Berätta inte för någon jag känner

Jag har hamnat i ett förslappat tillstånd. Mitt emellan studier och arbete kan det här vara ett av de större stegen i mitt liv. Det var nu jag skulle fokusera på mig själv och lära mig tycka om mig själv bättre. Men här finner jag mig själv nu görandes ingenting. Jag antar att det är en flykt. Jag har en del kvar av studierna att slutföra innan jag kan få ut min examen och det ska jag också göra nu, men jag gör ingenting. Att städa och organisera min lägenhet mer skulle också få mig att må bättre, men jag gör ingenting.

Stundvis får jag små ryck och tror att jag mår jättebra. Då är jag nästan tillbaka till att umgås med folk på det sätt jag gjorde förut. Jag tar initiativ och bjuder in folk till olika aktiviteter. Det jag egentligen skulle behöva är nog kvalitetstid på tu man hand med någon. Det har länge varit ett problem när jag tänker efter. De jag framförallt spenderar tid med på tu man hand är pojkar och eftersom garden ändå inte helt släpps ner så försvinner de efter ett tag och lämnar en tomhet efter sig. Tiden är fin men kamofleras som kvalitet genom att skavankerna döljs i kelande. Har man ingenting att säga kan man dölja det med en kram för att glömma. Det är i alla fall något jag tänkt på vid restaurangbesök, där det inte är passande att börja hångla om det skulle bli tyst.

Jag antar att det är något i tystheten som gör mig obekväm. Jag tror det handlar om att jag inte är tillfreds med mig själv. Eftersom jag inte känner mig trygg, stark och värdefull så blir jag nervös över att den andra personen skulle kunna reflektera över det om det blir tyst. Det är ingenting jag gör medvetet, så jag kan bara gissa. Det är inte samma känsla av otillräcklighet att umgås med flera samtidigt, så jag antar att det är därför jag gör det. Det känns lättare.

Jag återkommer alltså till det faktum att jag måste tycka om mig själv mer, men hur? Mitt nuvarande beteende är mer snarlikt en bestraffning än ett bejakande. Jag anar målet, men jag vet inte hur jag ska nå det…

Detta inlägg återfinns även på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/i-tystnaden-kan-alla-se-dina-fel/

bland tänker jag på min första pojkvän. Han bodde hos sina föräldrar då och jag var lite rädd för dem och hans syster. Jag tänker på hans rum. Det var inte lockande att gå på toaletten mitt i natten, för det var så svårt att hitta golvyta att gå på. Ibland tycker jag att jag har stökigt, men det är ingenting i jämförelse. Det rummet blev inte städat ofta. Och det är lite därför jag tänker på det ibland och ryser. En gång övertalade han mig nämligen till att ha sex när jag hade mens. De synliga bevisen på detta hamnade under hans säng och det skulle på sätt och vis inte förvåna mig om det var någon annan som tog hand om det efteråt. Hans mamma, eller ännu värre, den efterföljande flickvännen. Nå, det var länge sedan nu men tänk att göra en sådan upptäckt?

Detta inlägg återfinns även på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/vems-blod-ar-det-har/

Ordlösa tankar snurrade runt och höll mig vaken häromnatten. Det finns en förklaring, sa han och somnade. Att jag grät på hans axel försvann bland snarkningar. Om jag visste vad jag skulle säga hade jag väckt honom men vad skulle jag säga? På morgonen frågade jag efter förklaringen men den kunde han inte ge mig då. Vi får ta det på telefon under dagen, sa han då tiden var knapp. Den här gången märkte han när jag grät och det var med motvilliga, dröjande steg som han gick. Och ändå kändes det bättre att vara själv med tankarna och känslorna vars vågor förde mig fram och tillbaka.

Han hade fullt upp hela dagen och ringde när arbetsdagen led mot sitt slut. Där stod jag på H&M och fick höra förklaringen som jag anat mig till, som han inte kunnat få fram tidigare för att det var pinsamt. Vi såg på det olika. Jag köper att det var svårt att säga och att han ville välja tillfället samt att han inte visste att jag inte kunde sova den natten. Han tycker det är mitt eget ansvar hur jag känner, men inser ändå att osäkerheten var jobbig och han fick reda på hur jobbigt jag fann det och han såg mig gråta när han gick. Det må ha varit pinsamt att säga och tiden må ha varit knapp, men i mina ögon skulle han ha gett mig förklaringen där på morgonen.

Jag har släppt det nu. Det som händer mellan oss sker inte lika ofta längre, tar mig inte lika hårt och varar inte lika länge. Jag är inte lika involverad. Jag träffar Jack framförallt för närheten. Det är bra för mig för stunden, mestadels. Men det är något tillfälligt och han är inte den som ska vara mannen i mitt liv. Jag tänker att efter sommaren finns det nog inte längre något vi.

Originalinlägget återfinns på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/en-diffus-massa-som-inte-gar-att-reda-ut/

eDarling – sofistikerade och högutbildade singlar. För dig med höga anspråk. För dig som har höga krav.

Men snälla någon. Det är meningen att det ska locka, men det snarare avskräcker mig. Jag har på intet sätt något emot utbildning och jag har själv läst på universitet i 5,5 år. Men vem söker sig till en sådan sida? I mina ögon ser det ut som en sida för folk som har för höga tankar om sig själv, och det är inte personer för mig. Jag kan säkert ha fel, det tar jag snarare för givet att jag har, men jag tänker inte undersöka saken närmare.

Detta inlägg återfinns även på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/jag-vill-inte-dejta-miljonarer-eller-kungligheter-heller/

Jag har letat mig vidare till Metrobloggen men har svårt att hitta hur man byter ut den genererade avataren till en egen bild för användaren. Tycker att jag har letat igenom alla inställningar och menyer, men jag förstår fortfarande inte hur man gör.

Någon som kan berätta hur man gör?

Det var en viktig dag för mig men jag kände mig besviken på både Myran och vår gemensamma vän så jag tog avstånd och tog istället med mig Jack. Det var en bra dag. Men sedan åkte vi hem och han däckade av i min säng. På handfatet låg hans mobil som jag flyttade på. Då fick jag syn på ett öppet sms som fick mig att börja tänka. Det kändes som om det var något jag hade kunnat skriva, fast det kom från en annan tjej.

Vår relation är diffus. På den senaste tiden har vi träffat andra i högre grad än tidigare, då det knappt alls förekommit. Och folk undrar.
- Är ni kompisar eller ihop?
- Ja.

- Dejtar ni eller?
- Eh, typ.

Det går inte att sätta en titel på något för andra när man inte har den själv heller. Jag är ganska tillfreds med situationen för stunden och kan nöja mig med det. Oftast. Men ibland så kommer tankarna. En anledning till att vi inte är ihop på riktigt är att han inte kan lova mig sexuell exklusivitet.
- Han kan, men han vill inte, säger Myran.
Jag har ett bättre förhållande till sex nu överlag, tack vare Jack, men jag började aldrig med de minipiller jag skaffade. Det handlar om att det är osäkert hur länge detta varar, men också om att jag inte vill ha oskyddat sex om jag inte vet att det bara är mig han har sex med.

När tankarna kommer blir det en krock mellan det rationella och det emotionella. Rationellt är jag fullt på det klara med att det vi har är något tillfälligt som vi båda kan må bra av i stunden. Jag vet att han kan ha sex med andra och känner mig hyfsat ok med det. Jag litar på att han skulle säga sanningen om det ifall jag frågade, men jag är inte säker på att jag vill höra svaret, så jag frågar inte. Det är väl ett försök till att hålla det rationella borta från det emotionella. Där lever jag som om vi vore ihop, för det är så vi agerar. Trots att jag rationellt vet att jag borde ta steget därifrån, för att det säkert är bättre i det långa loppet.

Tankarna fick mig att må dåligt den natten. Fick ingen chans att prata om det, eftersom han sov som en klubbad säl tills jag väckte honom när maten var färdig, strax innan jag skulle till jobbet. Jag sa dock att jag inte var på topp och att även fast det inte fanns tid att prata då nämnde jag sms:et jag sett och att jag börjat tänka. Att det emotionella och rationella krockade. Bara att få det sagt gjorde att det kändes mycket lättare.

Det har hänt andra gånger tidigare också. Att sätta ord på problem, både för sig själv och för andra, gör att de känns mindre och lättare att hantera. Det är också en av anledningarna till att jag bloggar, särskilt här i denna hemliga, anonyma blogg. Den gör ibland att livet känns lite lättare.

Detta inlägg återfinns även på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/jag-vet-en-sak-och-kanner-en-annan/

När Jack mår bra träffas vi ganska ofta. Det är så det har varit den senaste tiden. I veckan stannade han hemma hos mig när jag jobbade, fast jag trodde att han också skulle iväg och jobba. Problemet var mest att han lånade min dator. Eftersom den är döende höll den på att dö på kuppen. Att han använt datorn såg jag direkt när jag kom hem och jag är inte säker på att bloggen var nedstängd under tiden. Så först vill jag bara säga: Jack, om du känner igen dig och hittat hit, säg till. Det här är lite av en offentlig dagbok och när främlingar läser blir det som skönlitteratur men när de jag känner läser blir det som intrång i privatlivet genom att göra det oinbjuden.

Om jag känner dig är det bättre att vi pratar om det med varandra.

Detta inlägg återfinns även på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/las-inte-om-du-kanner-mig/

Eftersom den här bloggtjänsten kommer läggas ner har jag nu skapat en ny blogg att fortsätta med.

http://metrobloggen.se/tellno1iknow/

Det är en månad kvar, kanske kommer inläggen dyka upp på båda bloggar under en överlappningsperiod, men exporteringen verkar ha gått bra och alla inlägg verkar finnas kvar på nya bloggen. Hoppas vi ses där.

Jag loggar sällan in på den mailen men det går även att nå mig på tellno1iknow [hos] home.se

Bara för att jag inte skriver så ofta så betyder inte det att det inte händer saker i mitt liv.

Jag har träffat Jack ganska mycket, eftersom han har mått bra. Nu mår han inte lika bra och då ses vi heller inte särskilt mycket. Jag är fullt medveten om att det går i vågor. Vi är inte ihop men ofta agerar vi som om vi vore det. Det handlar framförallt om att sova ihop. Men vi kommer inte bli ett par heller och vi har ingen framtid tillsammans. Jag har egentligen insett att jag borde vara själv och lära mig tycka om mig själv mer, men jag har återvänt till nätdejtingen och kikar lite. Jag känner att jag är öppen för andra, även om jag inte är lika öppen som förra gången. Då bestämde jag en exakt plats för att träffas på offentligt vilket gjorde att jag inte behövde byta telefonnummer i förväg. Jag hade så att säga ingenting att förlora och kunde därför chansa på några som verkade lite konstiga och visade sig vara fel också. Trots insikter så vill jag ändå bli kär. Jag saknar pirret.

Jag är inte färdig med skolan riktigt än och visst svider det lite när jag ser på Facebook hur andra är det nu. Dock har jag ändå fått jobb och min examen får jag i höst  när jag är färdig. Under sommaren kommer jag alltså få fortsätta brottas med disciplinen, men samtidigt kommer jag ha ett långt sommarlov. Mitt livs sista antagligen.

Idag lär jag mig att Aftonbladets bloggtjänst läggs ner om en månad. Jag vill fortsätta med mitt anonyma bloggande och jag har tittat på Wordpress och Metrobloggen som rekommenderas. Jag tror Wordpress är bra, men jag saknar det här att inlägg andra skrivit syns så tydligt. Jag skriver primärt för min egen skull, men det motiveras mer när andra läser det man skriver. Att göra reklam är ingenting jag vill göra och jag vet inte heller hur det skulle gå till anonymt. Jag känner hur jag redan saknar Aftonbladsbloggen. Men ok, nu ska vi inte vara sådana.

Var ska man nu ta vägen?

Jag vill ha kvar mina inlägg och behöver därför spara dem någonstans. Det försvåras med anonymiteten. Det händer att andra lånar min dator och jag förväntar mig att den går sönder när som helst, och då kan pappa eller någon annan laga den och hitta filen. Ett alternativ är att spara filen under importering och sedan ta bort den. Det behöver inte vara den blogg jag importerar inläggen till som jag behöver fortsätta blogga i.

Vilka bloggar har det sociala elementet i sig som återfinns här?