Poänglös spelkritik

Jag hatar att behöva ta upp det, men ni ger mig inget val. Killscreen summerar det väl i sin bloggpost om kritik, men Maria Bustillos sammanfattar det än bättre i sin originalpost. Det handlar i grund och botten om vad som är förutsättningarna för en god kritiker – eller en kritiker över huvud taget.

När Los Angeles Times sparkade sina litteraturkritiker så var det med anledning av att ”folk inte läser längre”. Ungefär samtidigt startade Tom Lutz sajten Los Angeles Reviews of Books. När Los Angeles Times kastade ut bokrecensenterna var Lutz snabb med att plocka upp dem från rännstenen och in i textproduktionen:

”The layoffs in the newspaper and magazine world cause enormous harm to our friends and colleagues, but the tragedy for American culture as a whole is more profound. We are losing access to great swaths of knowledge and proficiency. Few people alive have read as many books as Reynolds, Rayner, and Bolle.” 

Ungefär här är det något som brister. Eller mer exakt, här: “Few people alive have read as many books as Reynolds, Rayner, and Bolle.” Enligt Tom Lutz, och i princip de flesta, bör en kritiker konsumera mycket. Oerhört mycket. Så långt allt rätt, men av någon anledning så har det inte bara blivit ett grundkrav – det har blivit det viktigaste och ibland enda kravet. Istället för vad som borde vara det mest självklara: att ha något vettigt att säga. Ta spelkritiker som exempel. För att en spelkritiker ens ska få lov att öppna munnen måste han ha plöjt igenom tio gånger fler spel än gemene man och ha ett minst femsiffrigt gamerscore. Annars kan han istället för öppna käften hålla den. Eller som en Loading-läsare kommenterar under en recension:

”[...] om hon inte har klarat spelet har hon inte rätt o lägga betyg och de som jobbar på level o gamereactor är knappt riktiga gamers tyvärr.”

Att ha varvat spelet är viktigare än att ha något att säga om det. ”Spelexpert” är synonymt med att ha spelat mycket spel, inte att veta mycket om spel, eller förstå dem. Visst, genom att konsumera mängder så kanske du kan särskilja vad som, enligt ditt tycke, är bra respektive dåligt. Men inte varför – vilket är hela poängen med kritik.

”When was the last time you read a really scorching arts review in an ordinary newspaper? I don’t mean just vitriolic, I mean one that was thoroughly exciting because it cast an entirely new light on something. You like this, you don’t like that, who cares? Nobody really, not unless you say why. An unadorned ”boo” is no better than an unadorned ”yay.” It’s the why that creates the hotly beating heart of good criticism."

När spelkritik är som sämst är det löst sammanhängande brottstycken av produktinformation och hyperboler med en avslutande betygssiffra. Det är ett hopkok av förutfattade meningar, referensslalom (för att skylta med alla spel man har spelat) som förutsätter att läsaren är med på banan. Lättja är ett annat ord för det. Genom att koka ned allt till high concept-meningar som ”Resident Evil möter Crazy Taxi med en släng av tourettes” går vi direkt till summeringen utan att passera tillstymmelse till analys. Som om det gick att mäta slutresultatet med linjal. För vem behöver en analys, eller ens argumentation, när man har en ståtlig rad ”om du gillar detta så gillar du även”-referenser? Maria Bustillos sätter fingret på det när hon beskriver vad som är fel med kritik i allmänhet, men litteraturkritik i synnerhet:

”[...] it’s the assumption that we’re all ”educated” ”sensitive” people together that dampens modern literary criticism the most.”

Den rådande inställningen är vad som gör kritik till en färskvara när det lika gärna kunde vara en tidlös, eller tidsmarkerande, analys. Som kritiker bör man känna till att den viktigaste frågan man kan ställa är varför. Allt annat är att gå förbi huvudpoängen och raka vägen till betygspoängen. Med andra ord – poänglöst.