Mitt liv i kortform ['Blinca]

Det var som att någon tog ett stadigt grepp med båda händerna på varsin sida om mitt hjärta och skakade om mig. Hårt. Jag tappade andan och fick kämpa för att få tillbaka den. Det kändes som att denna någon slet upp mig till stående, trots att jag fortfarande satt ned.

Synen liksom drogs ur mitt inre, ut i en tunnel framåt, där jag inte såg något på sidorna om mig. Bara rakt framför mig. Kanske var det vad man kallade tunnelseende.

Det var inget övernaturligt. Det var ingen person. Det var inget påtagligt. Inget något. Inget alls. Det var bara psyket. Mitt psyke, som spelade mig ett spratt. … igen … som om det aldrig hänt förut.

Jag visste att det kallades panikångest. Det hade jag hört- och läst om. Jag hade aldrig fått någon diagnos eller ens varit till någon psykolog eller så för att få veta det. Men jag visste att det var precis det som det var.

Det var längesen jag hade känt det. Kanske flera år sen. Hade anledningarna till panikångest upphört? Hade jag inte haft någon ångest på flera år? Knappast. Det var snarare så att jag hade dämpat min ångest på mitt eget – och så många andras egna – lilla vis. Min medicin, mitt mirakelmedel, min tillfälliga lösning på världens alla problem… åtminstone i min lilla värld.

Men nu var krampen där igen. Krampen i hjärtpartiet. Det var nog inte hjärtat. Det tror jag inte. Även om det var min lilla lekmannabedömning. För någon läkare, det var jag ju inte. Krampen som jag själv antog var panikångest.

Jag hade min egen röst i mitt huvud som sa: ”Du är den ende av dina vänner som inte varit inne på psyket.” Den malde på, år efter år. Den ville inte försvinna. Jag visste att jag inte kunde söka hjälp från psyket, för det var inte rätt. Jag skulle inte behöva det. Jag var stark. Jag tillhörde ”de starka”. Det hade mamma alltid sagt.

Kanske var det så. Att jag var stark. Kanske var det så att jag skulle bli starkare av att ”härda ut”. Att ta alla motgångar och vända de till något bra. Att kämpa, kämpa och kämpa.

Jag kämpade, jag kämpade länge. Mot orättvisor, mot onda människor. Jag trodde att allt ont jag drabbades av, var allt mätt i karma som jag fick tillbaka på något sätt, av allt ont som jag själv orsakat.

Jag visste mycket väl vad jag gjort för fel. Jag visste mycket väl när jag gjorde det, vad jag gjorde och varför. Jag visste vilka konsekvenser det kunde få för mig och mitt eget liv, som den människa jag var då.

Men nu var jag inte samma människa. Jag var inte den egoistiska, självupptagna, högdragna personen som jag var då. Jag trodde inte att allt jag sa var rätt och att allt annat inte var något värt. Jag hade sedan länge slutat med elakheter, skitprat och … jag var en bättre människa, femti gånger om.

Hur mycket längre skulle jag behöva straffas? Hur många fler år skulle jag behöva må dåligt över allt jag gjort?

Jag levde i nuet. Då fanns ingen framtid för mig. Jag såg ingen mening med att läsa och utbilda mig. Jag såg ingen mening att spara mina pengar. Jag tog inte hand om mig själv. Jag tog inte hand om min kropp, min hälsa eller min själ.

Tvärtom, så levde jag som att jag var tvungen att skynda mig att förstöra den så mycket jag bara kunde. På kortast möjliga tid.

Gång på gång, år efter år, kunde jag vakna upp trasig och blodig. Om inte fysiskt, så åtminstone själsligt.

Jag gjorde det mot mig själv. Jag misshandlade mig själv. Det spelar ingen roll att det var någon annan som utförde det. Varken den fysiska eller den känslomässiga misshandeln. Jag tillät det hända.

Det tog mig flera år att förstå att min medicin gjorde mer skada än nytta. Den gjorde nytta för stunden. Den ”lenade min strupe”, den ”jämnade ut plågorna”. Den sköt fram tiden som jag ville förbruka. Tiden som inte var värt något för mig.

Min medicin smakade starkt till en början. Den var effektiv. Till en början. Den gjorde mig snyggare, tuffare och mer självsäker. Till en början.

Medicinen fanns att köpa nästan var som helst. Nästan vem som helst hade en flaska hemma. Ståendes i sitt skåp. Tillgänglig för mig. Vare sig de visste det eller inte.

Jag hade inga problem. Inget som inte gick att bota med lite medicin. Tyckte jag. De som tyckte att jag hade problem, var ju ändå inte riktigt normala. Så varför skulle jag lyssna på dem? Vad visste de? Förresten.. Vad hade de med saken att göra? Jag var ju vuxen. Jag bestämde väl över mig själv och min kropp.

En sen natt, eller var det en tidig morgon. Runt kl. 04. Vaknade jag upp. Jag låg halvvägs nere på golvet i sovrummet. Nedan för min säng. Jag hade min madrass med mig likt en rutschbana från sängen ned mot golvet. Där låg jag. Min mobiltelefon i handen.

En starkt obehaglig känsla om att det var nåt som var fel. Jag tittade efter i mobilen. Där fanns ett meddelande från mitt äldsta barn, som skrev: ”Mamma, måste du dricka när lillebror är här? Jag måste ta hand om honom och så orkar jag inte upp till skolan.” Det meddelandet kändes som ett iskallt skrik från mitt inre. En känsla av förtvivlan och hopplöshet.

Från den dagen bestämde jag mig nånstans att den medicinen skulle ut ur mitt hem, ut ur mitt liv, ut, bort och iväg.

Det var inte så enkelt. Jag trodde det. Men sen kom abstinensen. Det som jag inte trodde att jag kunde få. Det var det ju bara alkoholister som fick. Inte jag. Jag var ju inte alkoholist, då det var ju helt omöjligt.

Men där var den. Som ett straff. Som ett hårt straff som straffar de som förtjänar den. De som har något de ska skämmas över och ska skämmas över ordentligt! Så kändes det i alla fall. Som ett straff, men som ett straff jag själv tyckte att jag förtjänade. Jag hade försummat mina barn. Om än inte någon längre tid, men ändå alldeles tillräckligt länge. Jag skakade, jag svettades. Jag darrade, jag frös. Jag kände mig galen.

En vän till mig – en gammal arbetskollega hade förstått hur det låg till och frågade mig hur det var och jag kunde inte hålla tillbaka. Hela historien kom fram och han förstod. Han lovade att hjälpa mig och jag tänkte att jag skulle göra ett försök.

Jag minns dagen än idag. Jag darrade även då. Jag kände mig som ett litet barn. Ett barn som skulle ledas fram på ett kvartsamtal och få höra hur dåligt barnet hade uppfört sig.

Men barnet fick inte höra hur dåligt barnet hade uppfört sig. Det var äntligen någon som lyssnade på barnet.

Från den dagen kände jag att jag hade fått hjälp. Att jag blev hjälpt och skulle kunna ordna det här. Det skulle ta tid. Det förstod jag och det gjorde det. Jag var nära att ge upp mer än en gång. Och i början gjorde jag det. Då och då. Ibland. Det är det som kallas återfall. Det vet jag nu. Då kändes det mer bara som ett misslyckande. Att varje återfall var som att ramla ned i ett hål och bli överskottad. Nu vet jag att det är mer som att snubbla, ramla och sen kliva upp igen och borsta av sig och fortsätta igen.

- - - - -

Kram Blinca