The Blogg

Det var här på AB's blogg det började.
En saga. En sann saga. En kärlekssaga.

Resultatet ser ni här.

Vi bloggar vidare, men nu tillsammans, på den här adressen:

www.frylmark.se/blogg

Välkomna!

Ja, jag försöker, i alla fall, men det går inte så bra. Koncentrationen är sådär. Eller rättare sagt minimal. Men den kommer nog tillbaka snart, efter en kopp kaffe med älsklingen.

Sitter och försöker formulera min första hemtenta i Socialt arbete. Det är lite klurigt när man aldrig har skrivit vetenskaplig text tidigare, men jag kommer nog på det, förr eller senare. Helst förr. Jag har några dagar till på mig att jaga orden.

Jag kommer att bläddra fram och tillbaka i böckerna, klottra någonting oläsligt i blocket, leta efter den där speciella saken jag vet att jag skrev någonstans i mina anteckningar, knappra på tangenterna… Hm. Hoppas jag hinner klart. Bäst jag försöker igen.

Lite.

En stund.

Hoppas kaffet kommer snart.

Har inte ens koncentration till att blogga…

Karlavagnen pryder vår oktoberhimmel.
Ser den från vår balkong.
Tittar.

Andas frisk höstluft.
Tillsammans med sambon.
Pratar.

Fryser om tårna.
Men är varm i hjärtat.
Kramas.

Attans så härligt det är att leva!

Tiden går fort ibland.
Bloggandet har legat nere ett tag. Det har hänt intressanta saker i mitt verkliga liv istället. Bättre saker.

Numera sitter jag oftast med näsan i studentlitteraturen och myser. Ja, jag stånkar och klagar lite klädsamt över den, förståss, men egentligen tycker jag det är härligt. Jag är äntligen på väg.

Fram. Åt.

Brevid mig sitter mannen i mitt liv. Precis som det ska vara. Sakta (nåja) men säkert börjar vi skapa oss ett gemensamt liv. Tillsammans. Det känns bra.

Väldigt bra.

Sjukskriven änka blev studerande sambo. Det trodde jag inte när jag skrev min första blogg här på AB för några månader sedan. Inte att jag skulle träffa mannen i mitt liv härigenom heller.

Som det kan gå!

Nu lämnar jag bloggen för tillfället. Bläddrar lite i en statlig utredning eller någon annan intressant litteratur. Kikar i smyg (nja) på min kärlek. Kanske (förmodligen) tigger till mig en puss. Eller två.

Ja.
Så gör jag.

 

 

Kommer ihåg värmen av en fot.
Ett par tår mot min fotsula. Under bordet.
En värme som strömmar genom hela min kropp. Fyller mig med kärlek.

Att sitta mitt emot varandra vid köksbordet.
En med näsan i en tidning. En med näsan framför den bärbara datorn.
Tillsammans. Men ändå sysselsatta med olika saker.

Tittar upp ibland. Lyfter näsorna från våra olika sysslor.
Ser på varandra. Ler. Njuter.
Njuter av att vara tillsammans. Njuter av vår gemenskap.

Pratar några ord här och där.
Avbryter våra sysslor för att prata en stund.
Reflekterar över någonting vi läst eller funderat över.

Ser den snara framtiden.
Ser att det kommer att vara såhär.  Ofta.
Snart. När vi blir sambo. Gemenskap. När den är som bäst.

Det finns många barn i världen. Och många föräldrar.
Det finns biologiska barn, adopterade barn, fosterbarn, bonusbarn, plastbarn och styvbarn...
Det finns biologiska föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, bonusföräldrar, plastföräldrar och styvföräldrar...

Egentligen spelar det ingen roll vilken etikett man sätter på dem. På oss. Lever man tillsammans är man en familj, oavsett hur biologin ser ut.

Jag har två egna barn. Min älskade B har ett. Tillsammans blir det tre. Det betyder att vi är en familj på fem personer.  
Mina barns pappa finns inte längre i livet , men mitt bonusbarn har turen att ha sin mamma, och det är jag glad för. Jag kommer aldrig att kunna ta hennes plats, och det har jag heller ingen ambition att göra. Mamma är mamma, och så ska det vara. Jag är bara en bonus, men vi kommer väldigt bra överens, jag och mitt underbara bonusbarn. 
Mina barn kommer alltid att sakna sin riktiga pappa, men har fått en underbar bonuspappa som de älskar. För dem kommer han att betyda jättemycket. På köpet har de också fått en låtsaslillasyster, och det är de väldigt stolta över!

Jag har ingen tidigare personlig erfarenhet av bonusbarn, men det finns vissa saker som jag ser som självklara; Ett bonusbarn är ingen gäst i hemmet, utan en naturlig del av familjen, oavsett hur mycket tid barnet tillbringar där.

Det är viktigt att barnet har sin egen självklara plats i hemmet. En egen säng. Plats för sina egna saker. En egen del i garderoben. Sitt namn på en egen handdukskrok. En egen plats vid matbordet.
Lika viktigt är det att barnet får ta ansvar över att städa i sitt rum, plocka bort sin talrik från matbordet och hjälpa till med småsaker man ber om när det behövs.
Med andra ord precis samma saker som gäller för de "egna" barnen. Varken mer eller mindre.

Det finns naturligtvis familjer där det inte fungerar mellan bonusbarn och bonusföräldrar, och det är svårt att komma ifrån. Det man först och främst bör tänka på i dessa fall är att barnen alltid kommer först. De behöver inte älska sin bonusförälder, men om de kan respektera, acceptera och tolerera, har man kommit en bra bit på väg.
Samma sak gäller bonusföräldern. Respektera, acceptera och tolerera.

Därmed inte sagt att man ska tolerera vad som helst, bara för att man är bonusförälder. Absolut inte. Man har samma rätt, samma ansvar och samma skyldighet att få familjen att fungera, som en "riktig" förälder. 
Det kan handla om att be barnen göra saker, säga till om de har gjort fel, skälla ut dem om de har gjort jättefel, berömma dem om de har gjort någonting bra, fråga om deras åsikt i saker som rör familjen, fråga vad de vill ha till middag, ge tillåtelse om barnen vill sova över hos kompisar och allting annat som föräldrar är till för.

Framför allt ska man inte göra skillnad på barnen. Lever man i en familj, ska man fungera som en familj. Båda vuxna har samma ansvar, och alla barn har samma rättigheter och skyldigheter, oavsett vem som är vems unge, barn, snorvalp, lillmonster eller gullplutt.

Nej, jag är verkligen ingen expert på området. Det finns många saker jag kommer att lära mig framöver. Det jag har skrivit om här är bara några små saker som jag ser som självklara, som kan göra stora skillnader för att få en väl fungerande bonusfamilj. Resten kommer jag garanterat att upptäcka med tiden.

 

 

Nej, jag har verkligen inte lust med någonting!
Jag vill inte städa. Jag vill inte tvätta. Jag vill inte laga mat. Jag vill inte diska. Jag vill ingenting.

Inte själv.

Nu är allt en enda stor väntan. På att bli två. Bli sambo.

Just nu står möblerna huller om buller. Hundhåret och dammet samlas i hörnen och överallt på golv och mattor. Sängen står obäddad. Disken belamrar köksbänkarna. Tvätten fyller tvättkorgarna.

Och dagens middag blir... våfflor. På pulver. Med sylt.

Kanske, kanske jag tar mig ut och klipper gräset sedan. Vi får se. Om jag har lust.

Nu blev jag sån där igen.
Tom i huvudet.

Kände att jag var lite hungrig för ett tag sen, men kom inte på vad jag ville ha, och sedan fastnade jag i någonting på datorn. Eller så var det funderingar jag fastnade i. Jag vet inte.
Tänkte i alla fall äta något. Stod där och tittade in i kylen. Tog tag i mineralvattnet. Tittade på yoghurten. Tänkte på butterkakan som låg på köksbänken. Kom på att jag har färdiga smörgåsar som ligger i en burk. I skåpet finns godis. Choklad.

Sedan irrade jag fram och tillbaka i köket. Visste inte vad jag höll på med. Vad jag skulle äta. Vad jag egentligen gjorde över huvud taget. 
Men nu sitter jag i alla fall här med ett glas mineralvatten brevid mig. En bit butterkaka slank ner ganska fort, och en oöppnad yoghurt står på bordet. Riktigt hur det gick till vet jag inte. Jag var inte med. Inte i tanken. Det bara hände.

Tur att det inte var något allvarligare än lite kvällsmål.

Kände det direkt när jag kom innanför dörren.
Här kommer jag att trivas.
             Det här är lokaler jag kan känna mig.
                                           Hemma i.
                                                 Trygg i.
                                      Lugn i.
Känner framtidstro och glädje.
              Jag har valt rätt.
            Det är här jag hör hemma.

Från och med idag är jag universitetsstudent.
                                     Och det känns så bra!

 

Det är bara skuggan av mig som åker hem. Själen är kvar. Hos. Honom.???????????????????

Jag HATAR bilköer. Jag HATAR krypkörning. Det finns en mycket god anledning till att jag bor där jag bor. Nej. Det finns otaliga, men en av dem är att där slipper jag allt folk och alla bilar. Ja. Jag är lantis, och det trivs jag med.?????????????????????????????????

Bästa boten mot blyfot - BILKÖ! Jaja, jag kommer väl fram. Till slut.???????????????

Imorgon.
Kväll.

 

 

                                       Schmaschkens!

Har precis gjort mig urfattig på att beställa en massa studentlitteratur.
Jag hoppas att jag kommer att ha nytta av alla böcker som är med på litteraturförteckningen. Annars blir jag lite kinkig!

Ja, jag vet. Man kan vänta. Man kan hitta begagnat. Man kan leta runt. Man kan låna.

Men. Nej. Det orkar jag helt enkelt inte hålla på med. Det är ett stressmoment jag inte behöver. Jag vill ha allt klart. Kunna koncentrera mig på pluggandet istället för att panikleta böcker.

En bok har jag inte hittat än.
Eller. Jo. På en italiensk nätbokhandel. Skulle kunna beställa den, förståss, men min italienska är mer eller mindre obefintlig. Jag vill inte riskera att kryssa i nåt jag inte menar.

Är det någon som har ett bra exemplar av "European Social Work. Commonalities and Differences" av Campanini och Frost? (ISBN 8843029673.)

Bitarna börjar f
                           a
                              l
                                l
                                  a på plats.

Tillvaron.
Livet.
              Allt.
Börjar ordna upp sig.

Jag har hittat.
                                                         Fram.

Jag har hittat.
              Meningen
                     Med livet.

Jag har hittat.
           Rätt.

Såg fram emot en bit smaskig fransk chokladtårta till kaffet.
                  Öppnar kylen.
Öppnar burken som innehåller den sista biten.

Inser att någon har varit där och:
Snokat.
Smakat.
Smaskat.
Smarrat.
Stulit.

Halva biten. Tuggad på. Pillad på.

Jag erkänner direkt att jag åt två bitar idag på förmiddagen, men jag lät den sista vara kvar i burken.
Hunden kan inte öppna kylen, inte få fram burken, inte öppna burken, inte få fatt i biten.
Kärleken är på jobbet, 43 mil bort.

Då återstår barnen.
Vem av dem som är skyldig är inte lätt att veta. De blånekar. Båda två. Är så oskyldiga sååå.
Som vanligt.

Jag som just hade börjat lätta på godisförbudet.
Då kan jag med gott samvete dyka ner i godisskålen istället, och retsamt titta på dem när de står där med dreglande ansikten framför mig.
De får inget.

HA!

En annan restaurangupplevelse. The lantis way?

"Har ni bestämt vad ni vill äta?"

Efter tredje gången hon frågar kan vi svara "Ja, nu har barnen äntligen bestämt sig."
"En nasi goreng utan räkor och en fyra små rätter. Flickorna delar på en portion friterade räkor."

Så långt allt väl. Sedan skulle sonen beställa: 

"Fläskfilé, men jag vill ha brunsås istället för bearnaise, och kokt potatis istället för pommes."
"Nej, det går inte."
"Varför inte det?" undrar jag förvånat, eftersom det fanns andra rätter på matsedeln som hade just kokt potatis och brunsås.
"Nej, det är inte samma meny. Ni kan ta bort såsen och få filé med pommes. Eller så beställer ni en biffstek med lök, sås och potatis, och tar bort löken."

Nu började det låta ännu konstigare.
"Men kan han inte bara få fläskfilé istället för biffsteken, och ta bort löken då?" frågade jag lite förvirrat.
"Nej, det går inte."
"Varför inte det?"
"Det är inte samma meny. De kommer inte att göra det i köket. Det har bestämt att menyn ska se ut sådär. Ni kan plocka bort, men inte byta ut."
"Det låter konstigt tycker jag! Kan ni inte bara byta ut köttet? Det finns ju på matsedeln?"
"Nej, det går inte."

Orkade inte tjafsa med en korkad servitris längre. Sonen godkände biffstek istället för fläskfilé, med sås och potatis, utan lök.

Maten kom in. Sonen tyckte biffsteken var god. Tjejerna åt räkorna. De fyra små rätterna var som de skulle.
Men jag fick räkor i min nasi goreng.

Man vet aldrig när den behövs, sa han, och gav mig mobilen när jag var på väg ut med hunden. Det förstås, tänkte jag. Man kan ju bli sugen på att blogga.

Lever nåt som skulle kunna likna en försmak av framtiden.
Barn som leker. En kärlek som är och handlar mat.
Vi jobbar i trädgården tillsammans.
Pratar. Om allt.
Pratar. Framtid.