Kan man vara kramkompisar?

oj du spelar på många planhalvor samtidigt du..skrattar ...hoppas de vet om varandra så de kan göra aktiva ärliga val ..annars är de en sån som går bakom ryggen på männskor tycker jag ...om de är en gammal vän som man knappt tänker på i vardagen ..funkar det nog att ha honom som kram kompis ...men inte om de är nya bekantskaper ..då tror jag de faller ur efter ett tag..för vem vill kramas i tio år liksom

Tänker på filmen Bästa sommaren med Kjell Bergkvist, där hans så kallade sommarbarn ville bli hora som vuxen för då fick man betalt för att kramas. Men du klargjorde ju redan att kramas var just kramas....

Sniffaren? Trossniffare? Kroniskt snorig? Kokain? Kontaktlim?

Jag hoppas att man kan vara kramkompisar. Då kan man ha innerliga relationer med fler. Kanske. Oj. Svårt det där.

Med min kramkompis funkar det sådär. Vi har känt varandra i ett par år och kan prata om det mesta (allt?). För någon månad sedan var vi mer kramiga än annars (i alla fall jag) men det berodde på att ingen av oss mådde bra. Vi har inte pratat om det men jag tror att allt är ok. Vi har inte träffats så mycket de senaste veckorna eftersom han jobbar mycket nu men jag har inte märkt att något skulle vara jobbigt i vår vänskap. Kramandet brukar gå lite i vågor så jag oroar mig inte. Anledningen till att det funkar "sådär" är att när jag har mått så där dåligt och vi har varit extra nära varandra (kvalitetstid då vi verkligen pratar om hur vi mår) så vill jag alltid ha mer. Jag är inte attraherad av honom på något sätt men när vi är så där nära så inser jag hur mycket jag längtar efter någon att blir förälskad i och dela livet med. Så då gör det ont när vi skiljs åt igen. Därför ser jag helst att vi aldrig hamnar i de lägena. Jag tror nämligen inte att det är bra i längden. Det river upp saker och sedan är jag inte ok på flera dagar och det är så onödigt att det blir så.

Känner du så någon gång? Är du inte rädd att trassla till det för mycket?

Jag hoppas att du är rädd om dig så att du inte gör dig illa.

De kom när vänskapen hade etablerats. Vi pratade ofta (och länge) i telefon i början och kunde vara öppna och ärliga direkt. Vi känner oss båda ensamma och längtar efter någon att dela livet med och vi upptäckte tidigt att det var mysigt att kramas en stund innan vi skildes åt efter att vi hade umgåtts.

Jag tror att kramarna fortfarande kommer att finnas där men att de kanske inte kommer att ske lika ofta. Förmodligen beroende på att jag känner mig starkare och inte vill tillåta mig att känna längtan efter just hans kramar. Jag vill hellre ha kramar från en person jag är förälskad i. Någon som också är förälskad i mig. Egentligen har jag nog aldrig längtat efter just _hans_ kramar men han har funnits där och då är det dem jag har saknat när det har gjort ont. Jag har ju inte haft någon annans att tillgå. Och det där med att det känns som att man inte kan komma tillräckligt nära är något jag känner igen alltför väl. Jag tar det definitivt som ett tecken på att något saknas. Jag vill tro att när man har träffat rätt person - en person man är förälskad i och rentav älskar - så blir man tillfredsställd av den närhet man får av den. Man känner sig inte tom (-mare) och det sliter inte i en av sorg och ensamhet då de inte är nära utan man njuter verkligen av att vara nära och känner fjärilar i magen inför kommande närhetsstunder.

Utesluta möjligheten ska du nog inte. Men förhoppningsvis blir du förälskad i någon av dem innan du satsar vidare. =)