En systers saknad

Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig. Sex år av saknad.

 

Vem vore du nu, om du fortfarande fanns?

Jag skäms, lillebror. Det är något jag måste berätta för dig, om en hemlighet jag inte vill kännas vid. Jag försöker kväva den i ljudet av andra tankar. Slätar ut och målar över och sopar under mattan. Allt för att hålla den på minst en armlängds avstånd. Hur kunde jag göra så mot dig?

Hur kunde jag vara så dum att tro att det jag hade var förgivet. När ingenting nytt längre kan skapas så blir minnena så oerhört ömtåliga, och jag tycker att jag borde vetat bättre. Tagit i dem med silkesvantar och slagit in dem i bubbelplast. Och även om jag vet att den säkert finns där långt inne i mig, så hör jag den inte längre.

För hur har jag kunnat glömma ljudet av din röst?

Jag har hört andra berätta om att det kunde hända. Hur minnet av en en näras röst plötsligt inte finns längre. Som om den aldrig funnits. Paniken och rädslan över att aldrig mer få tillgång till den. Den som varit så självklar. Istället finns där andra röster, från livet efter dig. Hur kunde de plötsligt bli så många eller så starka att de kväver minnet av din röst?

Det enda jag kan minnas är hur du skrattade ibland. Och jag vet inte om jag verkligen minns, eller om det bara är ljudupptagningen från min studentmottagning som skapar illusionen av att jag minns. Jag försöker frammana den, få din röst att säga saker. Få den att skälla på mig eller bara säga ett enkelt hej. Men den är borta, och jag så så fruktansvärt rädd att den kanske alltid kommer vara det. Jag är rädd. Och jag skäms.

Kundkort på ICA.

Tonåringar som blivit pyttesmå

Större fjärilar i magen för varje högskolepoäng.

Du blir aldrig äldre

Snegla på rynk-krämer i smyg.

Mammas läsglasögon. Pappas tinningar.

"Det är en dag imorgon också"

Du blir aldrig äldre

Att lära mig dricka kaffe och äta sill.

Bebisbilder på facebook.

Ålderskris och återträffar.

Du blir aldrig, aldrig äldre.

 

 

 

Årets  första riktigt soliga och varma dag. En varm tegelvägg mot ryggen och en känsla av att långsamt tina upp inifrån. Bara sluta ögonen, känna hur solen är så stark att det nästan gör ont även fast jag kniper ihop dem. Ljuden av skratt och mina mungipor som åker upp, gemenskap.

Ändå har jag en känsla av att hur många människor jag än har runt omkring mig och hur mycket jag fän örsöker motivera mig själv att se livet från en ljusare sida, så har jag långt inom mig en ensamhet som är väldigt svår att förklara.

Jag är inte samma person på utsidan som jag känner mig som på insidan. Hur ska andra kunna se mig som den storasyster jag alltid kommer att känna mig som. När jag åker hem så är det till en halv familj, som aldrig kan bli hel igen. När familjen splittras av skilsmässor eller svår händelser kan man behöva åka lång och göra minutiösa planeringar för att kunna träffa alla.

Dit Andreas är kan jag aldrig åka. Ändå är han hos mig, jag har lekt med honom, bråkat med honom, älskat och hatat honom. Jag har varit ett syskon.

Jag har nästan glömt hur det känns att ta hans namn i min mun, därför att det inte är en del av min vardag. Jag säger ofta att det är okej, att jag inte blir ledsen av att prata om honom, och det blir jag inte heller, i alla fall inte varje gång. Det som verkligen gör ont, kommer till mig oväntat och kan ibland framstå som obegripliga.En  tonårskille som påminner om honom på ica, en påminelse om 2005, någon som pratar om sitt syskon, ett par skor, en doft.

Varsomhelst, närsomhelst och hursomhelst så kan den där ensamheten slå sina klor i mig, och hur mycket gemenskap som än försöker mig på att delta i så finns det en del av mig dit värmen aldrig riktigt når. ingen kan någonsin ersätta min lillebror, och den biten av mitt jag som han besitter består till en del av en enorm saknad och ensamhet som kan krypa fram hur soligt det än är.

 Jag tycker inte om bloggar som blir öde, som om orden helt hade tagit slut. Var är saknaden när jag inte längre skriver om den? Var är Andreas när jag inte längre gör mitt yttersta för att fram-mana bilden av honom i ord. Så många gånger har jag tänkt att jag måste skriva ned de minnen jag har av Andreas, bara för att vara säker på att de inte försvinner.

En av de värsta sakerna med att ha förlorat ett syskon är att en del av min barndom föralltid känns förlorad, speciellt eftersom Andreas var mitt enda syskon. När det inte längre finns någon annan där att påminna om hur det var när vi växte upp så känns det ibland som att jag inte kan skilja på fantasi och verklighet och allting kring vår barndom känns otillgängligt.

När jag verkligen kommer på att Andreas har funnits, och borde finnas så kommer så många känslor som känns så uråldrig och nästan helt okontrollerbara. En vansinnig ilska och en saknad som får det att riktigt knyta sig i mig. Fortfarande. Fyra år senare.

Jag vet att jag egentligen inte behöver försäkra mig själv om att jag fortfarande tänker på Andreas, för det vet jag med all önskvärd tydlighet att jag gör. Det är ingenting onormalt eller sjukt över att fortfarande sakna en familjemedlem även tanken kanske säger att tiden borde ha läkt mina sår.

Jag tror att allt som är jag låter såren vara lite öppna, för i den saknaden och sorgen så finns också ledtrådar till hur Andreas var, vad vi gjorde tillsammans och  fantasier om allt som han en gång kunde blivit.

Om ni vill kalla min lillebror för dum i huvudet för att han lyckades med att få en raket i huvudet, gör det. Det är möjligt att många kastar sten i glashus, för jag tror att det är fler där ute som varit unga och dumma. De flesta behöver inte betala med sitt liv.

Skjut era jäkla raketer om ni vill det. Men när människor frågar mig om jag är dum i huvudet som vill förbjuda stora raketer, och om jag kommer att kräva att man ska förbjuda bilar och alkohol också eftersom de tar ännu fler liv så blir jag så jäkla trött. Det är en helt orimlig diskussion och som jag inte har någon som helst lust att ta, och speciellt inte idag. 

Människor som lägger in bilder på spängda ansikten i min brors minnesgästbok och som skickar elaka kommentarer  och skriver att min bror bara är ett bevis på att evolutionen lyckats är ändå ett billigt pris om vinsten förhoppningsvis är att åtminstone någon tänker till och tar det försiktigt med raketerna.

Raketer ställer till med så mycket jävelskap. Alla som drabbas av raketerna tänder inte själva på stubinen. 

 I mars får man inte längre sälja stora rörbomber, och även om nyårsnatten aldrig mer kommer att innebära fest för mig, så tror jag banne mig att jag ska skåla för just det.

Tomheten jag känner kan man inte sätta ord på.

jag provar, en dag, en timme, ett andetag åt gången. Ibland lyckas jag, men idag är det tungt, ofattbart tungt.

Jag älskar dig och saknar dig så oerhört mycket Andreas.

/Alltid din storasyter.

För fjärde gången står jag ansikte mot ansikte med Andreas dödsdag. Jag hade ju trott att jag skulle skratta den i ansiktet, att det skulle gå på rutin och att det skulle kännas mindre i år.

De senaste dagarna har jag känt mig totalt kollapsad. Som om allt glatt och och hoppfullt försvunnit för att ge plats åt pessimism och hopplöshet. Jag gick inte upp från sängen förrän klockan 17 idag och har inte riktigt orkat någonting.

Kenny och jag hade planer på att åka skridskor i kungsan och hinna gå en sväng på stan. de planerna var det bara att knöckla ihop och kasta i papperskorgen. Jag ville bara knyta ihop mig till ingenting. Jag vet att jag inte mår bättre av att sova. Jag vet ju det. Men just nu känns det bara så outhärdligt. Jag liksom tappar andan när jag kommer på att Adde saknas.

Det känns som att jag hållit honom lite på avstånd i ett helt år, och nu när saknaden och smärtan kommer, så gör den det med full kraft.

Jag saknar dig så jag inte vet vart jag ska ta vägen lillebror!!

Det året då Andreas dog önskade han sig en julgran till jul. Sagt och gjort. Vi begav oss ut till min dåvarande pojkvän, högg en gran och släpade den hela vägen hem på en Sl-buss. Inget mer med det.

På nyårsdagen, mitt i allt detta kaos och helvete, när vi tidigt på morgonen på något vis tagit oss hem från sjukhuset så dör granen. Vart enda barr hoppade av. Det kanske inte är konstigt, det kanske är precis så som granar brukar dö?

I år har vi en gran igen. Detta år på mammas initiativ. Det är den första granen sen andreas dog, och jag kan inte låta bli att bli lite rädd. För tänk om nu någon annan skulle råka dö, bara för att vi har skaffat en gran.

Det är fullt ologiskt men det är inte första gången jag känner såhär. Jag vill i´nte riktigt upprepa något på samma sätt som det gjordes det året då Andreas dog. Jag är livrädd för att det på något sätt kan få "dåliga" saker att inträffa igen. Det är bara att slänga kläderna jag hade på mig, jag skulle aldrig någonsin svara om någon ringde vid samma tidpunkt. Och det finns vissa saker jag aldrig mer kommer att kunna äta.

Döden är läskig och man vill gärna avskilja sig från den. Den har smittat vissa saker, som jag inte riktigt vågar röra vid. Julgranen är en av dessa saker, men ljuset i detta snurriga sätt att tänka är att vi alla fall skaffade den där granen och inte lät smittan ta överhanden coh förvandla det normala till neurotisk skräck.

Men jag frågade mamma om granen, hon var också rädd.

Men den är vacker, eller vad säger du Adde?

Jag önskar samma sak nästa år.

Och sen igen.

Och igen.

 

 

Att inte hitta den där perfekta julklappen är inte det värsta som kan hända. Tänk om du inte hade någon ett köpa den åt?

Din släkt är dum, fet eller bara dryga? Tänk på de barn vars föräldrar förvandlar deras julafton till ett levande helvete med sprit, våld och en alldeles för många klumpar i magen och tårar som bara kudden lyssnar på.

Det är inte hela världen om något missas på julbordet. Det finns tillräckligt med mat och förmodligen mer där till. Föreställ dig istället hur det skulle vara om du inte ens hade något bord eller ens ett tak att ställa bordet under.

Mitt liv ändrades drastiskt för snart 4 år sedan när Andreas försvann för alltid och lämnade en tom plats i alla soffor, julklappsutdelningar, middagsbord och allt det andra som formar det som vi kallar för jul. 

Det är min katastrof. Du har säkert din egen.

Hur det än är så tror jag att vi glömmer att sätta våra vardagliga katastrofer i relation till det som verkligen betyder något. Julen är en plats för de där vardagliga katastroferna, i-landskatastroferna i form av brända skinkor, felköpta julklappar och välta granar plötsligt får proportioner som går över alla gränser, och några varv till.

Alla vädjande röster om kramar till ensamma och fadderbarn i julklapp kanske kan stilla det dåliga samvetet en stund. Men dessa "goda" gärningar till trots så tror jag att vi behöver sätta våra vardagliga missöden i relation till något. Barn kommer att svälta i mars också. Hemlösa kommer att frysa ihjäl vid nyår med. Julen är för mig tiden då vi både uppmärksammar och glömmer bort samhällets problem.

Jag undrar om det verkligen går enda in, om det känns ända in i själen. Att de där vardagliga katastroferna faktiskt inte är så jäkla illa, när allt kommer omkring. 

 

 

 

För precis 3,5 år sedan så försvann du. Du gick, och kom aldrig mera hem igen. Nu sitter jag hemma hos pappa. Och det känns verkligen konstigt att tänka att allting kunde ha varit så annorlunda och att vi faktiskt levt här båda två. precis som vanliga syskon.  Det borde ha fått vara så, jag kan inte förstå hur det var tvunget att ditt ödestygnda sekundsmisstag kunde kosta dig allting. Du var 17 år och hade hela livet framför dig. Nu hann du inte ens mönstra. Du var 23 dagar från din 18-årsdag. Vi fick inte fira dig.

Allt jag kan göra är att tänka på dig, och hoppas att du har det bra någonstans. Vart det nu kan vara. Och jag kan bara anta att du vet hur jag känner. Men jag kan aldrig veta. och det känns förjävligt.

För tre och ett halvt år sedan trodde jag att du alltid skulle vara min lillebror och att jag alltid skulle vara din storasyster. Och även om folk säger (och jag ibland kan känna så) att du faktiskt fortfarande finns, så är det väldigt svårt att känna så dagar som den här.

 

Jag saknar dig =/

 

När jag var yngre så önskade jag mig sakar såsom alla gör. Det som var i centrum i mitt liv var det jag mest av allt i hela världen ville ha. Jag vill ha en katt. Jag ville ha den där utbildningen. Jag VILLE ha den där klänningen.

Livet har givit mig en törn som många som tur är är någolunda besparade från i min ålder.Och trots det så klagar jag på vardagliga saker, fast jag lovade mig själv att aldrig göra det. Jag klagar på hur jobbigt det är att snart börja jobba igen, på hur trött jag är på saker och ting, på hur dåligt vädret är. 

TÄnk hur fort det går att glömma att för snart 3,5 år sedan så hade jag bara en önskan i hela välden. Att du min lillebror skulle komma tillbaka till mig. Ju mer omöjlig den önskan visade sig vara, desto mer började jag önska mig andra saker igen.

Trots detta så finns den en gnagande önskan alltid kvar i mitt hjärta. Hur mycket skulle jag inte ge för ett leende från dig, hur mycket skulle jag inte betala för att bara få höra din röst igen. Min önskan är alltid hos mig, och alltid stark, men alltid lika hopplöst obesvarad.

Jag har visserligen börjat klaga och önska igen. Men det enda jag riktigt vill ha och det enda jag egentligen vill klaga på, har sin grund i det hemska som hände den där förbannade natten. En enda sekund, också var livet aldrig detsamma igen.

Det är så mycket lättare i Linköping. Nu har jag inte ens varit i farsta än. Men i stockholm känner jag dig så nära lillebror. Ditt liv på tyresö gymnasium visste jag ingenting om, men jag trodde mig få stå där som stolt storasyster en dag.

Jag känner mig bestulen på familjehögtider, födelsedagar, studentdagen och framförallt på syskonskapet. Jag vill inte vara ensambarn, jag är inte uppvuxen så. Var är dynamiken oss emellan, varför är det så himla svårt att hitta en identitet när du inte finns länge. Det är lättare i Linköping, där är jag en annan, i det livet har du aldrig funnits. Här är ett ett hål efter dig. Ett stort svart hål med sorg och saknad. Så tomt. Så fruktansvärt tomt.

Jag är lite ledsen över att den här bloggen det senaste året präglats av att jag bara skrivit när jag mått dåligt, ofta när jag kommer hem till stlm, för det är då som saknaden slår mig.

Jag vill att ni som läser ska veta att det inte är så jag känner hela tiden. Givetvis blir saknaden efter min bror aldrig mindre, men den tar inte upp all min energi längre. Och de flesta dagarna är faktiskt rätt bra nuförtiden.

Det blir verkligen lättare med åren, även om någon som förmodligen nyss mist blir väldigt sårad och arg när jag skriver så, för i början känns verkligen allting helt oöverkommerligt. Jag tyckte att alla som sa att det gick att må bättre igen var okänsliga och hemska.

Jag är inte okänslig och hemsk, men mitt liv är mycket bättre nu är vad det var i början. Sorgen gör vansinnigt ont och det tar enorm tid innan såren i själen inte känns lika öppna länge, och små små saker kan öppna dem igen.

Men jag vill förmedla hopp till er som nyligen mist, det finns en ljus i tunneln och just DU kan och kommer att må bättre. Om det är något jag letade efter när jag miste min bror så var det hoppet, för det tycktes mig helt förlorat. Men det GÅR,  du KOMMER att må bättre. 

Ta en dag i taget, och ge inte upp! DU är värd att må bättre

 

Usch stockholm har alltid den här effekten på dig. Andreas jag saknar dig så mycket att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.

Du borde vara här och titta på EM, dricka öl i solen och älska varje sekund av det.

Det finns så mycket som vi aldrig hann göra tillsammans. Jag vill tro att du ser mitt liv i linköping också, att du på något sätt finns med mig. Men hur ska det hoppet kunna mäta sig med att kunna visa dig allting på riktigt och på att bara kunna få prata med dig och lära känna dig som vuxen och se dig utvecklas?

Allt jag bär är minnena av min 17-åriga lillebror, du blir aldrig äldre än så. Och ju mer jag tänker på det, desto knäppare blir det. man ska ju förf*n inte dö när man är 17 år.

MItt liv är alltid uppdelat i ett då och ett nu, ett då där du var min lillebror på det sätt som är självklart för oss alla. Ett nu, där du är min lillebror som inte finns längre, som inte lever länge. Det känns makabert att ta dom orden i min mun, du är DÖD, DÖD, DÖD.

Inte "borta" inte "i himmlen" inte "nån annanstan" Idag är du död, och det gör fortfarande så jävla ont att tänka på även om det har gått snart 3,5 år sedan du gick hemifrån för att aldrig mera komma tillbaka.

Jag kan nästan inte förstå att jag haft en lillebror, jag orkar inte tänka på att du kunde ha varit här nu, du kunde ha varit en del av mitt liv, så mycket mera än bara en tatuering på min arm, minnen i tusental och kärlek som aldrig dör. Du kunde ha levt.

Jag vet inte hur många gånger jag försökt formulera det i ord, den där känslan när det blir fullt uppenbart för mig att hur absurt och vanvettigt det än är, så är du ändå död. Magen knyter sig och det liksom ilar i hela min själ, när det går upp för mig att du faktiskt är död. Mina fina lillebror, död.

Hittade en bild på mig, Adde och Morfar. OM jag hade fått veta då att både skulle vara döda tio år senare, så hade jag aldrig trott på det. Adde, död? han skulle ju bli minst 2 år äldre än mig, han var ju min lillebror. Och tänk, att även fast jag vet att han är död, så är det knappt att jag kan tro på det i alla fall.

För första gången har jag tecknat av min lillebror.  Och blivit ganska nöjd. Dock måste jag få säga att den gör sig bättre i verkligheten. den är lite skarpare.. Hoppas att han skulle kännt igen sig själv, även fast han hatade den här bilden =)

Mamma hade hittade denna dikt, och jag ville dela den med er som läser.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Älskade Andreas, hur kan du bara vara borta?

Du skulle ju alltid vara min lillebror!