Stockholm Stories - Now and everything after

Dagen efter valet genomsyras tabloiderna av domedagsprofetior. Vart man än vänder sig får man braskande rubriker som 'Valkaos', 'Sverige håller andan', 'Nu kräver de makten' bland mycket annat trams slängt i ansiktet. Och det är naturligtvis SverigeDemokraterna med Jimmie Åkesson i spetsen som är upphovet till all turbulens. Eller kanske snarare Sverige själva, som faktiskt valde in dem, som egentligen borde stå med ryggen mot väggen idag?

SverigeDemokraterna kör en liten Renault Clio i sammanhanget, kraftfull med eleganta linjer i exteriören kanske, men de stora partierna har vägmaskiner på flera ton till sitt förfogande. Jimmie Åkesson och hans partikamrater kommer inte att få det lätt i riksdagen, den saken är säker.

Jag är inte ett dugg oroad av denne Åkesson som nu clownar in på den politiska scenen i tron att han faktiskt ska kunna göra någon större skillnad och få gehör för sina, i mångt och mycket, egendomliga åsiktsvinklar. Det lustiga i just denna tillfälliga segerdans han nu utför är att han faktiskt på fullt allvar tror det, i all sin oerfarenhet.

Jimmie Åkesson är i nuläget en 31-årig oerfaren tönt i sammanhanget, hans partisekreterare kanske ännu värre. Att låta partisekreteraren stå på valnatten och öppet kritisera och förminska Socialdemokraternas partiledare är ren och skär strategisk idioti från partiets sida, och tyder på att man inte har någon större koll på hur spelet borde spelas. För självklart är en stor del av den politiska cirkusen ett strategispel. Åtminstone för 'outcasts' som SverigeDemokraterna.

I tabloiderna ser man även rubriker som 'De nobbar Reinfeldt', och syftar då på Miljöpartiets replik till Moderaternas invit om samarbete mot SverigeDemokraterna. Maria Wetterstrand har i detta läge, på valnatten, inte mycket annat hon kan säga. Skulle hon rakt av vara positiv till en invit från Alliansen, när de precis vunnit valet, skulle hon framstå, och även hennes parti, som ovärdiga sina väljare och det förbund som redan slutits med Socialdemokraterna och Vänstern.

Men om det krävs, om den enda möjligheten att stoppa SverigeDemokraterna i någon fråga vore att gå 'samman' med Alliansen, så gör hon och Miljöpartiet det. Något annat alternativ finns naturligtvis inte. Men då kommer hon naturligtvis att hänvisa till att 'Vi driver vår politik som vi alltid gjort i denna fråga' och 'I detta sammanhang är vi flera som står på samma sida för Sverige', och liknande.

Jag menar att det är självklart. Linjen i fråga om SverigeDemokraterna kommer att vara obruten. Oavsett partitillhörighet. Både Socialdemokraternas, Vänsterpartiets, Miljöpartiets likaväl som Alliansens väljare kommer att kräva det av dem.

Och så kommer det att bli.

Så andas ut Sverige. Låt clownerna tro att de kan dansa fast de inte kan.

Det kommer att visa sig...

Associazione Calcio Milan, mer känt som AC Milan, är en av de mest framgångsrika fotbollsklubbarna i den italienska fotbollsligan Serie A. Med 17 ligatitlar, 16 andraplaceringar och 13 tredjeplatser är det bara Juventus som med sina 27 titlar och Inter med sina 18 ligatitlar som har ett bättre facit. AC Milan är också internationellt sett en av de mest välmeriterade klubbarna. Laget har sammanlagt vunnit 18 internationella titlar och är därmed den klubb som tillsammans med Boca Juniors har vunnit flest internationella titlar.

Han bytte ju klubb till slut i alla fall, Zlatan, och valde Milan precis som jag trodde, och trodde på, att han skulle göra. Serie A gör mer för honom än La Liga någonsin skulle kunna. Nu får han visserligen spela hemma på samma arena som han gjorde för Inter, eftersom de två Milano-lagen delar på hemadressen San Siro. Men kanske är det också en fördel...

Zlatans två mål i veckan mot det franska laget AJ Auxerre i Champions League grupp G var inte bara bra för hans eget självförtroende, utan gav också en viktig seger för hela Milan-laget. Det gjorde också att förväntningarna var höga inför kvällens hemmapremiär mot Catania i Serie A.

'Melior de cinere surgo' är den sicilianska staden Catanias ordspråk, och betyder på latin 'starkare (eller vackrare) reser jag mig ur askan'. Det syftar på öns vulkan Etna, som åtskilliga gånger begravt staden under aska, men att man ändå varje gång lyckats återuppstå, rest sig och gjort sig gällande på nytt.

Kanske något för Milan att ta till sig efter kvällens hemmapremiär mot just Catania som slutade oavgjort 1-1, trots att det på pappret såg ut som en solklar seger för Milan.

San Marino kändes nästan utomkroppsligt. De är med i VM-kvalet, det vet vi, men ändå. Typ hur? Och varför? Sverige krossade det lilla stora modiga laget med 6-0 i tisdags. Vi hade väntat oss att vårt Hamrénska Toivonen-Ibrahimovic-Bajrami-och-alla-andra-bra-spelare-i-Sverige-laget skulle vinna och de gjorde de också. Nu är de (vi) högst upp i tabellen, över VM-tvåan Holland. Stora, mäktiga, underhållande, skickliga (nästan) världsmästarlaget Holland.

Coolt... riktigt coolt är det. Fantastiskt härligt egentligen. Jag älskar ju Hollands nuvarande innovativa fotbollslandslag näst efter Sverige. Med England på en skön tredje plats. Att Sverige nu trängt sig framför VM-tvåan Holland i EM-kval-tabellen känns riktigt intressant, faktiskt. So far i alla fall. Men ett kval är ju ändå bara ett kval. Och vägen fram till målet är ännu lång.

Men ändå. Fan vad kul liksom.

Det finns inga regler för hur dåligt ett lag får vara bara det har ett förbund anslutet till Fifa och Uefa och representerar en självständig nation. Det är därför San Marino både EM- och VM-kvalar.

Men jag älskar det. Det är fotboll i världsklass. Fast på en annan nivå. En nivå där alla vill, alla kan. Krossad med 6-0 av ett lag som inte ens var med i VM, So what, liksom? We're here, aren''t we? And it's not over until it's over....

En kaxig och framåt attityd som jag gillar fullt ut.

Men nu ska Sverige vidare, naturligtvis. Jag vill se Hamréns Sverige visa vad de går för när det verkligen gäller, i EM.

Ola Toivonen nickade i stolpen, Pontus Wernbloom var någon meter från att få in sitt tredje landslagsmål på fem dagar, landslaget kom som en blågul bålgetingsvärm och det tog sju minuter för Zlatan Ibrahimovic att fira hemkomsten rejält.

Men hur det än gick längs vägen fram till segern så var det ändå San Marino det gällde. Inte Holland, Tyskland eller England. Målfesten blev till slut ett faktum, jätteroligt, absolut. Men samtidigt ett måste om man ska vara trovärdig som lag i Europa-toppen. Så är det ju bara.

Kom igen nu och gör mer än det ni ska Sverige. Nu är det allvar som gäller.

Men grattis till segern ändå...

"I wanna boom bang bang with your body yo
Were gonna rough it up before we take it slow... let me rock you, rock you like a rodeo...          it's gonna be a bumpy ride..."

Eller hur? Kom igen nu Sverige och Hamrén.... show us what you're made of..  :)

http://www.youtube.com/watch?v=cYvYHgxx3hI

Kristallen är ju ett årligt pris till Tv-personligheter och Tv-program i Sverige. Priset som delas ut av stiftelsen 'Det svenska tevepriset' delades ut för första gången 2005. Priset delas sedan dess ut i syfte att ge Sverige en motsvarighet till det prestigefyllda amerikanska Emmy-priset.

Här stannar jag upp. För detta svenska Kristallen-pris är nämligen i sanning inte någon som helst motsvarighet till Emmy'n. Det fnyser jag rent ut sagt åt, även om jag förstår ambitionen.

Kristallen-galan är en liten trevlig tillställning och en relativt god underhållning en fredagskväll som gör vad den kan för att ge uppskattning åt en redan till viss del väldigt förutsägbar pristagar-ensemble och andra. Men mer än så kommer det aldrig att bli. Juryn som utser de flesta kategorier har inte mycket att välja på, men blir man då förbisedd och inte ens nominerad som Tv-människa så antar jag att man någonstans ifrågasätter sig själv och sin prestation en aning. Är man dumförklarad och ointressant i denna lilla media-ankdamm då..?

Ja, kanske det.

Kristallen-galan premierar dock tydligt hellre de som presenterar programmen än de som skapar dem. Det tycker jag är mer än synd...

Inte en enda manusförfattar-kategori, varken för Drama eller Komedi. Men däremot fyra (4) publika priskategorier, där tittrna ska ringa in under sändning och ge sin åsikt.

Is this Emmy? I don't think so...

Men i all relativitet, obalans och kanske av mig orättvisa jämförelser, är jag ändå glad att Anne Lundberg blev den som röstades fram under sändning till Årets kvinnliga Tv-personlighet. Och att Stina Dabrowski blev Årets hederspristagare. 

Två duktiga och coola tjejer...

Men som helhet har Kristallen-galan en lång väg kvar att gå för att nå fram till Emmy-klass. Så är det ju. Men det är ändå lite så att man ler när man inser vilken ambition 'in vain' branschen ändå har här med sitt Kristallen-pris... det är så orealistiskt, så konstruerat, så wannabe. Men ändå rart på nåt sätt...

Jag fascineras, det gör jag

Här är en favorit från Snook; Daniel Adams-Ray och hans nya singel från sitt soloprojekt.

En hälsning till Tv-Sverige... om man vill.

Utöver det, är det dock en alldeles eminent låt. Jag älskade Snooks nytänkande inom sin musikgenre. Men jag är även en stor fan av både Oscar "Kihlen" Linnros och Daniel Adams-Ray's projekt även utanför 'Snook*.

Men som sagt, just det här får bli en hälsning till Tv-Sverige... även om det är en hjärtlig sådan..

http://www.youtube.com/watch?v=JmSnfuA-yMw

2-0 mot Ungern hemma på Råsunda inför drygt 32 000 åskådare! Ett svenskt lag med dynamik, lust, självförtroende och engagemang. Vi får här se att det som fanns i början faktiskt har en fortsättning. Ett landslag som kommer att ta oss med på fler intressanta resor framöver. En fin seger ikväll med bra spel i denna första EM-kvalmatch gör att det ser lovande ut.

Att presentera laget för allmänheten tidigare än strax innan matchstart är en nyordning som förbundskapten Erik Hamrén infört, men coach Hamrén blev som väntat kritiserad för att inte rutinerade Kim Källström fanns med i startelvan, utan istället Pontus Wernbloom med endast åtta landskamper i bagaget.

Nu kom ju Kim in ändå i 33:e minuten och spelade alldeles eminent tillsammans med Pontus, istället för Anders Svensson, som tyvärr skadade sig och fick bytas ut. Keepern Isaksson skadade sig även han och fick därför ersättas av Johan Wiland. Energiske Johan Elmander slog ihop med Ungerns Zsolt Laczkó och blev så pass groggy att läkaren inte heller tillät honom fortsatt spel. Men vad gjorde det just ikväll då istället yrvädret Sebastian Larsson kom in, och efter bara två minuter på plan slog ett perfekt högerinlägg som den så omdiskuterade Pontus Wernbloom mötte med pannan och satte 1-0 för Sverige. I den 73:e minuten fick Wernbloom till det igen när han skottade in en som alltid snygg och säker hörna från Källström. En jättesuccé, Och en triumf både för Sverige och för coach Hamrén.

Och egentligen också ett fett jättefinger åt hela media-sport-sverige som ifrågasatt Hamréns  uttagning av Wernbloom redan från början.

- Jag gillar att gå i djupled och ibland gör jag mål då också, men viktigast är alltid att vi vinner, sa Wernbloom ödmjukt efter matchen.

Men klart de är hjältar ikväll, på alla sätt som finns... Både spelarna och coach Hamrén. Hela teamet. I mean, what else liksom...

Det är i sanning ett nytt lag vi ser framför oss. Det handlar om spirit, laganda, lust och självförtroende. Vi ser en spirande spelglädje som bara blir större och större för varje match. Skickligheten finns där, i backlinjen, på mittfältet och på topp. Lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen fungerar fortfarande grymt bra ihop. Glädje, frihet och offensiv är ord som spelarna själva sammanfattar hur fotboll ska spelas under Erik Hamrén.

- Erik vill att man hela tiden ska försöka, och man får göra bort sig, säger mittfältaren Emir Bajrami.

- Hamrén förespråkar frihet och att man ska våga utmana sin gubbe, och det gör inget om vi misslyckas så länge vi har fem spelare bakom bollen, säger Ola Toivonen.

Christian 'Chippen' Wilhelmsson är inne på samma linje.
- Hamrén får fram glädje, entusiasm och energi. Han vill att det ska vara jäkligt kul att spela boll, det märks på atmosfären både på och utanför planen. Det är viktigt att vi tar med oss glädjen även när det blir allvar, säger Chippen.

Jag tycker det säger allt. Det är precis så hjältar föds.... om så bara för en dag...

men jag ser fram emot fortsättningen

   Här kommer därför Bowies 'Heroes' som en tribute. Till alla som tror på att det faktiskt går. Bara man vill tillräckligt mycket...

http://www.youtube.com/watch?v=_rIYAE-nYbo&feature=related

I måndags delades årets Polar Music Prize ut i Stockholms Konserthus för 19: e gången. Och de utvalda pristagarna i år känns särskilt speciella.

Björk, fantastiska Björk. Jag föll direkt för denna isländska sångerskas debutalbum (Debut) 1993, och jag faller fortfarande för henne.

Nästan alla spår på detta album är än idag favoriter hos mig, och de efterföljande albumen som hon gett ut innehåller var och en flera pärlor som är svåra att glömma. Vår egen Robyn framförde, i samband med prisutdelningen, hennes "Hyperballad" från det andra albumet 'Post' till hennes ära. Björks röst, uttryck, personlighet och sätt att se på musikskapandet tilltalar mig. Hon är speciell, briljant och magisk. Hon gjorde ett starkt intryck på den internationella artist- och musikscenen redan vid debuten, men hon håller sin position än idag.

Ingen är som Björk, vad man än tycker om henne, hon är den hon är och ingen annan lik.

Grattis till Priset! Ett utomordentligt val, enligt mig.

I den andra kategorin var det Ennio Morricone som vann. Efter en lång karriär som bland annat filmmusikmakare var det roligt att han uppmärksammades. Senast skrev han filmmusiken till Quentin Tarantinos fina mästerverk och oscarsbelönade 'Inglourious Basterds'. Mycket trevligt att just han fick priset i sin kategori...

 Nedanstående låt kommer från Björks 'Debut'. Den första låt jag hörde. Den första låt jag föll för.

Men jag faller faktiskt fortfarande...

http://www.youtube.com/watch?v=Ps7uk99XzsU

Oh-uh. No-no. Den 62:a Emmy-galan i natt blev inte som jag hade tänkt mig. Hosten Jimmy Fallon var dock bra, gjorde en pricksäker imitation av Bruce Springsteen bland annat, och favoriten Neil Patrick Harris fick pris i mindre kategorier. Gott så.

Men i de stora kategorierna Comedy och Drama blev det tyvärr som man kanske hade förutspått. Men ack så tråkigt.

'Modern Family' i kategorin Comedy står visserligen för något nytt, och USA:s Tv-publik har verkligen tagit serien till sig, helt klart. Men denna övermåttan av nomineringar och priser tycker jag inte är helt rättvis. Så trots att jag inte är en särskilt stor favorit av Jane Lynch från 'Glee', som fick priset för Bästa kvinnliga huvudroll Comedy, tog jag ändå tacksamt emot beskedet att hon blev kvällens utvalda. För att hon inte tillhörde serien 'Modern Family'.

Nåväl

I Drama-kategorin hade jag förväntat mig åtminstone något pris för 'Lost'. Vad hände? Inte ett enda! Och jag är både besviken och förvånad. Denna serie har ändå lyckats skapa en helt egen genre närapå. Men inte en enda uppskattning fick den under galan.

Återigen, för fjärde året i rad, blev det 'Mad Men' som favoriserades. Och denna serie pågår fortfarande. 'Lost' är för evigt avslutad.

'Mad Men' är och förblir utan omsvep en absolut briljant serie, jag kan inte säga annat, och den har förtjänat varje lovord som spridits om den. Men att den skulle vara helt outstanding i fyra år i rad tycker jag inte stämmer riktigt med verkligheten. Dessutom blir det förutsägbart och tråkigt. Och sånt är aldrig kul.

Det känns här som att juryn inte orkat titta sig omkring ordentligt, även om 'Breaking Bad' ändå fick en del av priserna och lovorden. Men även om man nu inte ville tilldela 'Lost' priset som årets bästa dramaserie, så hade serien faktiskt väl förtjänat pris för både Bästa regissör Drama (Jack Bender), Bästa manliga huvudroll Drama (Matthew Fox) och bästa manus Drama (Damon Lindelof, Carlton Cuse) helt klart.

Jag hade gärna sett ett pris till Matt Fox, men hoppas nu istället på en Golden Globe-nominering till honom och åtminstone varsitt 'guild-pris' inom sina respektive genrer för Bender, Lindelof och Cuse.

De är de faktiskt värda. Så är det bara...

Det blev bara 45 minuters spel för Zlatan Ibrahimovic i matchen Barcelona mot Milan. Zlatan  byttes ut i halvtid av Trofeo Gamper-matchen på Camp Nou, och var dessutom kritisk mot tränaren Guardiola efter matchen.

Han har ju förmågan att fånga oss, denne Ibrahimovic. Han är vår störste fotbollsstjärna, och vi följer så gärna hans minsta andetag.

Under Zlatans 45 minuter i matchen hann han i alla fall stöta in bollen i mål med en konstspark, fast i offsideposition. Zlatan blev sedan utbytt i halvtid, vid ställningen 0-0 i matchen, i vad som skulle kunna vara hans sista match för Barcelona.

- Jag tror inte att tränaren vill ha mig här. Jag vet inte vad problemet är och jag får inget svar. Jag är lycklig i Barcelona. Jag kan inte säga något mer, sade Zlatan efter matchen.

En lagtränare är som en förälder. Spelarna är hans barn. Det coachen gör eller inte gör, det han känner, entusiasmeras av, är rädd för, avskyr, älskar. Det färgar av sig på spelarna, och i förlängningen hela lagmaskinen. Ibland tänker man bara på att det är fixstjärnorna som ska greja VM-, EM eller OS-medaljer. Men de kan inte göra någonting alls om inte coachen finns där för dem. En så briljant spelare som Zlatan Ibrahimovic underpresterar naturligtvis med en coach som inte tror på honom, tycker om honom, ser hans potential och hjälper honom ta fram den på rätt sätt och när det gäller. Precis som en förälder måste vara mot sin son eller dotter. Det är egentligen bara så enkelt. Eller så allvarligt.

Jag ser gärna Zlatan i italienska ligan igen, i rätt lag, med rätt coach som kan få honom att blomstra, att göra det där som Zlatan Ibrahimovic är så bra på och har en naturbegåvning för. Att vara offensiv och hungrig, entusiastisk och tekniskt skicklig, lugn och strategisk, med mycket humor.

Barcelona som lag i all ära. Så framgångsrikt, så beundrat. Vi har sett vår egen Henke Larsson ta CL-guld med Barca. Då var vi stolta. Men Henke fanns inte med i laget så länge. Han behövde aldrig sluta vara Henke.

Jag tror att det är det som är kruxet med Zlatan och Barca och Barcas coach.

Zlatan kan inte längre vara Zlatan. Och därför tror jag han skulle få det bättre att få komma till Milan och till Milans coach istället. Han skulle se honom, ta fram det bästa ur honom. Han skulle få spela med kompisen Ronaldinho och bara vara Zlatan, skratta, slappna av, fokusera på sin roll och få lov att göra det han är bäst på som fotbollsspelare.

Spanska ligan, La Liga, är en hård lekplats att besöka. Visst fixar han det, vår Ibrahimovic, det gör han. För det han kan, hans skicklighet, kan aldrig döljas. Inte ens av motvilliga coacher.

Men han skulle bli någon annan i en annan liga, på en annan lekplats. Sig själv. Så mycket mer än om han stannar kvar här... Tro mig. Zlatan är mer än han har blivit i Barca. Det vore synd om inte fler fick se det.

Tillägnar nedanstående låt till Zlatan. Allas vår Z-man... du är så stor i våra hjärtan...

Vi ses i Italien...

http://www.youtube.com/watch?v=S_oMD6-6q5Y

Det har sagts att det här är ett nytt och annorlunda fotbollslandslag som nu möter allmänheten och sina motståndare. Ett mer internationellt förberett lag, ett starkare och mer energifullt lag, som står redo att ta sig an EM-rivalerna med stor tilltro till sig själva och med förmågan att ta sig vidare. Steg för steg. Bit för bit. Och eliminera lag för lag i konkurrensen om de åtråvärda platserna.

Jag tycker det känns bra, att det känns rätt. Svenska fotbollslandslaget har länge varit i behov av en förnyelse. Att vi inte tog oss till VM nu sist har varit en god ögonöppnare. Som vanligt krävs det alltid veritabla 'failures' för att en förändring, och utveckling, ska komma till stånd. Det verkar alltid vara så. Sveriges landslag hade stagnerat under Lagerbäcks ledning. Så som det alltid blir när någon får vara ledande för länge. I alla sammanhang. Han tog laget till mästerskapen, men ändå bara 'so far'. Det blev liksom aldrig något mer, skulle troligtvis aldrig heller kunnat bli något mer. Och jag tror att det var vad Zlatan såg, och därav lämnade landslagscirkusen. Väl medveten om att han skulle kallas både 'svikare' och andra mindre smickrande epitet.

Men nog hade han rätt. Det är svårt att se det på något annat sätt.

Eric Hamrén är numera coach för vårt blågula hopp i EM-kvalet, och vår starkast lysande stjärna på fotbollshimlen är tillbaka. Med lust, iver och engagemang, i landslagsfärgerna. Och dessutom som lagkapten. Det känns bra.

Ikväll tog de ner Skottland på Råsunda i ett EM-genrep där Ibrahimovic, Bajrami och Toivonen blev målskyttarna. 3-0. Fantastiskt.

Sverige ställde upp med en ganska väntad laguppställning. Lagkaptenen Zlatan Ibrahimovic tog rollen som ensam forward med Toivonen bakom sig. På kanterna fanns Elmander och Bajrami, innermittfältet med Wernbloom och Svensson, backlinjen med Safari, Mellberg, Majstorovic och Lustig. Andreas Isaksson var keeper.

Sverige började bra direkt, och verkade ha väldigt fria roller kring straffområdet, inte alls lika strikt som på Lagerbäcks tid. Det dröjde dessutom bara tre och en halv minut innan Lustig hittade en djupledslöpande Pontus Wernbloom, som sedan serverade Zlatan en passning snett inåt bakåt som lagkaptenen enkelt kunde lägga in i mål.

Det dröjde hela 22 minuter innan Skottland kom in i Sveriges straffområde, och då satte Rangers-försvaren Broadfoot sulan i ansiktet på Isaksson som redan höll bollen. Hela situationen skapade irritation, och Broadfoot hade tur som kom undan med bara ett gult kort. Bajrami dundrade sedan in 2-0-målet på en målvaktsretur i slutet av första halvlek, och Ola Toivonen nickade in 3:an i början av andra.

Sverige gör på det hela taget en otroligt bra match. Ingen i det svenska laget gör dåligt ifrån sig. Anders Svensson missade knappt en pass i första halvlek., Ola Toivonen hade en fot med i allt som hände offensivt, och det är betryggande att se att Toivonen och Zlatan funkar så bra ihop.

Coach Eric Hamrén vill spela en helt annorlunda fotboll än Lagerbäck någonsin ville, och med detta nya landslag går det heller inte att spela enligt det gamla systemet. Allt är nytt, fräscht och annorlunda på det mest positiva sätt man kan tänka sig.

Det bådar gott inför EM-kvalet.

Vuvuzelorna ljöd över världen för allra sista gången ikväll. De spelade för oss, de spelade för Sydafrika, de spelade för Holland och Spanien i Soccer City Stadium ikväll.

Och Holland och Spanien spelade för oss som de aldrig tidigare gjort ikväll. På gott och ont.

145 mål har gjorts i denna turnering, 64 matcher har spelats. Men det är till slut bara de sista målen i den sista matchen som räknas. Som betyder något. Som betyder allt. För hur man än försöker och vill se det, så är ett enda mål allt som behövs för att avgöra.

Och Spanien gjorde det. Det sista målet, det enda målet. Som tog dem till världsmästartiteln för första gången. I sin allra första VM-final. Och segersången, glädjen, stoltheten och jublet stiger mot himlen ikväll.

Att ta sig till en VM-final är en seger i sig. Holland har varit här förut men aldrig lyckats hitta vägen ända fram till trofén. De ville nå målet lika mycket som Spanien ikväll. De ville göra mål lika mycket som Spanien. De trodde på sig själva, kände stödet från sina supportrar, såg ett gyllene slut på en lång resa så hägrande nära. Holland har kämpat briljant hela turneringen och oförväget spelat sig fram med tur, vilja och skicklighet för att ta sig hit. Precis som Spanien. Både Holland och Spanien var därför värdiga finallag. Och att vara näst bäst i världen är ju knappast heller fy skam. Men problemet i ett sånt här läge är alltid att man aldrig någonsin vinner ett silver.

Man förlorar ett guld.

Jag hade önskat ett guld till det kämpande ’Oranje’ ikväll. Men mest hoppades jag på en match med ett tekniskt skickligt spel, många mål i en jämn och tight match där det starkaste, mest innovativa laget skulle segra. Spanien visade ju till semifinalen hur bra de egentligen kan vara som lag, där de individuella fixstjärnorna till slut hittade flytet och tillsammans visade upp en excellent fotboll på världsmästarnivå. Så ikväll hoppades jag att få se två offensivt skickliga väl samspelta lag som skulle turas om att visa vad de egentligen går för. En VM-final pockar på det. Så är det ju. Men så blev det nu inte.

Det var tydligt redan från början att Holland ville spela hårt för att störa spanjorernas spel. Tyvärr gick hårdheten över gränsen flera gånger, och när Nigel De Jong gick in i en duell med Xabi Alonso och satte dobbarna i bröstet på Real Madrid-spelaren försvann all glädje. Det var ett fruktansvärt fult tilltag som definitivt inte hör hemma i en VM-final. Han klarade sig visserligen från rött kort men jag blev besviken på mitt Holland som jag hållit så högt hittills, och första halvlek blåstes helt sönder på grund av alla frisparkar och varningar för båda lagen. Jag tyckte inte alls om domaren Howard Webb som verkade andas all luft han behövde genom visselpipan. Flera gånger var det nämligen både onödigt och störande.

De första tio minuterna dominerades dock helt av Spanien som då verkligen spelade snyggt och höll på att sätta första målet redan i de inledande minuterna. Holland gick här ner på knä och fick börja med att slå ifrån sig, vilket renderade i alltför många gula kort för att det ska vara okej. Min holländske hjälte ikväll blir Joris Mathijsen. Han spelade snyggt hela matchen igenom och gjorde flera enastående undanrensningar.

Joris Mathijsen, Holland. Jag unnade verkligen hans 'Oranje' guldet ikväll.

I andra halvlek öppnade spelet upp sig något och vi fick se mer av det rena spel vi hoppats på. I den 62:a minuten borde dock Holland ha gjort 1–0. Wesley Sneijder slog en fantastisk framspelning i djupet mellan backarna till Arjen Robben som kom helt ensam med Spaniens lagkapten Iker Casillas. Men världsmålvakten räddade med en högklassig fotparad. Robben fick en ny jättechans med sju minuter till full tid, på kontring, men återigen stod mästarkeepern Casillas i vägen. Även Hollands målvakt Maarten Stekelenburg visade sin klass som värdig finalkeeper och räddade Holland flera gånger. 0-0 efter full tid ledde till förlängning. Den första i turneringen för båda lagen.

I förlängningen fortsatte ställningskriget där båda lagen hade flera chanser att avgöra, men i slutet av andra förlängningskvarten avgjordes det på riktigt. Andrés Iniesta sätter guldmålet som ger Spanien världsmästartiteln.

Och Iker Casillas grät i målet på andra sidan planen. Matchen var inte slut, men hans glädjetårar ville inte hejdas.

Iker Casillas, Spanien. Världsmästare 2010

Spanien vinner VM mycket tack vare ’San Iker’, säger jag. Man kan helt enkelt inte ha en medioker keeper om man ska kunna vinna ett Fotbolls VM. Hur många David Villa eller Wesley Sneijder man än har. Så är det bara. Hade inte Italien haft Gianluigi Buffon för fyra år sedan hade de aldrig heller klarat att ta sig ända fram.

Och är det någon i Spaniens landslag som är värd denna VM-seger i mina ögon så är det Iker Casillas. Skicklighet bör alltid belönas. ’San Iker’ har vunnit spanska ligan fyra gånger, Champions League två gånger och är regerande Europamästare med sitt Spanien. Även om ingen enskild fotbollsspelare varit, och är, så framgångsrik som han, så är det ändå första gången han nu vinner ett VM.

Jag hade hoppats på Holland i denna final. De har varit så nära så många gånger. Så bra så många gånger. De hade verkligen varit värda ett guld. Men jag bugar mig för Spanien.

Och ett silver är trots allt en fantastisk bedrift. En stor seger. Även om det kanske inte känns så just nu..

Tack Spanien och tack Casillas, tack underbara Holland.

Och tack Sydafrika för den här tiden! Det har varit en alldeles strålande och fenomenal VM-månad.

Jag avslutar med The World Cup 2010 Anthem. En hyllning till alla fantastiska lag som ville så mycket, men som åstadkom så mycket mer...

Vi ses igen. Hoppas jag.

http://www.youtube.com/watch?v=daDDJ0GlZkQ&feature=related

1994 stod vi, Sverige, just här. Inför en chans, en möjlighet att ta med en bronspeng hem. Vi var uppstickarna, de som överraskade. De som hade turen och skickligheten på sin sida.

Vi lyckades. Vi tog den där bronspengen. Vi tog den med oss hem. Och hyllades.

Jag minns det som igår. Hur kortegen med öppna bilar gled förbi i Rålambshovsparken. Mina highfivehälsningar med spelarna som log, skrattade och vinkade. Jag minns att Henke Larssons hand var alldeles fuktig. Jag minns den uppfyllda glädjen, sångerna, skratten. Men mest av allt minns jag hur stolta vi var.

För vem hade trott. Att vi skulle klara det.

Det var som en guldseger.

Ikväll spelade Uruguay och Tyskland om samma bronspeng. Ett reducerat Tyskland mot ett fulltaligt Uruguay.

Uruguay är VM:s stora överraskning. Och en underbart positiv sådan. Med sitt stenhårda försvarsspel och de excellenta prestationerna av Diego Forlán och Luis Suárez i anfallet har de åtminstone charmat mig. Det var ju till och med bara snudd på att de skulle ha kunnat ta sig ännu längre än hit. Men Hollands effektivitet och ett turligt mål satte dock stopp för just de drömmarna.

I matchen om bronset kunde Uruguay även sätta ett starkare lag på banan, Luis Suárez var här tillbaka efter sin avstängning, medan Tyskland saknade både Miroslav Klose, Lukas Podolski och Philipp Lahm. Däremot var Thomas Müller tillbaka. Även en ny målvakt fanns mellan stolparna hos Tyskland, Hans-Jörg Butt fick ikväll förtroendet istället för Manuel Neuer.

Sett till historien har bronsmatcherna varit de mest målrika i VM-sammanhang. Och ikväll var inget undantag. Detta var en publikmatch som gav oss hela fem mål. Och Uruguay och Tyskland bjöd upp till ett böljande spel med anfallsglad fotboll, många offensiva löpningar och med ett betydligt mer öppet spel än i tidigare VM-matcher.

Thomas Müller gör 1-0 för Tyskland och Edinson Cavani kvitterar till 1-1 i första halvlek. I andra halvlek var det dags för Diego Forlán, Uruguays anfallare som alltid verkar lyckas göra snygga mål på både möjliga och omöjliga sätt. Egidio Arevalo slår inlägget till 2-1 som Forlán skickligt drar in på en utsökt volley. Men bara fem minuter senare kommer Tysklands kvittering till 2-2 när Marcel Jansen modigt nickar in Jerome Boatengs inlägg. Det blir dock Sami Khedira som till slut får avgöra för Tyskland när han nickar in 3-2 med bara åtta minuter kvar att spela.

Men spänningen höll i sig ännu ett tag, för på övertid fick faktiskt Uruguay chansen att ta sig till en förlängning genom en frisparksituation från straffområdeslinjen där Diego Forlán oturligt bara prickar ribban, och därmed är saken klar. Det blir Tyskland som tar hem bronspengen i detta VM. Precis som för fyra år sedan.

Det är välförtjänt. Tyskland har verkligen spelat en briljant, pigg och rolig fotboll turneringen igenom. Men frågan är om detta brons egentligen betyder så mycket för dem som nation? För Tysklands befolkning är ett brons nämligen bara ett brons. Och i det här fallet en självklarhet. Och det är synd. För Uruguay däremot hade det varit en guldseger. På samma sätt som det var för Sverige 1994.

Det som Sverige var då har Uruguay varit nu. Lika överraskande, lika skickliga, lika tursamma, lika uthålliga och viljestarka. Ingen trodde på förhand att det skulle bli en bronsmatch. Men inför detta var det många som hoppades på ett Uruguayanskt brons. Om inte annat så för att man visste att det skulle ha varit värt så mycket mer för dem. Glädje och stolthet. Storslagenhet på en känslomässig nivå som det enastående fotbollslandet Tyskland redan tagit sig förbi.

Sverige tog bronspengen med sig hem 1994. Och hyllades. Det var en guldseger. Men jag hoppas ändå att det fantastiska lilla Uruguay med sitt stora passionerade fotbollshjärta ändå kan ta med sig stoltheten hem. Över sitt lag, sin prestation. Och hyllas som de hjältar de ändå är.

Grattis till bronset Tyskland. Absolut. Det spelade ni hem riktigt fint ikväll.

Men den här sången är en hyllning till Uruguay. En uppmuntran och en önskan om att de ska komma tillbaka...

Tack för allt Uruguay. Det har varit ett sant nöje.

Vi ses i nästa VM!

 http://www.youtube.com/watch?v=VosFiY1SifA

Det är dags.

Vi har två vinnare. Vi har en final. Och vi har en bronsmatch.

Om några dagar spelas den 19:e VM-finalen i fotboll, som kommer att bli historisk hur det än går.

Den intressanta fyrklövern av semifinallag hade alla samma, och ändå olika, förutsättningar att ta sig ända fram. Men de tog sig alla hit på vilja, skicklighet, tur och uthållighet. Det är nämligen alltid vad som krävs, oavsett vilket lag det är, vilket decennium det är, vilken turnering det gäller. Man behöver inte alla ingredienserna samtidigt, i alla matcher, för att ta sig så här långt. Men för att stå som slutgiltig segrare är det entydigt. Har man inte vad som krävs så förlorar man. Det gäller att ha allt. Det finns inget alternativ. Alla vet det.

Den första semifinalen stod mellan det charmiga, kämpande, skickliga och beundransvärt viljestarka Uruguay mot ett Holland som obesegrat dansat sig igenom både kval och turnering, om än på något enstaka slaskigt bananskal emellanåt. Men de har ideligen ändå lyckats ställa skåpet på plats utan vare sig uttröttande förlängningar eller krångliga straffsparkar. Det har inte varit lätt, men det har sett så ut.

Mot Uruguay gjorde Giovanni van Bronckhorst, 18 minuter in i matchen och efter en sidledspass från Demy de Zeeuw, ett ovanligt vackert 1-0 mål för sitt Holland. Bollen gick som en missil från 30 meters håll via målvakten Fernando Musleras fingerspetsar, via stolpen och rätt in i krysset. Det var förövrigt van Bronckhorsts allra första VM-mål någonsin. Med tanke på att killen är 35 år och redan gjort över 100 landskamper är det bara att gratulera. I 41:a minuten kvitterade sedan Uruguays stjärna Diego Forlán med ett skott över huvudet på mittbacken John Heitinga som totalt ställde Hollands målvakt Maarten Stekelenburg. I 70:e minuten gör Wesley Sneijder 2-1 för Holland, tre minuter senare nickar Arjen Robben in 3-1. Men Maxi Pereira snyggar till siffrorna för Uruguay när han slår in 2-3 alldeles i slutet av matchen, vilket också blir slutresultatet. Och Holland är därmed för första gången på 32 år åter i en VM-final.

Den andra semifinalen blev ett klassiskt möte mellan regerande Europa-mästarna Spanien och det nya, unga och högpresterande Tyskland som redan gjort 13 mål i turneringen, dubbelt så många som Spanien. Spanien som hittills inte hittat sitt spel, hittills inte lyckats producera särskilt många mål men ändå gjort vad som krävts, var här helt enkelt tvungna att ta kontroll över matchen redan från början för att ha en chans att kunna stoppa den tyska, målsprutande offensiven. Spanien har enträget plogat sig igenom turneringen och knuffat ut sina motståndare en efter en, men de har inte bjudit på något extra och definitivt inte levt upp till det favoritskap de lyckades skaffa sig inför VM.

Semifinalen var den viktigaste matchen någonsin för Spanien. Den betydde till och med mer än EM-finalen för två år sedan. Här handlade det om vilja upphöjt till tusen. Spanien kan nämligen spela fotboll som inget annat lag när det väl lossnar. Spanien har ett av världens bästa passningsspel när det vill sig. Spanien har en av världens bästa målvakter.. Skickligheten finns alltså där. Men hittills har man inte varit särskilt effektiva, och inte fått mycket utdelning rent tekniskt.

Förrän nu. När det behövdes som allra mest. Äntligen fick vi se hur bra de egentligen är. Spanien öppnade starkt och svarade för sin bästa halvlek hittills under turneringen. Den fart och rörlighet som tidigare saknats fanns plötsligt där. Carles Puyol, av alla, nickade stenhårt in matchens enda mål i 73:e minuten efter en hörna från Xavi. Tyskland kämpade tappert på, men lyckades inte utjämna. Spanien är därmed i sin första VM-final någonsin.

Och snart är det dags. Om bara några dagar är det final. Nedräkning och uppladdning har redan börjat. Holland mot Spanien, Spanien mot Holland i fighten om världsmästartiteln.

För att vinna en sådan match, en sådan titel krävs vilja, skicklighet, tur och uthållighet. Allt på en gång. I en och samma match.

Det finns nämligen inga alternativ

När semifinalerna drar igång ställs mycket på sin spets. Viljan är stor, lagen är laddade och tron finns där. Skickligheten är dock vad som kommer att avgöra. Och turen. Kanske även domarnas insats. Men med dessa slutgiltiga fyra lag i par (Uruguay-Holland, Tyskland-Spanien) ska man akta sig för att ta någonting för givet...

Jag har pratat en hel del om Uruguay sedan första dagen. Det är fortfarande fantastiskt roligt att detta lilla, stora, hängivna fotbollsland fortfarande hänger kvar. Inklämt mellan storasyskonen Brasilien och Argentina på den sydamerikanska kontinenten, med bara drygt 3 miljoner invånare, var det knappast tänkt att just detta land, trots sitt stora fotbollshjärta, var det som skulle finnas kvar fram till slutet. Så var det bara. Idén fanns inte ens där. Man bara log åt själva tanken. Litet överseende sådär.

Paraguay och Chile är borta, kaxiga Argentina och mäktiga Brasilien. De är alla borta. Nu får Uruguay minst spela om bronset. Uruguay. Som inte ens varit med i VM de senaste två mästerskapen. Det är bara att gratulera. Och det gör jag så gärna.

Motståndarna i semin heter Holland. Holland som både kan briljera och falla platt. Holland som är favoriter i exakt alla förhandstips. Holland som vunnit sina matcher på full tid, till och med mot Brasilien. Holland som kan spela en så fin och rolig fotboll när det vill sig. Holland som jag hoppas ska vinna hela VM.

Uruguay var en straffspark från att inte nå hit. Holland har spelat sig hit utan vare sig förlängningar eller straffsparkar. Men båda lagen har haft sin beskärda del av turen. Balansen känns förhållandevis jämn.

Förhållandevis.

Båda lagen har avstängda spelare. Uruguays vänsterback Diego Fucile och anfallaren Luis Suárez är båda avstängda, till detta är även innermittfältaren Nicolas Lodeiro borta på grund av en fraktur i foten. Holland saknar högerbacken Gregory van der Wiel och mittfältaren Nigel de Jong, som båda är avstängda.

Det pratas mest om Diego Forlán i Uruguays lag nu. Men precis som att excellente Ronaldo i Portugal inte ensam kunde bära sitt lag vidare i konkurrensen, kommer inte heller Forlán att kunna göra det. All respekt för Atlético Madrid-spelaren, men ensam är i detta fallet inte stark. Holland kommer därför att vinna. För att de är ett lag så mycket mer än vad Uruguay är det just nu.

Tyskland möter Spanien. Här är kanske ovanstående tes än mer talande. Spanien har fantastiske David Villa och enastående Iker Casillas. Men Tyskland har ett stort gäng respektlösa 20-åringar på plan som aldrig, aldrig någonsin slutar springa, som vägrar sluta spela tekniskt skicklig fotboll, Och som aldrig tycks tappa kollen på var de har varandra. Försvar eller anfall spelar ingen roll. Finns det en målchans så tar de den. Jag ser det som att det blir en match mellan Tyskland och Iker Casillas. Alla tecken tyder på det. Men om det är någonstans som ensam kan vara stark - så är det mellan stolparna.

Ingen kan sia om hur det egentligen kommer att gå. Vi kan bara hoppas på att det varken blir domartabbar eller tur som får avgöra. Bara skicklighet. Men det bör man kunna kräva av lag som ska spela i en semifinal.

Men man bör aldrig ta någonting för givet...

En kvart är bara en fjärdedel från någonting större. Endast en fjärdedels väg kvar att gå innan målet nås. Nästan framme, nästan där. En kvart utslaget på ett helt liv är bara ett andetag, något som fort försvinner. En kvart i ett Fotbolls VM betyder liv eller död. Vara eller icke vara. Ära eller nederlag.

Genom hela VM hittills har överraskningarna stått som spön i backen. Inte en enda förutsägelse har slagit in. Detta VM har först som sist präglats av hopp, vilja, skicklighet och tur. Men inget har på förhand varit givet. Har det visat sig.

Frankrike och Italien utslagna redan i gruppspelet efter att ha kommit sist (!) i respektive grupp. Argentinas Messi har inte gjort ett enda mål, inte heller Spaniens Xavi. Japan tog sig till åttondelsfinal, hela fyra sydamerikanska lag tog sig till åttondelsfinal, och så spelade Ghana sig till kvartsfinal. Afrikas hopp och stora stolthet.

Första kvarten ut var just Ghana mot Uruguay. En match full av dramatik, sorg och glädje i sådant omfång att det nästan blev svårt att greppa till slut. Ghana, stackars Ghana, föll på mållinjen. Bokstavligt. Inför matchen skickade självaste Nelson Mandela ett förhoppningsfullt brev fyllt med lyckönskningar till Ghanas fotbollsförbund där han önskade dem lycka till med hopp om att de skulle gå vidare. Och på Soccer City Stadium ljöd vuvuzelorna i tusental inför denna match, som började med ett så förfärligt långsamt och oinspirerat spel från båda lagen. Tänk om vi vetat då vad som sedan komma skulle…

I första halvlek gör i alla fall Sulley Muntari 1-0 till Ghana genom ett skott från 34 meter som skruvar sig in vid målvaktens vänstra hörn. Och Soccer City Stadium exploderar. Men tio minuter in i andra halvlek slår Uruguays store hjälte Diego Forlán in kvitteringen genom en snyggt placerad frispark. Båda lagen skapade farligheter, även om Uruguay låg närmast till ett ledningsmål. Det blev förlängning. Och det blev dramatik. Luis Súarez räddar bollen på mållinjen med båda händerna, får rött kort och skickas ut. Ghana får en straff för detta som plåster på såren och Ghanas Asamoah Gyan kliver således fram till straffpunkten och skjuter.

I ribban!

Gyan grät öppet och otröstligt efter matchen.

Efter förlängning fick straffsparkarna avgöra. Ghana missade både sin tredje och fjärde straff, Uruguay bara sin tredje. Och Sébastian Abreu chippade iskallt in den avgörande straffen bakom Ghanas keeper Richard Kingson. Det har gått 40 år sedan Uruguay senast tog sig till semifinal. Nu är de där igen.

Andra kvarten var Holland mot Brasilien. Här var det meningen att Brasilien skulle ta ett lätt andetag och sedan raskt skutta vidare till semin. Så blev det inte. Ett solitt fokuserat, never-give-up, orangefärgat holländskt monster stod i vägen för det. ’Oranje´ besegrade den stora fotbollsnationen med 2-1 redan efter full tid. Men Brasilien tryckte faktiskt tillbaka Holland redan från start. Robinho fick dessutom ett mål bortdömt i åttonde minuten, men bara två minuter senare gjorde han mål igen genom en utsökt passning från Felipe Melo rakt igenom ett sovande holländskt försvar. Holland spelade inte mycket till fotboll i första halvlek, de lyckades inte skapa någonting och Kaká var ytterst nära att sätta 2-0 här efter ett mycket snyggt brasse-spel. I andra halvlek gjorde Brasilien dock en jättemiss när Felipe Melo råkade skarva ett inlägg från Wesley Sneijder in i eget mål. Efter det kom energin tillbaka till Holland och Sneijder nickade (!) in det avgörande målet på en hörna i 68:e minuten. Kort därefter fick Felipe Melo rött kort och Brasilien fick fortsätta med en man kort. Det må vara orättvist, men få lag reser sig efter att ha blivit bortspelade av mäktiga Brasilien i nästan en timmes tid. Nästan inget annat lag skulle göra det i en kvartsfinal i VM. Men Holland klarade det. De gör en jättebragd. Jag är glad och stolt över mitt orangea favoritlag.

Tredje kvarten mellan Tyskland och Argentina kändes på förhand tvetydig. Efteråt? Tyskland krossade Argentina. Varken mer eller mindre. 4-0 efter full tid. Tysklands insats var i stort sett felfri. Det här var en riktig lagseger, där samtliga spelare gjorde en extremt taktisk match och mål där de kunde. Och Tysklands Bastian Schweinsteiger måste ha gjort en av sina absolut bästa matcher i karriären. Inför 1-0 slog Schweinsteiger frispark, Thomas Müller rusade på första stolpen och nickade i mål bara tre minuter in i första halvlek. Sedan släckte man allt argentinskt hopp om kvittering med drygt tjugo minuter kvar, då en liggande Müller fick fram bollen till Lukas Podolski som frispelade Miroslav Klose till 2–0. Mittbacken Arne Friedrich ökade sedan siffrorna till 3–0 med kvarten kvar efter att Schweinsteiger promenerat runt halva försvaret och serverat öppet mål. Och slutligen sköt Klose elegant in 4–0 i slutminuterna.

Den sista kvarten gällde Paraguay mot Spanien. Här fanns världsmålvakten Iker Casillas och anfallaren och målsprutan David Villa mot ett Paraguay som aldrig tidigare varit i kvartsfinal. Men det dröjde ända  in till andra halvlek innan något hände, men då hände det också med besked. Spaniens Gerard Pique drar ner Oscar Cardozo i eget straffområde och det är en solklar straff för Paraguay. Cardozo slår straffen men missar. Enastående Iker Casillas tar bollen och räddar Spanien. Men bara minuten (!) senare blir David Villa nerriven av Antolin Alcaraz och Spanien får istället en straff och chansen att ta ledningen. Xabi Alonso kliver fram och sätter den, men domaren blåser av och dömer att straffen ska slås om, eftersom de spanska spelarna var för snabbt in i straffområdet. Alonso slår straffen igen, men missar den!

I den 83:e minuten kunde däremot Spanien till slut få bollen in i mål till 1-0. David Villa sköt ännu en gång sitt lag vidare i VM.

En kvart i ett Fotbolls VM betyder så mycket. Att vara eller icke vara. Början eller slutet. Bara en fjärdedels väg kvar att ta sig innan man är där. Inte så himla långt egentligen. Och ändå som en hel evighet.

Tyskland, Spanien, Holland och Uruguay är de som nu ska fortsätta klättringen uppåt.

Nästan framme, nästan där…

Hultsfredsfestivalen går i graven. Länge leve Arvika.

Eller?

Var tusan ligger egentligen Arvika?

Arvika är för mig evigt förknippat med Depeche Mode. Fantastiskt att bandet fortfarande finns och låter oss se dem.

De lät oss se dem på Arvika-festivalen.

'I Just Can’t Get Enough’ var min första kärlek och mitt första möte med detta gigant-synt-band i början av 80-talet, och ingen är gladare än jag att de fortfarande vill stå på scen.

Men skulle de gjort det någon annanstans än på Arvika?

Det är nu officiellt att Hultsfred, festivalernas festival, som skulle börjat på onsdag nästa vecka, går i konkurs. Arvikafestivalen säger sig vara i chock. För dem har Hultsfred alltid varit en inspirationskälla och man betonar vilken betydelse Hultsfred haft för FestivalSverige.

Jo, visst är det så.

Men fler och fler har år för år mer och mer övergett Hultsfred till förmån för Arvika.

Everydody knows it.

Från början var Arvika en mer utpräglad ‘synt-festival’ än någon annan. Här hittade underbara och fantastiska Depeche Mode en naturlig scen i Sverige, men synt-temat i Arvika har förändrats. I takt med tiden har festivalen ändrat karaktär och blivit mindre nischat. Deras tredagars-biljetter går just nu åt som smör i solsken. Och där står Hultsfred med rumpan blottad och bar.

Men nu säger Arvika att alla som köpt biljett till Hultsfred får köpa en biljett till Arvika för femhundra spänn. För att de som köpt Hultsfred och går miste om det ändå ska få uppleva en festivalsommar trots allt. Säger arrangörerna. Och visst. Alla goda skäl mottages tacksamt.

Trots konken för Hultsfred. Eller kanske just därför.

Jag säger att detta var väntat. Arvika har brutit mer och mer mark för varje år. Hultsfreds storhetsdagar är förbi. Var förbi, egentligen, redan för ett par år sedan.

Det är synd. Det är en tradition, ett riktmärke i sommaren som nu rycks bort. Nu får vi åka till Arvika istället.

Depeche finns inte med i år. Men festival är det ju i Arvika ändå, under alla omständigheter. Goodbye Hultsfred. Welcome Arvika.

Var tusan det nu än ligger.

Att ta sig till en åttondelsfinal i VM är stort. Det är en bedrift. Alltid.

Och jävligt svårt.

Uruguay, Argentina, USA, Tyskland, Holland, Paraguay, Brasilien och Spanien är alla gruppEttor, vinnare, som i ordning fått spela mot tvåorna Sydkorea, Mexiko, Ghana, England, Slovakien, Japan, Chile och Portugal.

Domartabbar, straffsparkar, ren vilja, skicklighet, misstag. Allt har tagit lagen hit. Som det alltid är.

Matcher som dessa kräver en vinnare. Den behagliga möjligheten att spela oavgjort dog i samma stund som gruppspelet avslutades. Inte alltid blev det rättvist. Inte alltid som man ville. Som supporter gråter man av sorg och glädje, spottar svordomar, suckar och jublar. Blir förbannad.

Hela vägen.

Första åttondelen var Uruguay och Sydkorea, där ’La Celeste’ hade ett strålande facit mot Sydkorea där man vunnit samtliga möten dem emellan. Sydkorea har under gruppspelets gång visat att man har en farlig offensiv, men det är längre bak i plan som problemen finns. Defensiven är akilleshälen. Både mot Nigeria och Argentina visade backlinjen upp stora brister. Ett tidigt mål av ’La Celeste’s’ Suarez efter en jättetavla av koreanernas målvakt stod sig till halvtid. Efter paus drog Sydkorea igång en massiv press som resulterade i kvittering, men Suarez slog till en gång till och Uruguay är i kvartsfinal för första gången sedan 1970, men Sydkorea var ändå väldigt nära en kvittering i slutet.

Andra åttondelen mellan USA och Ghana, en på förhand grymt intressant match, men det ville sig inte för USA. 1-1 i full tid och förlängning på det, där ’The Black Stars’ Asamoah Gyan sätter 2-1 bara tre minuter in i förlängningen.

Tredje åttondelen mellan Tyskland och England var snackis-matchen framför alla. Ett klassiskt möte med massor av känslor och historik. När England vann VM 1966 besegrade de ju Västtyskland och 1990 slog ju Tyskland ut England på straffar, för att nämna ett par exempel. Och en del kanske känner till att England slog Tyskland med 5-1 på bortaplan när Svennis basade för laget. Men nu vinner Tyskland åttondelsmötet med 4-1 (2-1 i halvtid). England har aldrig någonsin fått så mycket stryk i en VM-turnering.

Fjärde åttondelen Argentina och Mexiko, där Mexiko hittills hade spelat ganska bra även om de hamnade i en ganska lätt grupp. När de mötte Uruguay så var de stundtals rätt utspelade och då ska man tänka på att Uruguay inte ens behövde vinna den matchen. Argentina har däremot imponerat genom hela mästerskapet, men i vinsten mot Nigeria borde det ha varit klart större siffror. Och i matchen mot Grekland hade Argentina en ganska slapp inställning med många nya spelare från start men vann ändå efter att ha varit det klart bättre laget.

Att notera är dock att den überhypade Lionel Messi fortfarande inte gjort ett enda mål!

Femte åttondelen mellan Holland och Slovakien slutade med vinst för Holland som undertecknad önskade. 2-1 efter full tid. Jag känner mycket för Holland i denna turnering och hoppas de kan visa sig från den sida som är bättre än motståndarnas när det gäller. Självklart var de också favoriter i detta Europa-möte, men ’Oranje’ har kanske inte hittills visat upp mycket av sin bästa sida. Försvarsmässigt har det sett bra ut, Mathijsen och Heitinga har varit stabila centralt och på mittfältet har rollfördelningen varit tydlig där Marc van Bommel och Nigel de Jong har öppnat för Wesley Sneijder offensivt. Även min favorit Robin van Persie har gjort sitt avtryck i laget. Till denna match var även Arjen Robben spelklar och gjorde första målet redan i 18:e minuten.

Sjätte åttondelen var ett sydamerikanskt derby mellan ärkerivalerna Brasilien och Chile. Juan, Fabiano och Robinho slog dock Chile på knockout med 3-0 och redan i 59:e minuten var matchen avgjord. Roligast var ändå att vi stundtals äntligen fick se den härliga sambafotboll som vi så gärna önskar oss när Brasilien finns på plan. Robinho gjorde sitt första VM-mål och Kaká, denne så extremt och beundransvärt snabbfotade spelare, visade äntligen upp sig litet mer än vad han gjort i gruppspelet, trots varningen han fick. Jag gillar Kaká, har alltid gjort det. Han är en fröjd att se på när han är som bäst.

Sjunde åttondelen mellan Paraguay och Japan blev en tät och jämn match där jag önskade att Japan skulle ta sig vidare. Paraguay stod för det största bollinnehavet men hade svårt att komma in på ytan för att slå farliga bollar mot sina tre anfallare. Japan försvarade sig lågt och låg ständigt i rätt position för att sedan satsa på blixtrande omställningar. Förutom Daisuke Matsuis trots allt fantastiska ribbträff och Keisuke Hondas och Tulio Tanakas avslut var de dock förvånansvärt få. Det här var dessutom första matchen som avgjorts på straffsparkar. 0-0 efter full tid och förlängning bäddade för dramatik. Japan har en plats i mitt hjärta, och den fotboll laget visat upp i de två senaste matcherna förtjänar minst en kvartsfinalplats. Nu gällde det.

Paraguays Barreto slår in första säkert. Yasuhito Endo, min japanske favorit, väntar ut målvakten och slår in 1-1 med kort ansats. Barrios gör 2-1 lågt i hörnet, och lagkaptenen Makoto Hasebe kvitterar till 2-2 med en boll högt till vänster om målvakten Justo Villar. Cristian Riveros väntar lugnt ut målvakten Eiji Kawashima.och sätter 3-2. Yuichi Komano drämde dock Japans tredje i ribban och Nelson Valdez klarade 4-2 stenhårt och högt nära mitten av målet. Suveräne Keisuke Honda rullar sedan lugnt in 4-3 med vänstern sedan Villar gått för tidigt. Så kommer Oscar Cardozo fram, låter den japanske keepern ta första steget och när han lägger sig platt åt ena hörnet rullar den kallblodige retstickan Cardozo in bollen i det andra. Och Paraguay går därmed vidare på 5-3 efter straffar.

Sista åttondelen blev prestigemötet mellan Spanien och Portugal. Det 33:e mötet dem emellan slutade med 1-0 till Spanien genom David Villa i 63:e minuten. Och i 74:e minuten fick Spanien sin allra första varning (!) Nu är de i kvarten. Spanien har förövrigt inte spelat en kvartsfinal i VM sedan 1950. Jag antar att de tycker det är dags nu, de kommer att ställas mot Paraguay.

Men att bara ta sig till en åttondelsfinal är stort. Det är kraft, vilja, skicklighet, tårar och skratt. För alla dessa 16 lag som nu reducerats till hälften.

En bedrift.

Och faktiskt jävligt svårt.

Tredje omgången betyder rent bokstavligt liv eller död i Fotbolls VM. För väldigt många lag. Det gäller att prestera, att befästa, att få upprättelse. Att visa vem man egentligen är. Att ta den chans man får.

Tyskland, detta lag som spelade en så lysande fotboll i första matchen gick fullkomligt ner sig totalt och tröttnade, eller vad det nu var, i andra omgången. Men skärpte till sig och satte skåpet åtminstone något sånär i tredje. De vann gruppen och möter nu England i åttondelen.

Frankrike åkte ut i gruppspelet. De hamnade sist. En skam för en fotbollsnation som var ett av finallagen i förra VM. Likaså Italien, de regerande världsmästarna och således det andra finallaget i förra VM. De unga nyförvärven hjälpte inte. 'Gli Azurri' hamnade sist i sin grupp.

Snöpligt. Riktigt, riktigt snöpligt för dessa två. Och för oss som tittar på. För hade vi verkligen förväntat oss detta?

Jag har tidigare påpekat vikten av en riktigt bra målvakt. Hade Buffon inte blivit skadad i första omgången och kunnat stå mellan stolparna ’all along’ hade Italien fortfarande varit med. Säger jag. Så stor tilltro har jag till denne mästare i målet..

Han är världsbäst. Iker Casillas till trots. De får ta varandra i handen. Men hade han inte varit där hade inte Italien tagit VM-guldet förra gången. Så enkelt är det, och så allvarligt.

Nu ser vi det med önskvärd tydlighet.

Argentina vann naturligtvis sin grupp med full pott. Utan att überhypade Messi gjort ett enda mål (!) Och Maradona the saint/nutcase goes wild i coach-båset. Det blir Mexico i åttondelen, och jag förmodar att de förväntar sig att kunna tugga i sig motståndarna utan någon större fight. Tråkigt tycker jag. För min del får gärna Argentina åka på stryk. Om inte mot Mexiko så mot någon annan.

Jag håller fortfarande på Holland. Och Japan.

Vilken eminent fotboll detta Japan visade upp i sin trea! De orkar alltid springa i nittio minuter, nittiofem om det behövs. De har den tekniska skickligheten och visar ingen större respekt för sina motståndare. De spelar teknisk fotboll i straffområdet när Danmark bara står och tittar på. Och de sätter vackra mål på fasta situationer. Keisuke Hondas underbara frispark och sedan Yasuhito Endos kanske ännu läckrare frispark. Som det var tänkt i coachens strategi-anteckningar. Fan, vad duktiga de är. Jag vill ha dem långt fram. För att de verkligen förtjänar det..

Gruppvinnarna Holland gjorde vad som förväntades av dem. Det roligaste var att min favorit Robin van Persie äntligen fick göra ett mål. Mycket bra. Mycket kul. Jag är stolt och glad.

USA vann sin grupp och möter Ghana härnäst. Tuffa Sydkorea blev tvåa i sin och får möta kämpande Uruguay med sin Luis Suarez som härförare. Uruguay är fortfarande ett fascinerande fenomen. Lillebror i fotbollssammanhang men ger sig aldrig.

Paraguay är det tredje sydamerikanska lag, förutom Argentina och Brasilien, som vunnit sin grupp och som kommer att behöva bevisa sin storhet mot benkvicka och aldrig på förhand besegrade Japan i åttondelen.

Mitt kära Holland får möta otippade Slovakien i sin åttondel, men jag hoppas Holland gör eliminerandet med elegans och kvickhet. Här finns inga tveksamheter om vilka som ska gå vidare. Och Robin van Persie får gärna upprepa sitt målgörande.

Chile som blev grupptvåa i sin grupp bakom Spanien åker på Brasilien i sin åttondel, och det finns väl inte en enda objektiv själ som tror på något annat än en brasiliansk seger.

Dock tycker jag Chile hittills spelat en pigg och framåt fotboll med ett riktigt bra anfallsspel. De satte dessutom hård press på gruppkompisarna och favorittippade VM-mästarna Spanien.

Spanien. Som får möta Portugal i sin åttondel. Spanien. Som ett derby från samma geografiska halvö men ändå så långt ifrån. Nu är det bara fotboll som gäller. David Villa eller Cristiano Ronaldo? Giganternas kamp. Det gäller att befästa vem man är. Att ta de chanser man får.

Aut vincere, aut mori

 Segra eller dö

Åtminstone i Fotbolls VM.

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Hjärtslagen är både snabbare och hårdare i detta skede av turneringen. Har lagen misslyckats i första omgången är det okej om man lyckas i den andra. Upprepar man sin bedrift har man angett tonen. Kan man inte bevisa något alls är man körd. Om känslorna får bestämma.

Och hela världen tittar på. Och alla hjärtan slår.

Och det är nu det gäller. Ingen omgång i gruppspelet är så viktig som den andra. Här befästs allt. För resultatet, för stressen, för fortsatt spel eller icke-spel. Förhoppningar som dör eller får nytt liv.

Sydafrika, Bafana Bafana, gick idag in på plan med stora förhoppningar inför mötet med Uruguay. Jag har sagt det förut och säger det igen. Denna fantastiska lilla stora fotbollsnation från sydamerika vill så mycket mer än sina gruppkamrater.

De kan. De vill. Kompetensen finns, men i ett läge som detta gäller kanske mest viljan. Starkast vinner. Men Uruguay ville. Ville visa att de verkligen kan spela fotboll på hög nivå. Åt skogen med lillebror-komplexet som gror inklämt mellan Argentina och Brasilien. Fullständigt respektlöst gick de in på plan med världens största leende och kickade in tre mål på Sydafrika utan att släppa in ett enda. På ren kompetens och vilja. Inte tur. Uruguay kan spela fotboll.

Lodeira blev ju utvisad i första matchen och fanns därför inte med idag. Men strålande formstarke Diego Forlan fanns. Tvåmålskytt varav en på straff. Och Perreira förseglade resultatet med sitt nickmål på stopptid. Förfärligt för värdnationen som hade sådan press på sig och som nu får svårt att nå åttondelen. Men när rädslan att förlora blir större än viljan att vinna kan det bli såhär.

Argentina mot Sydkorea blev en uppvisning i vacker och speltekniskt skicklig fotboll från sydamerikanernas sida. Men jag gillar ändå Sydkorea. De ger liksom aldrig upp, tror konstant på sig själva. It ain’t over til it’s over liksom, och de lyckades mot alla odds även försätta Argentina i ett pressat läge mitt i matchen.

Tyvärr fixade de själva Argentinas ledningsmål 1-0 genom olycklige Chu Young Park som fick bollen på sig i fel ögonblick. Efter det var det Gonzalo Higuains match. Han fick ett snyggt inlägg från Maxi Rodriguez och petade in 2-0. Sedan blev Argentina litet för nonchalant och precis innan paus reducerade Sydkorea till 2-1 genom Chung Yong Lee. Higuain gjorde VM:s första hattrick genom fantastisk godisfotboll i samspel med Messi till både 3-1 och 4-1. Sydkorea var visserligen ett tag väldigt nära en kvittering till 2-2 i 58:e matchminuten. Och hade de lyckats med det vet man inte vad som kunnat hända i slutändan. Roligt hade det varit om de lyckats knäppa stora Argentina på näsan, men nu orkade de inte hela vägen och åkte dit med 4-1 mot ett Argentina som visade upp en nästan felfri fotboll. Ekvilibrism, strategi, vilja, klass. Nästan som Tyskland i sin premiärmatch.

Men bara nästan.

I matchen Grekland mot Nigeria såg det äntligen ut som att Lagerbäck skulle kunna befästa sitt ledarskap och göra skäl för sina miljoner som coach. Ett tidigt ledningsmål av Kalu Uche gav vind i seglen, men Sani Kaitas utvisning var onödig och Grekland kunde kvittera strax innan halvtid. Fantastiske keepern hittills, Enyama, gjorde en miss som bäddade för Greklands ledningsmål och Obasi missade öppet mål. 2-1 blev därför slutresultatet till grekernas favör. Tråkigt säger jag. Jag hade helt klart hellre sett en Nigeria-seger här.

Nu krävs egen seger mot Sydkorea och att Argentina slår Grekland, om Lagerbäcks ’Super Eagles’ ska kunna ta sig vidare från gruppen.

Frankrikes första match var en sov-snark-match som gjorde att man undrade var de hade gömt sin så omtalade stjärnkompetens någonstans. Möjligen berodde det på motståndet. Mot Mexiko blev matchbilden annorlunda. Snabbare, rappare, laget på tårna. Malouda med från start. Men pigga, offensiva Mexiko körde hårt och aggressivt med de tunga mästerskapsprydda fransoserna och lyckades med det smått omöjliga. I matchens 63:e minut nätar Javier Hernandez bollen i öppet mål. Tyvärr är det ett misstänkt offside-mål,  men det blir ändå godkänt, och i 78:e minuten tilldöms dessutom Mexiko en straff som snyggt slås av Cuauhtemoc Blanco längs marken. En boll som precis slinker in vid vänsterstolpen och ger Mexiko 2-0. Mexiko spelar en fyndig anfallsfotboll och har ett bra försvarsspel. Ikväll ger det dem tre poäng. Frankrike sitter nu i en rävsax och är det enda laget i Grupp A som hittills inte gjort ett enda mål.

Second time around ger nästan aldrig några extra marginaler att spela på. Pulsen ökar i samma takt som förväntningarna. Och pressen att prestera är oerhörd. Andhämtningen blir våldsam, viljan nästan ännu värre. Hjärtat slår fortare för varje matchminut. Det är det här som är VM.

Hela världen tittar på.

And the beat goes on…

En målvakts insats, eller icke-insats, är ibland det som gör allt. Som avgör allt.

I Allsvenskan, i Premier League, i Serie A, i Bundesliga, i Spanska ligan, i Champions League.

I VM.

När nu alla lag har klivit in i turneringen och presenterat sig har vi fått se både ekvilibrism och klantighet mellan stolparna. Professionella räddningar med fantastisk närvaro, men även fullkomliga missförstånd. Eller inkompetens. Om man nu ens vill tala om inkompetens i ett VM där det är meningen att de allra bästa ska visa upp sig.

Ikväll. Största VM-skrällen. Schweiz besegrar Spanien med 1-0.

Har man riktigt bra spelare ute på plan kan det vara möjligt att ändå ha en svag keeper. Men historien talar inte för det. De lag som framgångsrikt tagit sig igenom VM har definitivt haft riktigt starka keepers mellan stolparna. De representerar stabiliteten, temperaturen i laget.

En formsvag anfallare byter man enkelt ut under en match. En mittfältare kan köra tag-team med ett gäng gelikar. Duktiga backar finns det ofta gott om. Men en målvakt byter man inte ut såvida han inte blir skadad.

Om Ronaldo, Xavi eller Messi byts ut är det inte många som ifrågasätter. Det finns skäl. Det finns en strategi. Men skulle man byta ut sin keeper så är avgrunden farligt nära. Spelarna ute på plan förlitar sig på sin keeper. Coachen gör det. En målvakt är den mest bärande balken i hela lagkonstruktionen. Om den ger vika är det svårt för huset att stå kvar i orört skick. Det spelar ingen roll hur många Messi, Ronaldo, Drogba eller Rooney man har på plan om man inte har en målvakt som kan sitt jobb lika bra.

Så är det bara. Enkelt och krasst.

Jag har pratat en hel del om Buffon. Men han är en personlig favorit. Men nu var det ju dags att hylla Casillas. Honom finns det nästan ingen som tar. Han spelar helt i en klass för sig.

Så vitt vi vet.

Ike Casillas. Femstjärnig målvakt för Spanien.

Spanien är favoriter i detta VM och idag tog Grupp H steget in i turneringen. Honduras mot Chile. Spanien med sin match mot Schweiz.

19 möten mellan Spanien och Schweitz har det hittills blivit. Och Spanien har vunnit 15 av dem och aldrig förlorat någon.

Spanien har den fantastiske Iker Casillas i målet. År 2000 blev han den yngste målvakten någonsin att spela i en Champions League-final när Real Madrid slog Valencia med 3-0 bara fyra dagar efter att han fyllt nitton år. Men redan som 17-åring blev han förstemålvakt i sitt Real Madrid. Denne man är en helt outstanding keeper som varit Real Madrid trogen sedan åttaårsåldern. En stjärnmålvakt som var med och vann EM för två år sedan och som blev utsedd till världens bästa målvakt samma år. Han är det glänsande Real Madrids obestridlige och ohotade keeper med kontrakt fram till 2017.

Men i eftermiddags släppte han in Schweiz vinnarmål i premiärmatchens andra halvlek. 1-0 till Schweiz.

Det var nästan så att jag stelnade i förfäran. Casillas vad gör du? Schweiz? Spanien?

Va?

I Schweiz är nationalsporten skidor, i Spanien fotboll. Men det märks inte idag.

Vad gjorde Xavi, Torres, Villa, Puyol och alla de andra som ju så enkelt skulle fösa hem det här?

Villa kommer inte till skott, Torres får inte till det, Puyol är inte alls med och Xavi har inte hittat rätt. Inte än i alla fall. Men Spanien hallå? Ni ska ju vinna den här turneringen. Efter vad det spekulerats i.

Men som jag sagt tidigare tror jag inte det blir så enkelt.

Chile mot Honduras i samma grupp ska naturligtvis inte glömmas bort. Här tog ett offensivt Chile segern. Chile spelade stundtals en bländande fotboll och hade mycket väl kunnat vinna med många fler mål. Om det inte varit för Honduras keeper Noel Valladares, som höll ner siffrorna.

Chiles Jean Beausejour smällde in segermålet i första halvlek och Chiles spel i denna match kan faktiskt mycket väl jämföras med Spaniens. Mati Fernandez och Alexis Sanchez är lika snabba i fötterna som Xavi och Iniesta. Men möjligen krävs större kyla  i avslutningsfasen för att det ska hända något när de båda lagen möts i gruppen nästa fredag.

Grupp F och Grupp G har också premiärspelat. Förutom Italien-Paraguay spelade ju även Nya Zeeland mot Slovakien i F-gruppen. Vem trodde egentligen på en kvittering för Nya Zeeland 45 sekunder från slutet? På stopptid dessutom? Men det hände, och  matchen slutade oavgjort 1-1. I G-gruppen spelade Svennis' Elfenbenskusten mot Portugal. Och Brasilien mot det hemliga Nordkorea. Portugal gjorde ett rätt blekt intryck. Möjligen kan det förfärliga hagelvädret hämmat de annars så mästerliga spelarna. Matchen slutade med snark-resultatet 0-0. Bara två matcher hittills har slutat mållöst. Detta var en av dem.

Brasilien är mytomspunnet. Nordkorea finns inte ens på fotbollskartan. Hur skulle detta sluta? Mötet i första halvlek var både trevande och blekt. Nordkoreas massiva defensiva spel förvirrade nog brassarna en del. Nordkoreas keeper fann dessutom en viss förkärlek till att boxa ut bollarna istället för att sno åt sig dem. Litet retro sådär. Typ nittiotals-målvakts-arbete på något sätt. Förvånansvärt fick vi inget brasse-mål i första halvlek. I andra halvlek skruvade i alla fall Brasilien upp spelet en aning och lyckades göra ett par förväntade mål. Men roligast av allt är nog ändå att det så internationellt orutinerade Nordkorea faktiskt ändå slog hål på Brasiliens nolla i slutet av andra halvlek. 2-1. Duktiga och femstjärniga keepern i Brasilien, Julio Cesár, hann inte riktigt med där. Men det känns ändå okej. Ingen skada skedd liksom. Och Nordkorea blev ju så glada. Det kan de väl vara värda i sin allra första VM-match på 44 år.

Men första matchen i VM säger egentligen ingenting. Ingenting avgörs och ingenting blir heller katastrofalt. Ingen utpräglad strategi från coachernas håll har hunnit slå fäste. Allt är egentligen ganska lugnt. Det som sätter pacen och det som avgör sker oftast i andra omgången. Det är då agnarna skiljs från vetet.

Green tappade in ett onödigt klantigt mål för sitt England, Chaouchi lät ett mål slippa igenom för sitt Algeriet, Buffon i Italien fick avvika i halvlek på grund av ryggskada, orutinerade Romero i Argentina visade att han ändå kunde, Enyama i Nigerias mål visade att han klarade ännu mer. Tysklands talang i målet, Neuer, behövde inte visa särskilt stor ekvilibrism, Valladeres i Honduras mer eller mindre räddade sitt lag och världsmålvakten Casillas missade tyvärr för Spanien.

Nu går vi in i andra omgången av gruppspelet.

Hittills är VM:s allra första mål, hårt men elegant avlossat av Tchabbalala i Sydafrikas premiärmatch mot Mexico, även VM:s absolut snyggaste.

Målvakten hade inte en chans.

Det är inte lätt att vara keeper.

Fyra dagar in i Fotbolls-VM har 22 lag av 32 premiärspelat i 11 matcher.

Och Vuvuzelorna viner. Ständigt. Vid alla matcher i samtliga arenor. Men det är som det ska vara.

Att gå på fotboll i Sydafrika betyder nämligen också att man har med sig en Vuvuzela. Vissa avskyr dem och den vinande ljudkuliss de skapar både på plats och i våra hemmabiosystem 5.1. Men jag har börjat tycka om dem. Här har vi en annan fotbollskultur än den vi såg i Tyskland för fyra år sedan och på andra ställen runt om i världen.

Men det här är inte andra ställen runt om i världen. Det här är Afrika. Fotbolls-Afrika. Och det är deras VM kanske något mer än vad det är vårt.

Sydafrika inledde ju VM med sin premiärmatch mot Mexiko i Grupp A. Vi lärde oss att säga Tshabbalala, namnet på den kraftfulla vänstermittfältaren i Sydafrika som vackert sköt in VM:s första mål. Nu kvitterade ju Mexiko och matchen slutade oavgjort, även om Mexiko mycket väl hade kunnat stå som slutsegrare här.

Andra matchen i Grupp A mellan Uruguay och Frankrike såg mer intressant ut på pappret än vad det blev i realiteten. Men detta Frankrike med alla sina storstjärnor och tillika divor är inte ett lag på samma sätt som Uruguay är det. Coach Domeneck placerade dessutom inledningsvis Malouda och Henry på bänken. Något som troligtvis hade sitt ursprung i just tanken att de skulle vara vida överlägsna sina motståndare oavsett uppställning. Uruguay, som är den lilla stora fotbollsnationen med det stora hjärtat, har bara drygt tre miljoner invånare och ligger inklämt mellan storebröderna Brasilien och Argentina på den Sydamerikanska kontinenten, men kämpar ändå. De ger sig inte frivilligt. Den här matchen slutade också oavgjort, men dessvärre 0-0. Vilket är fotbollsstatistikens ständigt mest snark-tråkiga resultat.

Matchen Sydkorea-Grekland som inledde Grupp B var däremot uppfriskande som kolsyra. Sydkorea spelade piggt, rappt och visade en vilja som det tungfotade Grekland verkade ha svårt att hitta. Sydkorea slog in 1-0 i första halvlek och tvåan i den andra. Mycket kul att se.

Lagerbäcks Nigeria mötte här Argentina och visade upp ett speltekniskt kompetent lag som minsann inte tänkte ge sig på förhand. Spelar man fortsättningsvis så här kan man gå långt.

England mot USA i Grupp C blev kanske mest en ”God Save The Green” mer än något annat. Målvaktstavlan av Robert Green kostade England vinsten. Synd med tanke på ’Stevie G:s’ offensiva mål redan i fjärde minuten av matchen.

Algeriet mot Slovenien är hittills den absolut tråkigaste matchen. Långsamt försvarsspel, oinspirerat anfallsspel. Dessa båda kommer att få det svårt mot USA och England om inget händer till omgång två.

Serbien och Ghana bjöd på kul fotboll full av vilja och entusiasm. Här tog Ghana poängen, men Serbien hade lika gärna kunnat vara de som stått som segrare.

Den absolut bästa fotbollen har hittills spelats i Grupp D av Tyskland i sin match mot Australien. Inte bara tack vare 4-0 resultatet, utan snarare för den så tekniskt skickliga, så underhållande och kompetenta fotboll som detta nya unga Tyskland presterade. Australiens nyckelspelare Cahill blev utvisad och spelar inte mer i gruppspelet. Men det var inte det som avgjorde. Hos Tyskland finns något vi hittills inte sett i ett och samma lag; Spelteknisk skicklighet, stark vilja, laganda och förmågan att orka springa konstant i nittio minuter.

Grupp E inledde med Holland mot Danmark och här blev Danmarks självmål snackisen för dagen. Tack och lov fixade Holland via Kuyt in även ett eget mål och tog rättvist hem de tre poängen. Hade personligen sett att min favorit Robin van Persie fått göra ett mål. Men förhoppningsvis kommer det.

Japan mot Kamerun visade upp ett afrikanskt lag som verkade både trött, slött och omotiverat. Japan gjorde vad de kunde för att skapa chanser och vann också med 1-0. Japan är ett underhållande lag som alltid försöker, och är väl värda sin seger.

Regerande världsmästarna ’gli Azurri’ i Grupp F klev in i turneringen först ikväll och mötte då Paraguay. Som överraskande tog ledningen genom Antolin Alcaraz’ nick i första halvlek. På pappret borde ’gli Azurri’ tagit kommandot över matchen och säkrat segern med ett snabbt mål. Världsmålvakten Chilavert finns ju inte längre med i Paraguays landslag.

Men VM är inte ett riktigt mästerskap utan överraskningar. Och i premiärmatcher testas alla. Italien gör en okej match, men skapar inte särskilt många chanser.

Gianluigi Buffon. Världens bästa målvakt just nu?

Klippan Buffon mellan stolparna i Italiens mål försvann dessutom i pausvilan, troligtvis på grund av skada. Detta är av ytterlig dyster art för laget, eftersom den mästerlige Buffon i denna turnering är fundamentet som hela laget hittills vilat på. Och just nu är det ovisst vad som kommer att ske med Buffon i den fortsatta matchningen. Italien kvitterade visserligen genom Daniele de Rossi i andra halvlek, och får därmed trots allt en poäng. Coach Lippi ledde Italien till VM.guldet 2006, hoppade sedan av, men har nu åter övertagit ledningen efter EM-fiaskot för två år sedan. Men utan Gianluigi Buffon, 'Gigi', för alla som älskar hans målvaktsarbete både i klubblaget Juventus och i landslaget. Och som enligt mig är världens absolut bästa målvakt just nu. Utan konkurrens.

Hur långt kan Italien egentligen klara sig?

Imorgon är det dags för Svennis’ Elfenbenskusten att spela sin första VM-match mot Portugal. Mot Cristiano Ronaldo. En av mina personliga PL- och CL-hjältar.

I Nelson Mandela Bay Stadium i Port Elizabeth.

Vuvuzelorna kommer att vina vidare så länge VM pågår.

Men jag ser fram emot det.