oskuldsfull collegestudent som faller för honom – och ger sig ut på en sexuell upptäcktsresa i hans tortyrkammare. 

E L James gav sedan ut berättelserna som en boktrilogi, med huvudpersonerna omdöpta till Anastasia och Christian. Nu har de sålt i miljonupplagor och ska ges ut i över trettio länder. I höst är det dags för Sverige.

Fifty Shades of Grey är nu ett så stort fenomen att böckerna sägs ha skapat en helt ny genre – och om du tyckte ”tantsnusk” var ett nedvärderande begrepp, smaka på ” mommy porn”, det vill säga ”mammaporr”. Det antas att läsekretsen består av sexuellt frustrerade mammor på väg mot sin egen medelålderskris. Och det har gjort många upprörda. Mammor ska ju inte tänka på sex (om det inte är för att bli mammor igen)! 

Jag blev så irriterad på det där. Jag började läsa böckerna och ville gilla dem, men jag klarade bara av den första. Inte för att jag är pryd, utan för att språket är så hopplöst att det är en masochistisk övning att uthärda det – och inte på det bra sättet. 

När Anastasia för hundraelfte gången utropat ”holy crap” och ”holy Moses”, eller refererat till sin ”inre gudinna”, när Christian tar av sig småbyxorna ville jag kasta boken i väggen. 

Men det stora problemet med böckerna är rötterna från Twilight. För fastän Fifty Shades of Grey kan verka som en berättelse om sexuell frigjordhet, så finns samma moral där under ytan. 

Anastasia är en fin flicka, har inte haft sex, har aldrig ens varit full, och hon förstår inte själv att hon är snygg fastän alla andra säger det. Christian är en psykopatisk stalker men är egentligen en jättefin kille, om bara Anastasia lyckas få honom att inse det och lösa hans problem åt honom. 

Det är det verkligt perversa.

Mats Strandberg

Det höll inte hela vägen för Sveriges folkkäraste landslag, Tre kronor. Trist, tycker vi såklart, för aldrig är vi svenskar lika blågula som när hockey-VM avgörs. Och sällan har väl vi haft lika många NHL-proffs på isen som i år. Men hur är det att leva ihop med en professionell hockeyspelare? Det vet Emma Zetterberg, som berättar om sin och "Zätas" vardag i veckans Söndag.

Du får också reda på 10 saker du förmodligen inte visste om Loreen och vi har träffat både Di Leva och bluffpiloten Thomas Salme, som flög trafikflygplan i 13 år – utan certifikat. En märklig historia om ett annorlunda livsöde som kretsade kring att upprätthålla en lögn. Tills bubblan sprack …

TV3 ska för första gången göra en svensk version av Project Runway, det amerikanska tävlingsprogrammet där ett gäng modedesigners lever tillsammans och tävlar mot varandra. Varje vecka utsätts de för mer eller mindre skruvade utmaningar, och resultaten bedöms av en kunnig jury. Den svenska versionen börjar sändas i höst, och jag är skeptisk. För det första pratar vi om TV3, kanalen som får allt att se fult, billigt och blodfattigt ut. Inte den bästa förutsättningen för en tävling i en så glammig gren som mode. För det andra lyckas sällan  eller ens någonsin  försvenskningar leva upp till sina amerikanska förlagor. Just det faktum att vi kan jämföra får den låga kvalitén att framstå som i nivå med botten av helvetesgapet. Jag försökte se svenska Top Model och det räckte inte ens med en skämskudde, jag var tvungen att gömma mig bakom soffan. För det tredje: De tävlande. I USA är de lika färgstarka som sina tyger. De är verkligt begåvade. De tar risker. De är hungriga. De vet vad som står på spel. För dem blir tävlingen ett episkt äventyr av Shakespeare-mått, och vi tittare rycks med i dramat. I svenska realitytävlingar har deltagarna lämnat tryggheten i sina medelklasshem och lyckas knappt engagera sig själva, ännu mindre oss som tittar. 

Men det roligaste med det amerikanska -Project Runway är att jämföra sina -egna åsikter med gästdomarnas. De tillhör -modevärldens mest framgångsrika personligheter. Det är de som ger tyngd åt programmet. Och här tror jag TV3 kommer få de största problemen. Den svenska modebranchens elit utgörs av en ängslig liten skara, som aldrig skulle befatta sig med en TV3-produktion. I skrivande stund är inga medverkande klara, men jag ska äta upp min hatt, -moderiktig eller ej, om det blir -mycket tyngre namn bland gästdomarna än den så kallade super-stylisten Jonas. 

Mats Strandberg

En av mina absoluta favoriter i reklamsammanhang är Viking line-klassikern där överförfriskade kryssningspassagerare åmar sig på ett fullsatt discogolv. Filmens genialitet? Den skyhöga humor- och igenkänningsfaktorn. För har du inte själv studsat omkring som en speedad tennisboll till The weather girls och It's raining men, så har du definitivt (med ett rejält grepp om skämskudden) betraktat smådragna vänner som gjort det.

Redan de gamla romarna kände till fenomenet, sammanfattat av Marcus Tullius Cicero: "Nemo enim fere saltat sobrius, nisi forte insanit". Alltså: "Ingen dansar nykter, såvida han inte är vansinnig".

Men helt skruvat är det inte att ta en svängom då och då, eftersom dansträning har visat sig vara rena dunderkuren för humör, flås och midjemått. I TV4:s Let's dance vittnar kändisarna säsong efter säsong hur deras siluetter krymper i jakten på de perfekta slow fox- samba- och tangostegen. Fjolårets vinnare Jessica Andersson blev av med sju oönskade kilon och tvåan Frank Andersson hela 15.

Årets underdog, Camilla Henemark, klev in i tävlingen med usel självkänsla och extremdålig kroppskontroll. MEN (för att citera judge Tony) efter sju veckor har La Camilla inte bara vunnit tittarnas hjärtan, utan också en ny figur. Hennes midja har minskat drygt sex centimeter, avslöjar hon för Söndags Hanna Radtke i dagens tidning. Faktum är att Henemark mår bättre än på 25 år, tack vare danspartnern Tobias Karlssons coachning och två tuffa danspass om dagen.

Inspirerad? På sidorna 32–33 får du veta hur du också blir dansgolvens stjärna.

Utan att behöva flera järn innanför västen.

Just nu sitter jag här och oroar mig för att Sverige ska förlora mot ryssarna i VM-hockeyn. När ni läser det här vet ni säkert redan hur det har gått.

Häromdagen var jag inne i en leksaksaffär, och det slog mig att fotomodeller tycks vara på väg att bli de nya prinsessorna. Till exempel finns det dagböcker, ”designmappar”, målarblock och spel med tecknade, pastelligt pinnsmala ”modeller” med enorma ögon. Men det är inte bara barn som fascineras av modellerna. Amerikanska Top model är inne på sin artonde säsong. Alice Herbst vann häromveckan den svenska versionen i TV3. Och på torsdagar visar SVT dokumentärserien Modellagenturen. Det kanske inte är så konstigt att modellande är ett drömjobb för många, i en värld där människovärde ibland verkar mätas i utseende. Att då utses till ett ideal för oss andra att sträva efter kan ju framstå som den ultimata bekräftelsen. 

Sara Ziff, själv framgångsrik modell, har startat Model alliance. Initiativet är ett första försök till en fackförening för de vackraste av de vackra. Ziff beskriver en bransch som liknar det laglösa vilda västern, om än med champagne och märkeskläder. En bransch där 12-åriga flickor får jobba hårt utan seriös vägledning, där grova sexuella trakasserier är vardagsmat, där ansedda modellbokare agerar hallickar, där modeller systematiskt luras på pengar av sina agenturer, försätts i orimliga skuldfällor och beordras att leva på en riskaka om dagen. Vilket drömjobb, eller hur? Model alliance har förstås bemötts av en del föraktfulla fnysanden. Långbenta skönheter väcker många känslor, men sällan sympati. Men vad organisationen vill uppnå är bara samma rättigheter för fotomodeller som för andra yrkesgrupper.

Nu till anledningen till att du borde bry dig: Så länge de inte kan ställa krav kommer de att fortsätta utnyttjas. Hetsen efter allt smalare kroppar kommer att fortsätta (snittvikten för modeller har de senaste 20 åren sjunkit från 54 till 46 kg). Småtjejer, ännu fria från de fasansfulla kvinnliga formerna, kommer att fortsätta spela vuxna på catwalken (i våras trotsade till exempel Marc Jacobs New York fashion weeks riktlinjer och använde 14-åriga modeller). Allt det här skapar ideal för resten av oss. Och så hänger allt samman. 

Mats Strandberg

De röda tegelbyggnaderna är placerade prydligt på rad, separerade av en allé av pilträd. Om det inte vore för skylten med orden "Arbeit mach frei", vakttornen, elstängslet och taggtråden skulle adjektivet "pittoreskt" kunna användas om de polska militärkasernerna som nazisterna förvandlade till koncentrationslägret Auschwitz.

Himlen är februarigrå, marken täckt av ett djupt snölager och det går inte att värja sig mot den fuktiga kylan. Jag tänker att ett besök under sommargrönska och fågelkvitter hade känts enklare, men snudd på opassande.

Vi går in i museidelen och jag tror att jag vet vad som väntar. Jag tror att skolans historielektioner, tv-serien Förintelsen och filmen Schindler's list har förberett mig. Att jag har förstått vidden av ondskan i Hilters "slutgiltiga lösning".
Men så ser jag bergen av skor, glasögon, resväskor och husgeråd. Och jag ser högarna av tusentals blonda, mörka, rödhåriga och gråskimrande kalufser. Flätor som hoppat och dansat på en tunn, flickig rygg under stojiga lekar eller vilat tryggt på en mammas axel. Nu ligger de där, avskurna av hårda händer, likt troféskalper.

Insikten är fysisk. Hugger mig mitt i magen med vassa tänder: Jag har inte fattat någonting. Inte begripit ens en bråkdel av hur det välsmorda tyska nazistmaskineriet skymfade, plågade och avhumaniserade miljontals icke önskvärda människor.

I dag skriver vi om Adolf Hitlers älskarinna, Eva Braun. Ett fascinerande livsöde. För hur kunde hon, hur kunde någon, älska och viga sitt liv åt världshistoriens värsta massmördare?
DET kommer jag aldrig fatta. 

Det senaste året har jag lärt mig att hata ”sköna killar” på allvar. De är klart överrepresenterade inom yrken som kallas kreativa, trots att de själva är motsatsen till kreativa, men de finns precis överallt. Jag vet att ni alla stött på dem. 

De är de där killarna som redan i högstadiet lärde sig konsten att låta alla andra göra jobbet åt dem på grupparbetena. De satt med nerdragna mössor och vickade på stolen eller hängde över bänken och halvsov och bara var så jävla sköna. Det enda de var intresserade av på allvar var att bli kompisar med andra sköna killar, och det blev de främst genom att enas om hur töntiga alla andra var. Särskilt just de som gjorde jobbet åt dem, för att inte hela gruppen skulle få underkänt. ”Den sköne killen är lite som en kalv på grönbete”, skrev Annina Rabe redan 2006 i en tv-krönika om alla sköna killar i Kanal 5. ”Han tar för sig. Ingen kan stoppa honom. Världen är en lekplats där han kan ha grymt kul, hela tiden. Varför skulle han missunna sig det? Han är ju skön!”

De sköna killarna funkar nämligen precis likadant när de vuxit upp. Eller vänta nu… ”vuxit upp” är förstås helt fel uttryck. De har bara blivit äldre. Annars är det ingen skillnad alls. De är skitdåliga på sitt jobb, särskilt eftersom de tycker sig stå över själva arbetsuppgifterna – att faktiskt jobba är ju så oskönt – så länge det inte handlar om lunchmöten och representationsdrinkar med andra sköna killar i samma bransch. Det värsta är att det funkar! 

De sköna killarna vinner alltid! Sköna killar med maktpositioner väljer alltid att hjälpa andra sköna killar! Och medan de anser sig vara schyssta, sköna killar som bara tycker att alla andra borde lära sig ta det lite lugnt, lämnar de efter sig drivor av utbrända människor som försöker sköta både sitt eget jobb och de sköna killarnas. Gud vad jag hatar dem och deras uppblåsta självbild! Gud vad de är motsatsen till sköna! Kan vi alla komma överens om att sluta låta dem pågå? Kan vi rensa ut det här ogräset? Sluta gå på myten om sköna killar som sköna killar själva lyckats skapa? 

Mats Strandberg

Bläddra fram till sidorna 18–25 i dagens tidning och försök att inte dra på munnen. Går inte eller hur? Nej, för få saker piggar upp lika mycket som en riktig färgchock. Så tack och lov för säsongens hetaste trend: Äntligen är det inte bara pudriga pasteller och vitt, vitt, vitt som gäller, utan nu får vi blanda hejvilt.
Mintgrönt och kycklinggult går alldeles utmärkt att kombinera med hallonrött och ceriserosa. Ju fler och ju mer crazy färger i en och samma outfit, desto mer moderiktig blir du.

Själv har jag aldrig varit särskilt färgförsiktig. Jag drar gärna på mig en knallorange topp eller illröda brallor. Med tanke på att jag är journalist finns det förvånansvärt få svarta plagg i min garderob och de gånger jag väljer en sotig festensemble ångrar jag mig alltid. För aldrig känner jag mig mer osynlig än i en skara där jag, liksom alla andra, valt dystert gråsvarta nyanser.

Mode är kul och inspirerande – men egentligen inte mycket mer än så. Desto mer angeläget är Johan Gunnarssons reportage på sidorna 38–42. Han och fotografen Margareta Bloom-Sandebäck tillbringade en helgnatt på Maria Ungdoms akutmottagning i Stockholm. Johans text börjar: "Det finns inget vackert med det här". Nej, sannerligen. En 15-årig kille ligger på golvet på en madrass, helt borta av alkohol. Jag ser ett tussigt bakhuvud och en benig armbåge som sticker fram under en blå landstingsfilt.
Jag ser min egen son, eller en av hans kompisar. Och får ont i magen.

I morgon är det Valborg. Håll era ungar nära.
Det tänker jag göra.

Det känns som att våren är på gång nu. I alla fall här i Stockholm. Och är det sol och värme man vill åt så ser det bra ut, enligt klart.se:s meteorolog Martin Hedberg.

I en studie utförd av Center For Eating Disorders (Center för ätstörningar) i Maryland, USA, intervjuades 600 Facebook-användare mellan 16 och 40 år. Mer än hälften menade att Facebook gjort dem mer medvetna om sitt utseende och sin vikt. En tredjedel sa att de kände sig ”ledsna” när de jämförde bilder på sig själva och sina vänner.

Facebook-profilernas nya ”timeline” har också gjort det tydligare hur ens utseende förändrats de senaste åren. Enligt Steven Crawford, som är en av ledarna för centret, har Facebook gjort många av oss så självmedvetna att det kan leda till allvarliga ätstörningar. 

Jag är skeptisk till den här sortens undersökningar. Facebook är knappast den enda förklaringen till att så många av oss har komplicerade relationsstatusar med våra egna kroppar. Men jag tror att Crawford är något på spåren när han säger att Facebook underblåser en mentalitet där vi känner att vi måste vara ständigt redo för kameran. För så är det ju. 

Det är just det här bedömandet av bilder på sig själv, vad som duger och vad som inte duger och VARFÖR det inte duger, som jag själv känner är så jobbigt. Att behöva konfronteras med sina utseendenojor hela tiden.

Undra på att kändisarna alltid blivit tokiga av det. Nu är det som om vi alla är både kändisar och paparazzifotografer samtidigt. Det är klart man blir besatt av hur man ser ut när det finns massa bilder av en på nätet – som alla kan vara med och kommentera. Värst blev jag när jag var singel och addade någon som jag var intresserad av. Då kunde jag gå igenom ALLA mina egna bilder och försöka se dem som för första gången igen, med den personens ögon. Som om DET vore möjligt. 

Jag tror det är att vi alltid jämför oss med andra som är så nedbrytande med Facebook. Ska man tro nyhetsflödet där har alla ens vänner det så äckligt mysigt och roligt och spännande i exakt varje sekund av sina liv att man blir alldeles matt, avundsjuk och deprimerad.

Det är samma sak med bilderna. Klart alla gör som man själv. Tar bort det fula, behåller det snygga.  

Mats Strandberg

Hon lägger på luren, vänder sig om mot redaktionen och undrar:
– Det tyska tv-teamet vill komma hit i morgon. Är det okej?
Självklart. Vi är ytterligt nyfikna på de där tyskarna som ringer titt som tätt till vår eminenta hovreporter Jenny Alexandersson. För så fort det rasslar till i det Bernadottska lägret, är det nämligen hon som står högst på deras lista över svenska kungaexperter. Den här gången vill de, natürlich, ha djuplodande kommentarer kring årets hittills största rojalistiska händelse: Prinsessan Estelles nedkomst. Faktum är att Jenny anlitas så ofta att hon har fått en alldeles egen tysk röst:
– I Tyskland dubbas ju alla utlänningar. Jag är glad att jag åtminstone får låta likadant.
Vi häpnar inför infon, garvar och kräver att få se klipp. Vi vill ju höra wie Jennys Stimme klingt in deutschen och ägnar resten av dagen åt att brüta zom Zilvia, vilket är scheisse-jobbigt.
Tyskarna är inte ensamma om att paxa Jennys medverkan i hovliga mediesammanhang. Nej, hon sitter lika ofta i SVT-rutan och blir intervjuad av alla från brittiska Daily Mail till finska YLE TV, där hon (tack och lov) sänds odubbad.