Osäkerhet är en diffus, ogenomtränglig massa.

Ordlösa tankar snurrade runt och höll mig vaken häromnatten. Det finns en förklaring, sa han och somnade. Att jag grät på hans axel försvann bland snarkningar. Om jag visste vad jag skulle säga hade jag väckt honom men vad skulle jag säga? På morgonen frågade jag efter förklaringen men den kunde han inte ge mig då. Vi får ta det på telefon under dagen, sa han då tiden var knapp. Den här gången märkte han när jag grät och det var med motvilliga, dröjande steg som han gick. Och ändå kändes det bättre att vara själv med tankarna och känslorna vars vågor förde mig fram och tillbaka.

Han hade fullt upp hela dagen och ringde när arbetsdagen led mot sitt slut. Där stod jag på H&M och fick höra förklaringen som jag anat mig till, som han inte kunnat få fram tidigare för att det var pinsamt. Vi såg på det olika. Jag köper att det var svårt att säga och att han ville välja tillfället samt att han inte visste att jag inte kunde sova den natten. Han tycker det är mitt eget ansvar hur jag känner, men inser ändå att osäkerheten var jobbig och han fick reda på hur jobbigt jag fann det och han såg mig gråta när han gick. Det må ha varit pinsamt att säga och tiden må ha varit knapp, men i mina ögon skulle han ha gett mig förklaringen där på morgonen.

Jag har släppt det nu. Det som händer mellan oss sker inte lika ofta längre, tar mig inte lika hårt och varar inte lika länge. Jag är inte lika involverad. Jag träffar Jack framförallt för närheten. Det är bra för mig för stunden, mestadels. Men det är något tillfälligt och han är inte den som ska vara mannen i mitt liv. Jag tänker att efter sommaren finns det nog inte längre något vi.

Originalinlägget återfinns på http://metrobloggen.se/tellno1iknow/en-diffus-massa-som-inte-gar-att-reda-ut/