Datorspel som provokativ konst

När Kulturbygden i Sollefteå anordnade konstutställningen “Kärlek i Norrland” bad de Jonatan “Cactus” Söderström att tillverka ett datorspel på temat. Totalt ointresserad av att bokstavstolka kärlekstemat valde han att göra det motsatta och exploatera fördomar och utforska självhat. På ett stökigt Göteborgskafé som serverar bryggkaffe i dricksglas träffar jag Cactus för att prata om datorspelet som får ”Jägarna” att framstå som en turistbroschyr.

- Eftersom jag inte är från Norrland, eller ens varit där, valde jag att göra ett spel baserat på den stereotypa bilden av de som bor där. Därför springer du runt och skjuter ihjäl djur, dricker öl, fiskar och pissar på myrstackar. Senare i spelet framgår det via bisarra mardrömmar att du är både självmordsbenägen och sjuk i huvudet.

Spelet “Norrland” – som ser ut att vara sprungen ur en Commodore 64 – blandar björnjakt och ölhävning med rysk roulett och feberdrömmar som petar med en pinne i spelkaraktärens psyke. Det är en studie i skeva mansideal, homofobi och plågad, norrländsk ensamhet som till slut leder till personlig undergång.

- Det var väldigt roligt att göra ett så provocerande spel och sedan se på när folk spelade det. Särskilt roligt var det när den äldre damen som invigde utställningen testade spelet, men tyvärr kom hon inte särskilt långt.

Om hon vandrat djupare in i den norrländska datorspelsskogen hade hon kanske fått hamra på tangentbordet för att bajsa i buskarna eller för att tömma den digitala satsen över en pixlig porrtidning.

- För mig är det inte ett självändamål att provocera, men det är ett effektivt sätt att få en snabb reaktion. Men eftersom många fortfarande anser att spelmediet är för barn kan det vara svårt att sticka ut med datorspel – om det inte är grovt rasistiskt eller sexistiskt.

Dagens kulturkonsumtion tenderar att göra åskådaren blasé. Anna Odells iscensatta psykbryt och av Konstfackstudenter spraybombade tunnelbanetåg är alla exempel på hur konst och provokation blivit oskiljaktiga; bränns det inte så känns det inte. Och bland Kärlek i Norrlands utbud av dikter och pärlplattor så var det Jonatans datorspel som brände mest. Kulturbygden kunde inte ha bett om ett mer passande – eller opassande – bidrag.

- Det är klart att han tänjde på gränserna, men resultatet blev fantastiskt. Jonatan är unik inom sin genre och har mycket att tillföra den alternativa spelutvecklingen och till konstscenen, säger Thomas Forsberg, initiativtagare till Kulturbygden.

Ett återkommande inslag i Cactus egna spel är febriga drömmar och känslan av att inget är vad det utger sig för att vara. Som i “Psychosomnium” där du börjar i en tecknad sagovärld som blir alltmer skruvad ju längre ner i kaninhålet du faller, eller det surrealistiska “Mondo Agency” som för tankarna till “Twin Peaks” röda draperier och baklängestalande dvärgar.

- Det är spännande att undersöka saker som vi inte riktigt förstår. Saker som får olika innebörd beroende på hur vi betraktar dem.

För att vara ett av de mest utmanande namnen inom den alternativa datorspelsscenen ger Jonatan ett oväntat reserverat intryck. Hans försiktiga röst drunknar i ett kafébuller som får de blommiga tapeterna att vibrera. Det var också osäkerheten och rädslan av att inte räcka till som nästan fick honom att ge upp.

- När jag förra året kom hem från en konferens i USA där jag höll en föreläsning hamnade jag i en svacka. Hemma i Sverige var det nästan ingen som brydde sig om spelen jag gjorde. Jag visste inte länge om jag ville fortsätta, säger han och lyfter tepåsen ur sin kopp.

Vändningen kom på årets Independent Game Festival i San Fransisco. Där blev Cactus ett världsnamn när han kammade hem det prestigefyllda Nuovo-priset, som tilldelas spelutvecklare som “förändrar sättet vi uppfattar spel”. Men Jonatan Söderström som steg upp på scenen, kramade presentatören och tackade Jesus i sitt tal (”Jag hade precis svept sex öl”) hade inte förväntat sig att vinna. Några månader därpå toppades utmärkelsen när hans hemsida – där han samlar alla sina spel för gratis nedladdning – hamnade på Times lista över årets bästa sajter. Jonatan var dessutom en av de intervjuade i en artikel i New York Times om hur de oberoende spelutvecklarna återuppfinner spelmediet. Mellan raderna förklarade Jonatan att den alternativa spelscenen är en slags kreativ “reclaim the game”-revolt mot en ansiktslös industrikultur.

- Även om spel är interaktivt så är det fortfarande ett ganska linjärt medie där mycket är förutbestämt. Det är att man själv kan styra i spelet som gör att upplevelsen känns unik, även om den inte är det. Vad spelutvecklare borde fokusera på är att göra spel som har något att säga.

Trots framgångarna fortsätter Jonatan att släppa sina spel gratis och försörjer sig helt på nätdonationer. Det är en affärsstrategi som varken är särskilt affärsmässig eller strategisk utan helt beroende av spelarnas välvilja och relationen till dem. Jonatan är mer intresserad att hitta på nya sätt att göra spel än nya sätt att tjäna pengar på dem.

Att Cactus sedan tar alla chanser han kan för att provocera, sätta sig på tvären och skapa obehagskänslor är inte nödvändigtvis vad som skiljer honom från industrin. Men det är vad som skiljer konsten från produkten.

Artikeln är tidigare publicerad i Dagens ETC hösten 2010.