the urban e-zine

fan
jag är
irriterad på den här nedlägningen
jag hade någe bra
på
gång idag
men kom alldeles av mej

5 år, 4½, har jag skrivit här
och hade kunnat
fortsätta till slutet

tycker inte om förändringar...

ordet definieras
   som kött och blod

därför blir vägen
     1000 gånger svårare
  
   men möjlig...

en vandrande barfotadikt
som älskar och stjäl
som gömmer sig och
glömmer sig
som med varje strofsteg
utplånar allt bakóm

en dikt att längta till

dikten som inte finns
som aldrig funnits...

Jag ÄR INTE djupsinnig
skriver bara dina ord
tänker dina tankar
försöker anpassa mej...

jag hör vattnet porla
och tänker på indisk reliositet
tänker alltid så
till porlande vatten
varför
tänker också att snart
har jag bara poesin kvar
varför tänker jag så
ja, det kan jag nog
resonera mig fram
till

tappar jag papperslappen jag
just nu skriver på så
försvinner dessa rader för
alltid

poesin försvinner i vatten
poesin rinner som vatten
poesin försvinner som vatten
poesi som vatten

men

jag ska hålla den kvar
en stund till
min stund

jag såg en poet från ett fjärran land
på TVn härom kvällen. Han sa att han
skulle skriva poesi från sin grav(alltså;
jag analyserar inte nu jag har andra
bättre förklaringar). Dikter skrivna av
benknotor! Sånt vill alla läsa!

snart har jag bara poesin kvar och
bara jag vet varför...

sök namn
hitta spår
ägna din lilla stund
åt att försöka förstå
hur det hänger samman
utan att lyckas såklart

men

fortsätt ändå...

när jag om morgonen
stiger upp för att
formuleva
en oskriven dag är
det mina fötter
och händer som tar
sig an verket arbetet
tanken och den inåtvända
blicken fortsätter
nattens murbyggande...

jag vet inte om det
  
     var i handflatan

eller precis där
  
    handen tar sin början som

som spikarna trängde in men

jag vet att såren




              finns kvar

så här skrev jag i min bolgg för exakt 10 år sedan:

När jag jobbar så här hinner jag som sagt inte mycket annat. Inte ens spendera nytillkomna överskottet i någon större utsträckning. Det är däremot inte bra ur det samhälleliga perspektivet. Hela vårt välstånd bygger ju, har jag förstått, på att vi handlar lite mer och lite mer och lite mer. Håller hjulen snurrande. Detta är väl ett balansnummer på hög höjd, om man tänker och funderar på't lite! Eller? Jag menar om folk tjänar för lite t ex då blir lönebildningen den svaga länken i kedjan. Man får prioritera havregryn och bävernylon och annat tråkigt och inte gynna tillväxten. Men för mycket är ju heller bra. Då kan vi drabbas av lättja och bli slöa menar en del. Föresten är väl "förmycketrisken" inte så där överhängande stor, det vakar ju vår kära marknadsekonomi över. Nej, idealet är balans. De flesta ska jobba rätt hårt och rätt mycket och ändå sen ha tid, och slantar förståss, att göda tillväxt. Och så finns det några rika och några fattiga också, som morötter och varnande exempel. Alla får spela sin roll..

..i den bästa av världar ;-)

någonstans måste vi säga att

         livet är värt livet

någonstans konstatera

  inte förstå men
     definitivt konstatera

           livet är värt livet

ty det fortsätter och fortsätter



skall återkomma till detta

      föra i bevis...