SparkisBaby

Han och jag har varit kompisar i ganska exakt två år. 

Jag minns så väl när han klev in på våran danslektion och sa att han skulle börja i våran klass, några dagar för sent. Jag tror att alla tjejer tänkte precis samma sak, för han ser väldigt bra ut! "Ska den killen börja i våran klass!?!" Man kunde se tjejernas förvirrade och intresserade blickar, på honom, på dansläraren, på honom, på dom andra tjejerna i klassen, på honom, på den andra killen i klassen och tillbaka på honom.

Jag tror inte att han och jag pratade speciellt mycket den dagen eftersom han kände till en av tjejerna i våran klass sen ett år tidigare. Vid närmare eftertanke tror jag inte att vi pratade så mycket alls de kommande dagarna den veckan... tills vi skulle börja med vårat första teaterprojekt. Sagor. Han och jag blev placerade i samma grupp. Och tur var väl det. För shit vad jag gillar den här killen! Han kom att bli en av mina närmsta  och mest betydelsefulla vänner det året på Folkhögskolan.

Vi hängde i princip hela tiden under skoltid, tills han skulle åka hem, dom gångerna han inte lånade min extrasäng. Han var en av få elever som inte bodde på skolans internat. Många trodde att det var nåt mellan oss och att vi var ihop.  Men så var aldrig fallet. Han var och är en av mina bästa vänner.  Lätt att prata med, otroligt rolig, helt underbar som person, öppen och väldigt musikalisk. Men det finns nog ingen i hela min vänskapskrets som kan göra mig så arg som just han! Sen finns de nog ingen i hela min vänskapskrets som vet hur man gör mig glad igen, som just han. Eller som vet hur man gör för att jag inte ska kunna bli arg. 

Vi kan pratar i timmar i telefonen om allt och ingenting, spelar ingen roll vilken tid på dygnet det är, eller i vilket skick man är i. Vi kan prata jämt. Ibland förstår vi varandras humor korrekt, men ibland känns de som den andra talar ett helt annat språk! 

Han har nu bott en tid i våran vackraste stad och självklart har vi bestämt att ses! När jag kom hit i lördags dröjde det knappt en halvtimma innan han stod i ytterdörren och jag fick ge honom en kram. Jag förundras nästan hur mycket man kan sakna en person! Vi drack drinkar och han fick träffa Hönan och Bruuushan. Dagen efter möttes vi på Drottninggatan utan att vi visste om att vi skulle mötas. Lika kul att se honom och hans vän Ros-Marin då! Vi bestämde att vi skulle ses i måndags, vi skulle ta en promenad och jag skulle få se hur han bodde. Det blev aldrig av, då han fick förhinder. Och tur var väl även det, för annars hade inte Sparkisbaby fötts, och jag hade garanterat inte suttit här och skrivit om honom just nu. Jag hade inte skrivit alls!

Våran date fick bli i tisdags istället. Han, jag och Ros-Marin tog en promenad, först hem till honom så jag fick se hur han bor, sen gick vi till Djurgården och satte oss på en bänk precis vid vattnet. Det var otroligt fint och lite längre bort kunde vi höra ljudet från en live konsert som spelade välkända ballader. Allt var ju perfekt förutom att allt var så konstigt, redan från början. Det kändes stelt mellan oss. Och fåordigt. Känslor som jag ALDRIG upplevt ihop med honom förut. Och jag har ingen aning om VARFÖR, men det var som om nåt inte var ok. Jag sa knappt ett ord under dom timmarna, vilket är väldigt olikt mig i hans sällskap. Det var precis som om jag inte hade något att säga eller tillägga när han och Ros-Marin satt och pratade. Kände mig mest dum som satt där på bänken med en av mina FINASTE VÄNNER och hade tunghäfta!! I mean, what the fuck!?! 

När vi kramades hej då kändes det jobbigt. Vi skulle inte hinna ses mer innan jag åker hem igen och det var inget bra avslut. Jag gav honom en puss på kinden och tog sällskap med Ros-Marin till tunnelbanan. Och helt plötsligt hade talet och ljudet hittat tillbaka till min mun. För vi pratade konstant ända tills även vi skiljdes åt och han sa att vi snart skulle ses igen.

Väl hemma hos Hönan och Bruuushan igen kunde jag inte vänta länge innan jag skickade iväg ett sms till honom.  Var tvungen att veta varför de var som det var. Han hade känt lika dant och visste heller inte varför det blivit stelt och fåordigt. Jag fick känslan av att de hänt nåt, men han sa att jag överanalyserade, att så inte var fallet. Vi kom överens om att det var en engångsföreteelse som ALDRIG ska, eller får upprepas igen!!