Lucka #16: Battleheart

Det här med att vara spelkritiker handlar inte bara om att analysera metanarrativ och utdragna och halv-interaktiva filmer. Åtminstone inte för alla. För ingen sitter väl så hårt fastspänd på sin höga häst att hon inte kan njuta av lite reguljär jävla Svensson-gaming. ”Skamspel” har jag, lite ironiskt, kallat det. Spelen du inte skryter om att du spelar så fort du får en ledig minut över.

”Battleheart” är kanske inte ett spel jag skäms över att ha spelat. Kanske är det snarare graden, och sättet, jag spelat det på som jag får rosiga kinder av. Inget annat spel – möjligen ”Mad Skills Motocross” – kan tävla med ”Battleheart” när det kommer till aktiv speltid i badrum. Jag vågar inte ens tänka på hur många gånger jag på kolsyrade fötter stapplat ut från toaletten efter en stenhård (no pun intended) session på porslinstronen. Det är inget jag är stolt över, men det är heller ingenting jag kan rå för. Det går liksom inte att sluta.

I grund och botten är ”Battleheart” ett fantasy-RTS där du anlitar ett gäng legosoldater (som ser ut som South Park-Kyles adoptiv-kanadensiske lillebror) för äventyr i en mörk och hård värld. Du slaktar monster, köper utrustning och levlar din lilla armé (eller anlitar ny, lite bättre). Inte så mycket mer. Men storheten ligger inte i spelets djupa innehåll – det finns knappt något att hitta – som i utförandet. Med enkla fingertryck styr du dina soldater precis så som du vill. Du drar tillbaka dina helande enheter, kajtar oförsiktiga fiender med avståndsvapen, drar på dig eld med tanksen och ser till att låta DPS-monstren smyga upp i rygg och göra processen kort. Och så levlar du upp igen, köper nya vapen och låser upp nya trollformler och specialattacker.

Så mycker mer än så behöver det inte innehålla. Receptet på ett par avdomnade fötter och en röd rand i baken.