Damm och grus

Inte för att han var i närheten av vare sig en siare eller Gud men jag kväljdes av hans ord. Hans sätt att peka finger, hans sätt att säga du är, du är inte. Jag vet inte ens vem han var. Kände han henne? Mig hade han ju aldrig sett förutom där och då. En sen natt på Mc Donalds 1986.

Suddiga sluddriga slödder som synar varandra.
Men knappast ser framtiden, väl?

Jag vet att min blick på den tiden var ganska tom. I övrigt fylld med skam och rädsla. Kanske nån enstaka förhoppning om att allt som är åt helvete bara kan glida åt det bättre. Och en naiv visshet om att det skulle gå ganska lätt.

Men aldrig mötte den någon annans. Så det förvånar mig att han sa det han sa. För vad hade han egentligen hunnit med att se i denna flackande flicka som väntade på en cheese.

Jag tänker; sig själv.
Vive la resistance.

Marksten, asfalt och jag var tighta på den tiden. Damm och grus mina bästa vänner. Vi var som gyllene trianglar, eller snarare som den över Bermudas. Försvinnande.

Än idag är det så och det är förbannat bedrövligt hur många år som jag har gömt mig. Och fortsätter gömma mig. Fortsätter stirra i golv väggar tak.
Och rätt igenom folk.

Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Men hur kommer man över den?

- Du kommer att lyckas i livet, men inte du. Det ser jag i dina ögon.

Jag vet inte varför jag tänker på den där natten nu.
Vet inte varför den drar mig till minnes.

Lyckas gör jag den dag jag kan älska mig själv.
Men den dagen är liksom jag, gömd i framtiden.
Och jag hatar det.

Jag hatar att jag inte kan se mig själv i speglar, eller in i andras ögon.
Att självföraktet egentligen inte är mitt. Utan ett klibb, en rest, en pusselbit som aldrig matchat vem och den jag egentligen är.

Den som ni ser i mina foton.