tre-anglar-och-tre-mirakel

Nu kan du hitta min bok på min hemsida.

http://sites.google.com/site/anithaoestlund

Välkommen in!

TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL

På flixtime.com har jag hittat en funktion som väldigt bra hjälper mig att spegla boken.

Här har ni länken http://flixtime.com/video/detail/85a436b4f30f2294dd514474fca7caKhSTRroc6sm3wdl5uQ1g/play/

När jag bestämde att jag skulle skriva TRE ÄNGLAR hade jag en regel. Inget privatliv utöver det som hade med barnalstring fick vara med. Naturligtvis hade vi ett privatliv där vi jobbade och hade både sorger och glädjeämnen, men eftersom jag själv letat efter en bok där någon koncentrerat skrivit om sin komplicerade graviditet, och sina bekymmer med att bli gravid ville jag ge ut en sådan.

Som kvinna ville jag inte veta något om den andras liv. Bara fakta och hopp att allt gick bra.

Att allt inte var förgäves, och att det fanns ett mål. Jag struntade i att hon gick på fester, badade med sin man i bubbelpool. Jag törstade efter bevis på att andra lyckats få barn, komplicerad graviditet eller ej.

Så jag utelämnade min karls strul i början när vi träffades, alla teaterbesök, min operation av handen som gick rent ut sagt åt helvete. Allt sådant ströks ur boken, och istället plockade jag fram de datum då något hände i min kropp angående graviditeten. Eller missfallen, som var vansinnigt jobbiga att gå igenom och nästan knäckte mitt självförtroende som kvinna. En man kan omöjligt ens vara i närheten av de känslorna. De har inte känt fladdret i själen, känslan av möjlighet att bli mamma, om och om igen. Än idag tittar jag i trosorna efter blod av gammal vana, och får varje gång en klump i magen av allvar.

Hade jag inte utelämnat allt sådant, ja då hade boken blivit dubbelt så tjock och bökig att ha med sig på prematuren där vi med komplicerade graviditeter oftast hamnar. För min största tanke med den här boken har varit att stötta andra kvinnor. Hade jag varit rik så hade jag skänkt bort ett antal till varje sjukhus med specialmödravård. Jag har skänkt bort ett antal böcker till sjukhus som kan lånas ut till kvinnor som vill låna den, men som sagt var. Jag är inte rik. Bara en fattig lycklig mamma som unnar andra den lyckan och vill visa att det kan gå vägen. Även om det är en knagglig väg.

Ha en underbar dag!

Gå in på www.smakprov.se och klicka fram TRE ÄNGLAR OCH TRE MIRAKEL, sedan går du in på rescensioner och berättar vad du tycker om boken.

Tack på förhand!

Boken du just nu läser ur kan lätt beställas från olika näthandlare. Bland annat finns den här:

http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?id=368608

21 november 2007

Vaknar kl.2 på natten av att jag är vansinnigt kissnödig, och kliver snabbt upp för att gå på toaletten.

Jag har legat och tokhostat hela natten och knappt sovit någonting alls.

När jag gått några steg känner jag att något varmt forsar mellan benen, tittar ner och ser att det rinner blod, och att pölen på golvet blir större och större.

Jag sätter mig blixtsnabbt på toaletten, beredd på att fostret skall rinna ur mig (det har man ju läst om). Jag blir livrädd! Skall jag fånga barnet när det kommer? Hjärtat hamrar i bröstet som om jag sprungit.

Jag trycker frenetiskt om och om igen på signaldosan, och en barnmorska kommer rusande. Gråtande berättar jag att jag blöder massor, och att det värker i magen. Försöker känna efter med handen som är täckt av blod om jag känner några sparkar, men känner ingenting.

Hon springer snabbt iväg efter att ha satt på mig en ny binda och hjälpt mig till sängen.

Plötsligt vimlar det av människor i mitt rum. De sätter kateter, nålar i mina armar, och CTG på min mage (jag hör att fostrets hjärta tickar på så fint). Jag slappnar av lite när jag får höra att hjärtat slår (en stund var jag helt säker på att han var död).

Snabbt rullas jag in på operation, och de räcker fram en liten flaska vars innehåll de ber mig dricka upp. Det smakar faan.

De talar om att jag skall sövas eftersom det är BRÅTTOM!

Om och om igen snurrar det i huvudet TACK GODE GUD ATT JAG INTE FOR HEM. (egentligen tror jag ju inte på någon gud, men det har blivit ett av mina välanvända uttryck). Tänderna skallrar mot varandra utan att jag kan stoppa det. Jag fryser, och svettas om vartannat, skakar i hela kroppen.

Snyftande ber jag dem ringa och berätta för Peter vad som hänt. Han kan ju inte komma eftersom barnen behöver honom nu när jag är borta. (Vi hade kommit överens tidigare om att jag skulle föda ensam, och han sköta ungarna.)

Narkosdoktorn sätter på mig mask, och några djupa andetag senare är det godnatt.

Sjukhusets operationsberättelse:

Kl.02.30 Akut stor blödning, känd marginell praevia.

Fosterljud ua. Pga blödningsmängden görs op i narkos inom 15 min.

indikation:

Värkarbete och förlossning komplicerade av fosterasfyxi (syrebrist), ospecifierat.

Placenta praevia (föreliggande moderkaka) med blödning.

Abdominalt kejsarsnitt på istmus;

Akut operation;

Tamponad av uterus.

Dr Tiblad startar op. In i gamla ärret. Ärrigt, måttliga adherenser (sammanväxningar)

Uterusväggen tunn. Normal mängd klart fostervatten. Barnet ligger i huvudbjudning och utskaffas med lätthet.

Dr Ajne tar över op. Placenta i bakväggen. Partiellt föreliggande.

Löses manuellt mot nedre uterinsegmentet. Löses med viss svårighet.

Placenta adherent mot nedre uterinsegmentetet.

Löses med viss manipulaion. Partiell accreta?

Riklig blödning från området. Flertal suturer i nedre uterinsegmentets bakvägg för att dra ihop uterusväggen. Sätter lateralsutur över a.uterina i nivå med uterotomin och just lateralt om uterotomihörnen bilat. Intramuralt Methergin, Prostinfenem. Därefter sätts en Cooks kat via uterotomin ned i vagina.

Intraabdominellt ingen blödning. Fundus uteri välkontraherad.

Oxytocin enl pm ges intravenöst.

Adnexa u.a. Ingen synlig blödning i bukvägg. Fascian sutureras med fortlöpande Vicryl. Marcain 0,25%, 20 ml i fasciannivå.

Staples i huden. (enl narkos har pat. bett om att bli sydd i huden. Pga arbetsbelastningen kan det inte tillgodoses). Blödning: 3500ml enl narkos.

02:33 Födelse

Kön: pojke utförskaffas genom akut sectio pga en previa (moderkaka) blödning.

Eftersom han bara är i v33+6 tas han till neo direkt för vidare vård och behandling.

När jag väcks av en sköterska är jag yr och illamående.

En läkare kommer till min säng och berättar att det varit illa. Att jag förlorat 4,5l blod och sytts mycket inuti, och att de har gjort ett korsstygnsbroderi i bakväggen. Han lägger snabbt till "Nu blir det inga fler barn. Du har haft en enorm tur som överlevt.” Läkaren hötte med fingret medan han log och sade ”Pojken vägde 2705g, var 46cm lång, och ligger nere på neo med c-pap för att få hjälp med andningen. Han mår jättebra.”

Jag spyr om och om igen. Mår pyton, allt snurrar och gungar.

Jag tackar läkaren för att han hjälpt oss överleva, och berättar sedan med sluddrande tal att Peter skall sterilisera sig för att jag inte skall ha möjligheten att bli gravid. Han skrattar lite grand och säger att det låter smart. Efter att de gett mig lite vatten somnar jag om.

22 november 2007

Hampuz väger 2605g och c-papen är borttagen.

Jag orkar inte åka ner och titta på honom, men Peter kommer och kikar på nyförvärvet.

Han fotograferar, och kommer 4 timmar senare upp till mig som knappt är vid medvetande för att visa fotona på kameradisplayen. Jag spyr massor och är yr.

På eftermiddagen byter de medicin, och jag friskar på mig. Hade förut fått en morfinbaserad medicin som gjorde mig helgroggy. Alla är supergulliga!

De kör ner mig i sängen till neonatalen, men jag klarar inte ens av det trots att jag så gärna vill dit. Jag spyr om och om igen när de skall frakta mig i hissen dit ner, så de får köra mig tillbaks till avdelningen.

Mamma ringer och gratulerar, men jag klarar inte av att prata.

Klockan sju på kvällen hjälper en barnmorska mig upp, och det känns lite bättre.Har äntligen slutat spy.

Ringer till Sussie och berättar vad som hänt, hon gratulerar.

Ringer mamma och pappa, och min älskade mamma erbjuder sig att komma och hjälpa till med ungarna. Vilken tur jag har!

Hon berättar att hon redan pratat med sin chef, och att hon skall kolla när hon kan komma.

Peter har vissa svårigheter därhemma, och ringer förtvivlat mig och undrar hur jag orkar.

Sov superilla, men var mycket, mycket piggare.

23 november 2007

Klockan 3 på morgonen är jag klarvaken.

Efter att jag ätit frukost, och fått min dos av tabletter och sprutor blir jag överkörd till neonatalen där jag ÄNTLIGEN får träffa min/vår son. Han är så otroligt lik Razmus.

Hampuz väger 2570g, och ser ut som en perfekt minibaby, så söt och liten.

Lite yr i mössan är jag fortfarande, men dimman börjar lätta. Snittet känns, men inte så j-a mycket längre.

Mamma ringer och berättar att hon har tagit ledigt från sitt jobb. Kommer till vår undsättning imorgon och stannar ca 1 vecka. Sååå himla gulligt av henne, för Peter stackaren är helt uppstressad av situationen.

Hans arbetsgivare stressar på honom om ett jobb, som MÅSTE bli klart, sedan är han ju inte van att vara ensam hemma med barnen som nu är ännu mer tjafsiga när inte jag är hemma.

Själv tillbringar jag varje vaken sekund hos vårt nya underverk, sondar och pumpar mjölk ur brösten för glatta livet.

Försöker få honom att amma, och sitter med honom i famnen, medan hela situationen känns som ett dejavu. 2003 satt jag på samma sätt med Razmus.

På eftermiddagen kom Peter med barnen, men de fick inte komma in eftersom det just nu finns risk för Rs-virus.

Jag går ut till hissarna och träffar dem. Lilla Zabine grät när vi skildes åt igen. Hon ville inte lämna mig, och sade om och om igen att hon älskar mig. Bläh! Känner mig splittrad i två delar. Vill vara här med Hampuz och samtidigt fara hem med ungarna. Saknar dem alltid!

Springer ner till neo på natten för att träffa Hampuz en sista gång, innan jag lägger mig.

Kan inte sova pga att jag är så speedad. I huvudet snurrar orden JAG LEVER hela tiden. Samtidigt spelar hjärnan upp scenariot när allt blodet forsade.

Är så lycklig att det inte gick på tok och att jag fått TRE underbara barn.

Jag springer hela dagarna mellan Hampuz, pumpning av mjölk, och bb-avdelningen jag blivit flyttad till. Mår så fantastiskt bra!

Är fortfarande speedad, och har pratat med en lite äldre barnmorska som förstod vad jag menade med speedad. Man kan tydligen bli så om man går igenom en tuff situation, och lyckas komma hel igenom.

I mitt huvud hör jag ständigt två ord VI LEVER, om och om igen. Det är svårt att förklara för Peter vad jag menar.

24 november 2007

Hampuz väger 2507g

Idag kom mamma med bussen från Hälsingland, och tog barnen. Så himla skönt för både mig och stackars Peter som stressat som en skållad katt mellan hemmet, jobbet och sjukhuset.

Det är ju inte första gången det här händer. Det var ju likadant med båda de andra.

Klockan 3 på morgonen tar jag en dusch, och rusar sedan ner till Hampuz efter att ha ätit min medicin.

Pumpar mjölk i den förhatliga mjölkmaskinen först innan besöket hos Hampuz, sedan efter. Puh! Jag HATAR den här maskinen, den gör ju så ont! Samtidigt inser jag ju att den är underbar eftersom den både hjälper mig få ut mjölk till grabben, och pumpar ur mina stinna bröst som har storleken av en melon just nu. Har massor av mjölk, men svårt att få ur det.

Jag masserar, försöker föreställa mig lillpojken suga ur dem, äter bra, men nja brösten vill inte riktigt samarbeta.

Hampuz suger lite grand, men orkar inte själv, så jag sondar flera gånger per dag.

När jag kommer upp till avdelningen igen kommer de med min dagliga spruta mot blodproppar, aj, aj vad den gör ONT!

På kvällen försöker jag ännu en gång amma honom, men nej, han är rätt trött och tar en enda klunk för att sedan somna sött vid mitt bröst.

När han ligger i min famn glömmer han ibland bort att andas, och då börjar larmet ljuda. Efter lite pill här, och lite pill där börjar han andas igen.

Peter ringer och berättar att han inte hinner komma idag, men att han kommer imorgon med hela gänget.

Jag har inte träffat mamma på flera månader eftersom jag inte vågade åka hemifrån när jag var gravid. Rädd att det värsta skulle hända därborta, flera mil från ett sjukhus.

25 november 2007

Vaknade kl.3 och kunde INTE somna om.

Jag var fortfarande speedad eftersom alla droger äntligen sakta men säkert lämnade kroppen, och att jag mådde så j-a bra! Duschade, sedan gick jag ner till neo till pumprummet och sedan in till Hampuz för att försöka amma honom. Han tog tag och sög lite grand, men orkade inte tutta speciellt mycket. Idag hamnade vågen på 2507g.

Jag sprang upp till min avdelning för att äta frukost. (Inte många som är uppe vid den här tiden. Köket är alldeles tomt!!)

Lägger mig på min säng och vilar en liten stund, sedan är det dags att mata Hampuz igen. Han ammar lite grand, men sover strax igen. Det är så himla mysigt att ha honom i famnen.

Peter och mamma kom med barnen, och vi träffades ute vid hissen. Vi käkar bullar och festis. De hade med sig tidningar, kläder och böcker.

Mamma fick se Hampuz genom dörrglaset, och tyckte han var jättelik Razmus som liten.

Zabine satt hela tiden tätt intill mig, och grät hjärtskärande när de gick.

Det känns i hjärtat när de åker iväg, men just nu gäller det här.

Käkar mat, sedan träffar jag en barnmorska som ger mig recept på Voltaren mm, och ännu en spruta mot blodpropp. Hon säger att jag har dåligt HB och skall äta järn. Får järntabletter och blutsaft (bläh, vad äckligt det var).

Hon frågar hur jag kan vara så himla optimistisk? Jag svarar : "Jag lever och har tre mirakel, en underbar karl, och ett jättefint hus. Framförallt, VI LEVER!” Jag gestikulerar med stora rörelser när jag talar, och fortsätter sedan ”Utan tekniken hade ingen av barnen levat, och inte jag heller. Det kanske är ödet?” Skrattande lägger hon armen på min hand och smeker den utan ett ord.

Jag är fortfarande speedad och har svårt att sitta still, det kvillrar i hela kroppen av lycka och energi.

Får hjälp till neo av barnmorskan och sätter mig ned med Hampuz, som tuttar rätt mycket till och med. Trodde vi i alla fall. När vi kollar med hjälp av sonden ser vi att han inte fått i sig ett dugg! Snyft! Jag ville ju så gärna SLIPPA pumpmaskinen. Bläh! Pumpar ur mjölk.

Går tillbaka till mitt rum, och får flytta ned till neo (så himla skönt!!).

Jag hamnar granne med pumprummet. (Tur för mig, eftersom jag hittar så dåligt i alla korridorer här. )

I dagsläget har jag så mycket olika klockslag som måste passas att jag gör en lista över dem. Det är pumpning, matning, sprutor, mediciner mm.

Vid nattpumpningen känner jag att jag fått ett litet sår på ena bröstvårtan. Det svider, aj, aj! Jag smörjer in bröstvårtan med lite amningsmjölk och märker samma natt att det är bättre.

26 november 2007

Hampuz väger 2467g.

Upp vid 3 på morgonen, och ner till Hampuz som ligger i sin bädd och snusar. Frågar tjejerna om allt är okey? Han är lite snorig, och de suger ur hans näsa med en tunn lång slang. Hampuz spottar, fräser och börjar skrika högt av ilska. Ansiktet får en röd nyans.

Går in i pumprummet och pumpar mjölk. Det blir faktiskt mer och mer.

På lunchen tar jag hissen ner till apoteket, för att hämta Voltaren.

Är alldeles yr i mössan och blir lite kallsvettig. En konstig dimmig känsla.

I hissen möter jag min sista läkare som såg till att jag stannade kvar på sjukhuset. Jag går fram och kramar om henne, medan jag berättar vad som hänt. Sedan säger jag att det är tack vare hennes beslut som jag och grabben lever. Efter ytterligare en kram skiljs vi åt, och går åt varsitt håll.

Jag handlar godis och en dubbelmacka, som tyvärr blev helt fel sort. Jag ville ju så gärna ha en ost & skinkbaguette, men fick av misstag en med ägg och majonäs. Det var bara att skicka i papperskorgen. Jag som längtat så.

Hela dagen springer jag mellan neo och sängen.

Mitt på dagen fick jag permission, och Peter kom och hämtade mig för att snabbt fara hem. Gud så skönt! Jag slängde mig på datorn för att snabbt betala alla räkningar vi hade, kollade mail, och käkade sedan god mat som mamma fixat.

Pussade på ungarna, och kollade posten, sedan var det dags att åka tillbaka.

Hade pumpat ur extra för att de skulle ha mjölk till Hampuz när jag var borta. När vi kom tillbaks till sjukhuset gick vi direkt till neo.

Peter hade Hampuz på bröstet medan jag gick till pumprummet för att fixa lite käk till pyret. Det blev 80 ml! Duktiga bröst! Rekordet hittills. Direkt efter ammade han några milliliter. JIPPIE!

Peter for hem, och jag kröp till kojs.

Släckte lampan efter att ha läst lite skvallertidningar.

När jag gick på toaletten såg jag att det var rätt mycket blod som kom fortfarande.

Jag försökte förtvivlat sova trots att min rumskamrats barn gnölade. Till slut lade hon madrassen på golvet, och lade sig med barnet där, och snart sov de.

27 november 2007

Hampuz väger 2478g.

Pumpar, sondar, pumpar, sondar. Så är mitt liv just nu, men idag hände det något superbra, Hampuz ammade 10ml ur bröstet. Så skönt att det äntligen går framåt.

Jag sitter där med bröstet vid hans mun, dag ut och dag in i hopp om att han skall ta tag och börja suga.

Han ser ut som han varit flera veckor utomlands pga billirubinet, och de kollar hans nivå gång på gång. Ännu har han inte ökat tillräckligt i vikt.

Idag kom de och berättade att jag kan få åka hem med hemsjukvård eller ha samvård, det vill säga ha honom på rummet här.

Jag är lite rädd för att åka hem ännu eftersom han dippat i andning några gånger, och jag fått pilla lite här och där för att han skall fortsätta andas. Mitt hjärta åker alltid upp i halsgropen av rädsla när det händer.

Pratade med Peter på kvällen och han höll med.

Vi bor ju så långt härifrån ifall något skulle hända.

Min rumskompis fick åka hem med sitt lilla pyre.

28 november 2007

Hampuz väger 2482g, och är 46cm lång.

Han ammade 5 ml, sedan sondade jag resten. Trött!

Han tappar fortfarande andning ibland, men de säger att det inte är någon fara. Obehagligt är det i alla fall.

Jag längtar hem.

Idag kissade han sig själv på ansiktet när jag bytte blöja på honom. Lite svårt att byta eftersom allt är så smått, men man vänjer sig snabbt märker jag.

Peter kom och hälsade på efter att han jobbat lite extra. Han hade köpt en digitalkamera till mamma som tack för all hjälp med barnen. Jag är henne evigt tacksam. Barnen har varit jätteglada att ha henne där.

Klockan 2.30 på natten försökte jag få honom att amma för sjuttifjärde gången idag, men icke. Han var mest trött den lille. Snorar rätt mycket, vilket skrämmer mig lite grand eftersom jag är dörädd att han skall få Rs-virus som just nu är högaktuellt.

Jag var dödstrött och somnade med honom i famnen.

29 november 2007

Hampuz vikt 2540g.

Billirubinet 189 (250 är gränsen).

Ringer hem och får höra att båda barnen är förkylda. Det är inte bra.

Pumpade 120ml klockan 10. (rekord hittills).

Hampuz får komma till mitt rum. Sååååå mysigt. Nu är jag äntligen mamma på riktigt!

Käkar mat i köket, sedan läser jag lite tidningar, men kan inte riktigt koncentrera mig på läsningen. Fastnar hela tiden med blicken på vårt lilla pyre. Tänk att han äntligen finns här, vårt underbara lilla mirakel.

Peter kommer med hela ligan, men Razmus blir jättestökig, och de måste åka innan han river stället. Zabine gråter som vanligt.

Nya sänggrannen far hem med sin minibebis (han är lika liten som Hampuz).

Jag försöker amma utan framgång, det blir till att pumpa och sonda istället.

Har fortfarande lite ont i magen, snittet svider. Klamrarna är fruktansvärt obehagliga. Det ryser i mig när jag nuddar dem. Längtar tills de försvinner.

Läste bok på natten. Pumpade, ammade, läste, fick sprutor.

Fick en ny sänggranne som hade en bebis som fick sola hela natten. Jag sov knappt en blund.

30 november 2007

Hampuz väger 2550g.

Jag blöder mer, och har ONT i snittet.

Käkar frukost (havregrynsgröt utan mjölk och socker. Bläh!!)

Duschade och tvättade håret. Så himla skönt! Börjar känna mig som en riktig kvinna igen. Bytte till mina privata kläder.

Sköterskan kom in och sade att vi skall ha 4 tim. mellan Hampuz mål nu.

Kollade billirubinet, som nu låg på 176.

Peter ringde, och kom med ungarna. Vi gick till kebaben utanför sjukhuset och åt, sedan for de iväg efter att jag pussat allihop godnatt. Jag vill hem. NU!

Läste bok. Det här är så tråkigt. Att bara ligga och vänta.

På natten ammade lillvännen 25ml. Lycka!

6 augusti 2007

Fostret 18v

Natten tillbringade jag snurrandes, tänkandes i sängen, men jag kunde inte sova.

Funderade på om allt var okey därnere i magen, och hur jag skulle reagera om det inte var det. Tänk om det var något fel på barnet? Man hade ju hört talas om att det var vanligt att äldre kvinnor födde mongolida barn. Vad gör man då? Mycket tankar.

På morgonen var det tidigt upp, käka frukost, sedan iväg med Razzel till faster Annlouise.

Han skulle för första gången någonsin vara borta hemifrån flera dagar, för att besöka sin farmor på landet.

Lite nervöst eftersom jag inte visste hur han skulle ta det. Upprepade gånger berättade jag för honom att han skulle säga till om han ville hem, och att vi hämtar honom, när än det är.

Älskar detta lilla pyre så vansinnigt! Nåväl, med en kram skildes vi, sedan for de iväg.

Det blev tomt i bilen. Någon fattades!

Resten av familjen for iväg på diverse ärenden.

Klockan 13.30 var det dags för första ultraljudet. Jag var så nervös, men det var ingen fara för strax fick vi se vår lille prins. Det var en liten kille, inte en tjej som vi trott pga allt illamående. Han låg där och vinkade med pillesnoppen så sött, och sparkade vilt omkring.

Jag var euforisk efteråt. Han levde och mådde bra.

Vi pratade om min moderkaka som tydligen ligger långt ner igen. Hm...har vi varit här förut? Men den kan flytta sig, så jag skall in på ultraljud snart igen och kolla.

Annars, ja då blir det väl samma historia som med Razmus, och tyvärr bor vi ju rätt långt från sjukhuset nu. Inte bra. Attans!

Han beräknas komma den 2 januari 2008. Ja, ja, det tror jag inte på. Det känns som att han också vill ut tidigare.

På kvällen ringde vi till Furusund för att säga godnatt till Razmus, men han ville inte prata. Saknar honom.

Lade mig med en mycket trött Zabine i hennes säng vid 23-tiden. Hon sade att hon saknade Razmus, sedan somnade hon.

Jag stöp ner i vår säng. Dödstrött och illamående.

7 augusti 2007

Upp tidigt, frukost, ut med hundar.

När vi kom hem sprang hundarna in med skitiga tassar, så jag fick dammsuga och torka golvet. Startade upp en blogg på metrobloggen. Den handlade om graviditeten med Hampuz, men var mest fokuserat på faktumet att jag var 43 år, på väg in i klimakteriet och gravid. Sista chansen liksom.

Jag satte blommor, grävde i jorden, rensade ogräs, och plockade bort nedfallna äpplen.

När jag kom in satte jag in annonser om försäljning av diverse saker på blocket.

Efter maten gick vi ut och krattade gräsmattan plus klippte lite buskar.

Jag älskar att påta i trädgården! Lillstumpan verkar gilla blommor och djur liksom mig.

Det tycker jag är jätteskojigt!

Razmus dissar allting. För honom gäller bara motorcyklar i alla dess former.

På kvällen badade jag och Zabine (lite trångt blir det ju att bada i duschkabinen, men det går). Jag börjar att få en ordentlig mage.

Efteråt klippte jag hennes lugg.

Peter ringde till Razmus, som berättar att han längtar hem. Zabine ber oss hämta honom NU, men vi beslutar att Peter får fara dit tidigt imorgon istället. Det är en farligt slingrig väg dit ut som man nog skall undvika att åka på nätterna på grund av alla djur som ränner runt.

Jag VÄGRAR följa med. Mår pyton och spyr av alla kringelikrokar. Zabine får vara hemma med mig, tyvärr har även hon olyckan att bli åksjuk jämt.

På kvällen när jag går från köket in i barnens rum får jag liksom en uppenbarelse namnet Hampuz i huvudet. Ett gulligt namn som stämmer med de övriga barnens.

Peter tycker det är ett fint namn han med. Andranamnet blir Zakarias. Tänkte försöka att undvika svartsjuka genom att namnge barnet i magen innan det kommer ut, och genom att låta ungarna bestämma vilka kläder och nallar han skall ha.

Vi lägger oss tidigt.

8 augusti 2007

Peter for iväg till Furusund efter frukost.

Jag diskade, och bar in virke i boden. Under tiden tittade Zabine på en barbiefilm.

Jag packade alla mina tillfälligt urvuxna kläder i kartonger, och bar ner dem till källaren. (Undrar om jag någonsin blir så smal igen?)

Satte upp Zabines hår i tofs så att hon kände sig lite extra fin.

Lite senare traderade jag under tiden som Bine sov lite middag.

På kvällen ringde Peter och sade att de sover över. Jag som längtade så.

Zabine och jag slöade framför tv:n med popcorn, sedan lade vi oss i vår säng och sov.

Peter ringde och sade godnatt.

9 augusti 2007

Vaknade kl.5, och var pigg!

Gick in på nätet och kollade mail, sedan spelade jag spel med Zabine.

När vi lekt färdigt slet jag fram dammsugaren och dammsög hela huset.

Peter kom hem med Raz, och han berättade att det varit lite diskussioner om att vi inte tillåter barnen vara hos sin farmor, och att jag var den mest negativa. Såååååå fel.

(Jag vill inte tvinga barnen till något de inte vill. De skall själv få välja när och om de vill sova borta.)

Min lillasyster Monica blev en gång lämnad en vecka hos farmor när mamma och pappa for på barnfri semester. Hon GRÄT varje dag helt övertygad om att hon aldrig mer skulle få träffa dem.

Själv minns jag inget av detta. Jag älskade ju att vara hos min farmor, men för henne blev det ett olyckligt minne för livet.

Vill inte orsaka detta trauma hos någon av barnen, och vi har ju heller inget behov av barnvakt eftersom jag går hemma och är barnledig medan Peter drar in pengarna.

Däremot säger jag ofta till Peters och mina släktingar att de gärna får komma och hälsa på. Kanske ta med dem till en lekpark eller på bio.

Men deras tid räcker inte riktigt till. Ofta är de utomlands, på teatrar, fester o.s.v.

Dessutom lider ju Peters mamma tyvärr av sjukdomen Sjögrens syndrom, och är ofta på sjukhuset för att ta prover, eller bara jättetrött och inte orkar helt enkelt. (En stor nackdel med att få barn när man är runt 40 är att ens föräldrar blivit rätt gamla, och inte riktigt orkar lika mycket längre.)

Razzel hade somnat i bilen, och jag väckte honom med en puss på pannan. Han blev glad och gav både mig och Zabine en kram, sedan sprang de iväg och lekte.

Peter berättade att han hade skött sig bra, men ätit och druckit dåligt.

Han fortsatte gjuta stolparna på baksidan till vår nya veranda trots att regnet öste ner.

Ungarna och jag gick in, tog av våra dyblöta kläder, och kröp upp i soffan med en stor filt över våra ben, sedan tittade vi på tecknat.

På kvällen låg jag och pratade med Raz, som berättade att farmor grät när han inte ville krama henne innan de for hem. (Fel, Peter hade pratat allvar med henne, och hon hade börjat gråta). Sedan kramade Raz mig hårt, hårt och sade ”jag längtade hem till er mamma. Jag har varit borta för länge.” Jag kramade om honom hårt och sade ”Lilla älskade unge, jag har saknat dig så.” Han ville INTE sova, och började istället tjafsa, men somnade till slut.

Zabine sov i vår säng.

Jag måste nog bygga en typ vaggsäng för lite större barn till henne. Hon kan inte sova i sin säng, och vaknar flera gånger per natt. Drömmer mycket mardrömmar. Jag skall kolla på blocket.

10 augusti 2007

Regn, regn, regn.

Vi åkte till EKO i Länna för att leta underlägg att ha till bordet åt Bine, men hittade ett på Rusta istället.

Vi skulle även byta in vår trasiga, nyinköpta telefon, men blev hänvisade till Södertälje.

Åkte vidare till Coop och införskaffade en ny gräsklippare som samlar in det klippta gräset direkt. Vår skrammelhög därhemma klipper ju bara av det, sedan får man kratta.

Visserligen är det bra träning, men om gräsklipparen är så smart som den nya så kan man använda gräset man samlat in till gödning där det behövs.

Till McDonalds för proviantering, sedan till Babyland där vi köpte sandleksaker, och till slut for vi äntligen hem. Jag körde sista biten, och var jätteillamående.

Väl hemma gick jag in på nätet för att kika på säng till Zabine. Jag hittade två!

De såldes i Huddinge, så barnen fick kvällsmat, sedan for vi iväg igen! Den första var härligt ljusblå, men egentligen en vanlig spjälsäng. Vi bad att få tänka på saken, och for till nästa familj. Där fann jag den ultimata sängen.

Det var en iransk spjälsäng som går att vagga. Sååå fin, och supersmart, Precis en sådan jag själv tänkt konstruera.

De var så gulliga att de hjälpte oss ut med den till bilen, sedan körde de hem mig och barnen till Grödinge, men, min älskade lilla tös lyckades bli rejält åksjuk och spyr i deras nyinköpta flashiga bil. Hon gråter förtvivlat, men blir tröstad och får snabbt nya kläder, sedan far vi vidare.

Väl hemma spyr jag.

Tecknad film, sedan sängen.

Zabine sover i sin nya säng, och vaggas till sömns av mig under tiden som jag läser saga för dem. Efter ca 5 minuter somnar min lilla prinsessa, och Razmus somnar i vår säng, men bärs över till sin egen när han somnat. Sååååå skönt. Alla sover i varsin säng. Hela natten.

1 mars 2005

Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.

”Inte ännu...det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.

”Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ”Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).

Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan....var det full fart

Här kommer utdrag ur förlossningsjournalen

Kl.1.28 Har vaknat av värkar, vattenavgång

Kl.1.15. Rikligt med klart fostervatten på binda.

kl.1.50 CTG kopplas

Kl.2.59 Värkar som inte släpper emellan. CTG bitvis lite tyst, men vid VU reagerar fint med acc. VU: ganska centralt, öppen ca 3,5 cm, cervix utplånad.

In till förlossningen

Kl.3.30 öppen 3-4 cm tunna kanter. Patienten önskar EDA, sedvanliga förberedelser. Pat. börjar andas lustgas. mkt smärtsamma sammandragningar. CTG kopplas. Pat. kräks. Pat. Make på väg.

Kl.3.39 Ringer-acetat 1000 ml kopplas

Kl.3.50 Skalp CTG-reg inledd pga dålig kontakt

Kl.4.00 Epiduralblockad lägges.

Kl.4.02 Narkosdr. kommer

Kl.5.00 VU cx utplån. mm öppen 9-10cm. ffd huv strax ovan spinae. pat känner mkt tryck nedåt under värk, smärtlindring haft relativt god effekt, använder sig av lite lustgas under värk.

Kl.5.51 Oxytocin kopplas pga korta värkar. pat står på knä och krystar.

Kl.6.15 Pat läggs i benstöd, krystar aktivt, ffd huv skymtar, långsam progress, pat ställer sig åter på knä, ffd huv två tvärfingrar ovan bb, mor mkt trött.

Kl.6.40 Dr Berglund tillkallas då pat krystat i ca 1 tim utan större progress samt är uttröttad.

Kl.6.43 (läkarens berättelse) Indikation: uttröttad moder som har krystat i en timme. Barnet framfödes med navelsträngen hårt runt halsen. Axlarna sitter 1 värk, och jag måste avnavla i vulva för att få ut henne. Flickan är vid födelsen slapp, blek och bradycard (=hjärtat slår under 50 slag). Förs direkt till barnbordet. Barnet har VE märke enligt bild.

Födelse: (Barnmorskans ant.)En flicka framföds med hjälp av sugklocka, axlarna sitter en värk, navelsträngen sitter hårt om halsen, avnavlas i vulva, flickan tas till barnsalen där barnläkare väntar.

Kl.7.30 Uterus fortfarande hög. Masserar, rikligt med koagler kommer, blödning totalt 1500 ml. Tillkallar Dr Berglund som beslutar om exploration av uterus på op.

Sätter förstärkt Syntocinondropp, ger Promiten och kopplar plasmodex.

Kl.7.35 operationsberättelse:

Preop bedömning. Efter placentas avgång blöder pat mer än normalt, man skattar blödningen till 1500 ml och det förefaller att fortsätta rel ymnigt. Operation kl.7.35-8.40

Uterus är slapp, och det ligger ca 400 ml koagler i vagina. Uterus exploreras och man får fatt i hinnrester.

Utbyte hinnrester. Därefter sutur av vaginalbristning kl.6. Sfincter är hel, däremot blöder det efter hand från varje stick, och jag sätter ett flertal vaginalsuturer och därefter vaginaltamponad (2st ihopknutna).

Pga fortsatt blödning ord förstärkt s-dropp, cyklokapron 1g, inj Methergin 1ml, inj Prostinfenem IM, Octostim och Cytotec rectalt.

Pat har under hela iden varit cirkulatoriskt stabil och blodtransfusionen påbörjas.

Hb som lägst 58 kapillärt.

När jag lämnar opsalen är uterus väl kontraherad.

Ingreppet bedöms komplicerat.

Blödning på förlossningen ca 1500ml, fortsätter och blöder på operationsbordet ytterligare ca 500-570ml.

kl.16.22 Flickan läggs till bröstet och diar.

Ja, det var deras berättelse…min ser LITE annorlunda ut.

Efter att de konstaterat att jag nog höll på att föda blev det fart. Peter kom och tröstade.

Jag ville ju så gärna föda vaginalt, och kämpade på…

Allt är faktiskt ett enda töcken, och jag minns bara små sekvenser.

Peter berättade senare att jag stundtals var helt borta av smärta (jag hade ju inte sovit på ett bra tag pga foglossning mm, och hade taskigt med krafter kvar). De vände och vred på min stackars kropp. ”Vänd dig hit, stå på knäna…gör si gör så” lät det

Till slut kom de med sugklockan, och drog ut lilltjejen. Det knakade i hela underlivet på mig, och skar som tusen knivar. Jag trodde jag skulle dö.

Peter kunde knappt titta eftersom han såg hur ont det gjorde.

CTG:t dalade ibland, och jag hörde dem diskutera snitt. Läkaren som tillkallats talade om att barnet hade navelsträngen runt halsen, och att de var tvungna att skära av den i vulva. ”Gör vad ni vill, bara ta ut henne fort” sade jag.

Hon kom ut till slut, hängandes som en slapp blå docka (vi var säkra på att hon var död) över armen på barnmorskan fick vi se henne, sedan snabbt till barnläkare. Peter följde med.

Jag....blödde massor, och de lät lite smått panikslagna när de inte fick stopp på det.

Jag skulle sys därnere, och de sprayade på smärtstillande...som tyvärr inte hjälpte ett dugg.

Jag skrek och grät av smärta när de skulle sy. Till slut slutade de. En läkarstuderande som stod i rummet med mig när de gick ut och diskuterade mitt fall utbrast ”så här får de inte göra. Det är omänskligt!”

Jag grät, och kände mig totalt utlämnad.

Jag fick åka till operation, och sövas med en bedövning i ryggen...ont!

När jag vaknade upp stod en dimmig figur bredvid min säng. Läkaren presenterade sig och berättade att det var han som opererat mig. Han frågade hur jag mådde, och sade att jag fått en välmående liten tjej, och att hon mådde bra och låg nere på barnavdelningen och väntade på mig. Jag frågade efter spykopp och spydde om och om igen.

Han berättade att det blivit en komplicerad förlossning, och att både jag och lilltjejen haft tur som redan låg inne när förlossningen startade, och att det kunnat gått väldigt illa om vi varit hemma när allt börjat. Ovanpå det berättade han att de hade sytt mig inuti, och satt en tamponad (jag kände det.) Jag tackade honom för att han hjälpt oss, och han gick.

Peter väntade oroligt nere i mitt rum. Han visste inte vad som hänt mig, och hade hela tiden varit med nere på neonatalen med dottern.

Jag var yr och ammade den lilla under tiden som jag försökte att inte spy. Hon är så söt, och jag är såååå lycklig. Det är tomt i magen, men skönt att graviditeten är över.

Peter sov hos mig och flickan (vi var dödströtta båda två, och somnade tidigt.

2 mars 2005

Vaknar tidigt på morgonen av att någon kommer in i rummet. Det är en av alla dessa änglar som hjälper mig igenom den här pärsen. Hon vill att jag skall ta några piller (Alvedon och Tradolan), och frågar hur jag mår. ”Ja...ungefär som någon kört över en med en buss. Tio gånger!” svarar jag och ler. Spyr fortfarande och är yr. Har ONT!

En sköterska berättar för mig att jag kommit långt över min smärttröskel och därför var svår att hjälpa, men att de jobbade på att hitta en bra kombination av piller.

Men den här gången vet jag att jag fått barn. För i en liten genomskinlig plastbädd bredvid min säng ligger en mörk liten skönhet som gnyr lite i sömnen. Lyckan sköljer över mig.

Det fanns väl en liten önskan, någonstans i mitt inre att det skulle bli en liten tjej, men vad som än kom ut var välkommet. (Jag är priviligerad som har den här lyckan att få TVÅ barn.)

Ammar den lilla, som är jättepigg och vaken, sedan somnar jag. Helt slut.

Har fortfarande värk i höfterna, men inte så ihållande. Magen är tom och slapp, och ligger som ett tomt tjockt stycke alldeles sladdrigt, blågult och ömt.

Saknar Razmus, som är hos Britta (Peters mamma) och B-O.

(Som tur är fotograferade Peter dottern då hon var nyfödd. Tydligen fotograferade han mig när jag ammade första gången också, men det minns jag inte. Jag var för drogad.)

Mår lite bättre på kvällen, men är lite svag pga blodförlusten. Har fått en massa blod, och de kollar hela tiden blodvärdet som rasat lite. Nej, nu vill jag upp och vara mamma.

Tyvärr vill inte min kropp riktigt samarbeta med mig, och jag kommer inte upp ur sängen.

Peter sköter lillflickan medan jag sover, sover, och sover.

Han stannar inatt med, men jag är knappt medveten om att han är där.

3 mars 2005

Får tabletter hela natten pga smärtan. Av Tradolanet blir jag yr i skallen, och försöker därför trappa ner (smärtan går ju att leva med). Pratar om det med en av läkarna som håller med.

Jag går sakta men säkert in på att bara smärtlindra med Alvedon, men gud så jag längtar efter dem.

Får äntligen ta bort infarten på handryggen. Så j-a skönt. Har fortfarande kvar den i andra handleden eftersom jag har lågt blodvärde och de kanske behöver ge mer blod.

Jag ber om journalen som de snällt skriver ut. (Har ju sparat journalen efter Raz också.)

Idag fick jag flytta till en annan avdelning. Mår lite bättre, och kunde faktiskt stå själv.

Peter åkte och hälsade på Razmus, men kom tillbaka efter några timmar igen. (Han är världens bästa).

Saknar Razmus vansinnigt mycket. Jag är fortfarande svag, men glad att allt är över. Ammar lilljäntan utan större problem (det var ju inte så länge sedan Raz slutade). Det gör fortfarande ont när hon ammar, och det vet jag ju att det fortsätter att göra några veckor till. Varför berättar inte barnmorskan det månntro?

Vi fick tid för barnläkarundersökning imorgon.

Fick hjälp av Peter med att duscha idag. Så grymt skönt! Känner mig lite mer som människa när blodet tvättats bort på kroppen. Är jättesvullen därnere, och det gör svinont när jag går på toaletten. Känns som om man skiter taggtråd! En av sköterskorna gav mig Xyloproct mot hemorrojderna där bak. Hoppas att det hjälper för det är väldigt obehagligt, och ibland gör det ont. Peter sov över.

4 mars 2005

Razmus 20 månader. Ammar utan problem. Sååååååå mysigt att allt bara stämmer.

Min fd kompis Anette kom upp och gratulerade (hon visste inte att vi fått barn. Hon var på sjukhuset på grund av en eventuell våldtäkt och hade blivit drogad. Läskigt!)

Hon hade mött Peter nere vid ingången, och han hade berättat för henne att vi fått barn. Vi babblade lite sedan for hon hem.

Idag var vi på läkarundersökning. Kimberly (som hon kanske skall heta) har blåsljud i hjärtat, och är lite för gul (billirubinet är för högt) berättar läkaren, sedan lägger han till att hon skall testas/kollas ytterligare, och få sola lite grand.

Han berättar att blåsljudet kan växa bort på några dagar, men att de vill kolla upp hur det ser ut i en annan specialmaskin. Operation är inte nödvändig, men hon måste varje år komma på undersökning. Under hela sin livstid.

När jag kommer ut från läkaren vänder jag mig till Peter med Kimberly i famnen och utbrister "Faaaaaaan, kunde hon inte ha sluppit detta? Lilla, lilla hjärtat! Är det inte nog nu?"

Jag är lite extra svullen, och har värk eftersom jag gått uppe så mycket idag.

Ronden kommer och säger att vi inte får åka hem idag. Jag blev jätteledsen, men samtidigt visste jag ju varför.

Peter kommer och hälsar på med Razmus, som helt plötsligt verkar så himla STOR och TUNG. Han tittar lite snabbt på lillasyster, och kryper sedan upp i min säng för att kramas. ”Jag har saknat dig mamma” säger han. Älskade, älskade barn.

När de går blir jag lite ledsen. Det blir så tomt. Nu vill jag hem.

Jag somnar sent, sent. Ligger och tittar på Kimberly förundrad över naturens unika skapelse och faktumet att hon legat i mig.

Vi pratade om namn idag. Tydligen är inte Kimberly så populärt namn hos Peters släktingar, så vi diskuterade fler namn. Till slut tog han fram almanackan och räknade upp några stycken olika. Inget av dem tyckte jag passade vår lilla prinsessa. Tills han hittade namnet Sabina. "Ja, om det får en annan stavning." sade jag "Vi kallar henne Zabine istället för det låter mycket häftigare. Så får hon Kimberly i andranamn om hon någon gång vill byta." Peter tyckte det var ett superbra förslag, och nu struntade vi faktiskt i vad släkten tyckte. Bokstaven Z finns ju redan hos Raz, så vi bestämde att vi fortsätter på den linjen. Zabine Kimberly Meijer.

Jag låg och smakade på namnet när de gått. Det är svårt att hitta bra namn. De är ju så små, och har inte riktigt visat någon personlighet än.

6 mars 2005

Min mage krånglar. Ont! Är jättenödig, men inget kommer och hemorrojderna frodas.

Zabine kollades, men blåsljudet var kvar på eftermiddagen och hon mättes inuti hjärtat.

Vid undersökningen stod jag och höll i henne med hjärtat i halsen. Inget hade hänt, så vi blir kvar. De mätte billirubinet, som faktiskt gett med sig lite grand, så hon slapp solningen.

Jag som längtat så efter att få åka hem. Ringde till Peter och grät i telefonen, förtvivlad över Zabines problem, och längtan efter de där hemma. Jag vill ju hem nu. Till Raz och Peter.

Jag ville vara en familj!

7 mars 2005

De undersökte Kimberly/Zabine på morgonen i hjärtmaskinen. Blåsljudet är kvar, men läget är okey! Läkaren säger att vi får åka hem, så jag ringde till Peter som kom och hämtade oss vid tolv.

Jag blev alldeles kallsvettig i bilen på vägen hem. Det liksom svartnade för ögonen och jag mådde illa. Väldigt obehagligt. Jag sväljer om och om igen, vevar ned rutan för att få massor av frisk kall luft, och sätter ned huvudet mellan benen. Något av allt jag gjorde fungerade tydligen för kallsvetten lugnade ner sig, och när vi kom till vår slingriga väg hem hade jag repat mig någotsånär.

Razmus är stökig, och nobbar mig totalt. Han bara gråter. Jag fick inte byta blöja på honom, och han provocerade mig hela tiden.

Peter for iväg till sin gamla lägenhet och hämtade post, sedan gjorde han tortillas. Gud så gott med riktig mat! Sjukhusmaten har ändå varit rätt hyfsad.

På kvällen får jag äntligen sova i min säng. Känner att svanskotan och höften värker. (Svanskotan fick tydligen en ordentlig smäll vid förlossningen)

Kimberly/Zabine var kollugn och somnade sött i min famn. ”Ja, här ligger jag nu, mellan två önskebarn. Kan man bli lyckligare?” sade jag till Peter

Men nu blir det inga fler. Skulle helst vilja sterilisera mig, men läkaren avrådde, ifall att vi ville ha fler. Tack du, men nej tack. ”Risken att det här händer igen är ganska liten” sade barnmorskan som kom upp och pratade när jag kvicknat till, men den finns, och det räcker för mig.

Att de sydde i mig efter förlossningen utan bedövning slätade hon kvickt över. ”De har INTE gjort något fel, men behöver du prata med psykolog om din traumatiska upplevelse så har vi en jättebra här på sjukhuset. Vill du ha en tid dit?” Jag skakade på huvudet och tittade åt Zabines håll medan jag sade "Hon är ju här nu, och lever. Det är det enda som är viktigt.” Barnmorskan tog mina händer mellan sina och sade ”Du är en stark kvinna du Anitha, och har en härlig inställning till livet,” sedan reste hon sig upp och sade ”hejdå och lycka till med dottern” innan hon klev ut genom svängdörrarna.

8 mars 2005

Frukost med Peter och en måttligt road Raz.

Jag blöder jättemycket, och är fortfarande yr.

Lägger mig med Raz och Zabine och slumrar.

Peter far iväg och hjälper sin syrra att renovera hennes lägenhet (typiskt att det skall göras just nu). Han kommer hem efter några timmar för att hjälpa till en stund här hemma, sedan far han iväg till syster sin igen. Stackaren. Han har farit som en skottspole fram och tillbaka hela dagen. Jag orkar inte klara mig själv ännu. Är fortfarande svag.

Vi for iväg en snabbis till försäkringskassan på eftermiddagen för att anmäla Peter som föräldraledig till Razmus. Har ont i svanskotan och kan knappt sitta upp, så bilfärden blir en plåga. Längtar hem till lägenheten när jag sitter i bilen och försöker hitta en någorlunda bekväm ställning att ickesitta på.

9 mars 2005

Idag tappade lilltjejen naveln. Den luktar verkligen bläh!

Jag är fortfarande dålig.

Peter for till sin syrra och slipade golv. Kom hem vid 19-tiden.

Jag gick ner till min gamla frissa Tati som har salong nere på Folkungagatan och visade upp mitt lilla mirakel. Razmus satt i vagnen och Zabine i sele på magen.

Jag var helt slut när jag kom hem igen, och svanskotan ömmade.

Lade mig och barnen tidigt.

10 mars 2005

Frukost, sedan for Peter iväg till systeryster och fortsatte renoveringen.

Vi andra lade oss och sov.

Jag ringde BVC och talade om att Zabine anlänt. Hon vill INTE ligga själv och gråter när hon inte är uppe i famnen på mig, men hon är väldigt vaken och med hela tiden, lyfter redan huvudet för att följa efter mig med blicken.

På kvällen kom Peters mamma och stannade några timmar. När hon gått lade jag mig. Var jättetrött!!

11 mars 2005

Blöder MASSOR.

Jag lät tabletterna gå ur kroppen, men fick vansinnigt ont och tog två Alvedon.

Peter tog Razmus och hundarna ut i parken en sväng, så jag fick vila.

Det blir alldeles dödstyst i lägenheten när han gått, och jag saknar Razmus så fort ytterdörren stängts.

När de kom hem igen fick Raz välling, och Zabine ammades.

Peter for till sin syrra, och vi andra lade oss i vår stora säng och sov snart sött (klockan var tre).

Peter kom hem och fixade käk på kvällskvisten.

Jag hade jätteont i skallen hela eftermiddagen och kvällen (jäkla tabletter).

Vi lade oss tidigt

12 mars 2005

ONT!

Peter for iväg till sin syster för att lacka golv och återkom på eftermiddagen för att fixa käk till oss. (Vad skulle jag göra utan honom?)

TV-kväll

13 mars 2005

Peter for iväg till syrran efter frukost och återvände hem vid 16-tiden.

Grät pga att jag har ont i ryggen, höften, svanskotan, och att det gör ont när jag skiter! Faan, jäkla krympling man blivit.

Peter kom hem, men stack iväg igen efter att han sagt hej, hämtat en maskin och pussat på Raz och Zabine. Usch, vad arg jag blir. Han borde vara hemma hos oss!

Irriterad klev jag in i en varm härlig dusch när barnen sov. Gud så skönt!

Peter kom med sin syrra och morsa i släptåg för att de skulle fira Zabines födelse med lite champagne. Jag smakade, men nä usch! Det var inget för mig.

Tog två Alvedon när de gått, och lade mig.

Grät i kudden på natten när Peter sov.

14 mars 2005

Efter frukost sov Razmus en liten stund, sedan gick Peter med honom till parken och åkte snowracer. Gissa om grabben njöt?

På kvällen var han helt uppspelt, och hade svårt att vara stilla.

15 mars 2005

Mindre blod i bindan idag. Härligt!

Idag hade jag tid hos min kiropraktor som håller till på söder, och gick dit själv på kryckor.

Väl där fick jag klä av mig och lägga mig på en bänk, sedan gick han iväg ca 45 min. och "glömde bort” mig. Jag hörde honom prata i telefonen i ett angränsande rum. Väntade, väntade och väntade, tills jag frusen och arg gick hem, stapplandes och gråtandes.

Där hemma hade Peter full kontroll på alla barn. Han tröstade mig och ringde snabbt till en annan akupunktör för att fixa ny tid.

Vi for dit på eftermiddagen och jag fick massage, lite vridningar och nålar, sedan mådde jag mycket bättre. Killen var kines och ung, men hade massor av utmärkelser på sina väggar om alla kurser han gått och fått diplom för.

När jag låg och väntade på min brits fullsmockad med nålar hörde jag folk som pratade i båsen intill. De berättade att han hjälpt många kvinnor att få barn genom akupunktur, och att han var jätteduktig på det han gjorde.

Fick kinessalva mot mina hemorrojder. Gud så pinsamt, han hade ju naturligtvis sett dem.

Hem och bytte på lillskruttan, medan Peter tog ut hundarna på promenix.

Jag hade tryckande huvudvärk.

Tv efter maten, sedan ÄNTLIGEN sängen, men först smorde jag in mina förhatliga hemorrojder. Hoppas nu att salvan hjälper.

16 mars 2005

Peter och Raz gick till vitabergsparken och åkte snowracer medan jag packade undan mammakläderna, tog en dusch, och sov en stund med Zabine.

Annlouise (P:s syrra) ringde, och ville att han skulle komma dit för att vara smakråd.

Jag hade ont, ont, ont!

Peter tog Raz med sig och kom inte tillbaka förrän vid 20-tiden. När han kom hem sprang han ner och tvättade.

Jag fick gå några gånger till akupunktören innan jag var människa igen.

Det blev vardag igen och Peter började jobba.

Värken höll i sig några månader och Blödningarna höll i sig 8 månader. Skulle väl gått till mödravården med det, men jag hade liksom fått nog av sjukhus.

Det tog en månad innan magen kom igång igen.

Vi fortsatte bo på Erstagatan, och for med jämna mellanrum hem till vår lägenhet på Finn Marmgrensvägen i Hammarby, där allt var dammigt och smutsigt. De bytte stammarna i huset, bytte diskbänkar, kaklade badrum mm. Det blev jättefint!!

Värden jobbade fortfarande hårt på att få oss därifrån.

Mars började gå över i april, och värmen började smygande komma. Det var så skönt att få ta av sig de tjocka otympliga vinterkläderna för att sätta på sig tunna jackor. Tjocka kängor byttes ut mot tennisdojor, och små gröna musöron kom fram överallt på träden i Vitabergsparken.

Jag saknade skogarna borta i Hammarby för här på Sofia fanns ju bara betong och asfalt, och en yttepytteliten lekpark som oftast var full av fyllisar och en massa cigarettfimpar, ibland t.o.m. glasbitar efter trasiga flaskor.

Det var lite stökigt att gå ut med alla hissar och trappor.

Vi hade införskaffat en underbar syskonvagn som hette Phil&Ted, och den hade blivit min räddning i detta kaos!

När vi skulle ut hade jag två hundar, en hopfälld vagn (den gick inte in i hissen uppfälld) och en motstretande grabb plus liften med Zabine, men det fungerade.

Jag åkte oftast två gånger eftersom hissen inte rymde oss allihop. Det kändes lite kymigt att lämna vagnen därnere när jag tog hissen upp efter barnen som väntade i lägenheten. Tänk om den blev stulen?

När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum den 21 maj i Nyköping utanför en lyxrestaurang.

Saken var att jag inte ens anade vad Peter planerat.

Han hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade jag vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.

Efter en hel dags promenerande var jag och barnen (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.

När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber han mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt för han hade en överraskning på gång.

Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner. Lilla Zabine ammades för att hon skulle sova när vi var ute.

Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga.(Allt för att vara snygg!) kom familjen till slut iväg. Färden ned till city gick fort i vår lilla bil, och vi klev ur för att titta oss lite runt innan det var dags för mat.

Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.

Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont!

Rätt snart fick vi vårt beställda bord och sonen som nu var nästan 2 år fick sitta i en barnstol medan Zabine sov sött i vagnen.

Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.

När vi lämnade restaurangen verkade Peter ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.

Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med  Vill du förlova dig med mig?”

Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kind.

Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet.”

Skrattande berättar Peter att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?”

Romantiskt så det förslår, men sådan är han min käre karl.

Så nu är jag ringmärkt för första (och sista hoppas jag) gången i mitt liv. Vi gick hem till hotellet hand i hand och med jämna mellanrum tittade jag på den tjocka guldringen på mitt finger. Eurovisionshlagerfesten  pågick för fullt och efter att barnen somnat lade vi oss på sängen och lyssnade på artisterna, men somnade snart båda två.

Dagen efter for vi hemåt över Oxelösund som visar sig vara ett mycket vackert ställe. När vi kommit till Trosa är vi allihop hungriga och stannar för att promenera lite och ta en matbit. Lilla Zabine ammas.

På kvällen kommer B-o och Peters mamma och hälsar på. De tala rom att de tittat på ett gästhus att ha på sin tomt i Furusund så att vi skall ha någonstans att bo när vi är där på besök. Både jag och Peter blev paff. Vad gulligt tänkt! På kvällen ligger vi länge med barnen mellan oss och pratar.

Jag börjar landa med att ha två småttingar och blöjbytena avlöser varandra under dagarna. Dessvärre vägrar Zabine använda tygblöja som Razmus, och trots att jag testar flera gånger blir resultatet detsamma. Hon vägrar och skriker högröd i ansiktet medan hon sparkar som en galning för att jag inte skall kunna fästa den förhatliga blöjan. Till slut får hon sin vilja igenom , och blir ett liberobarn.

Fängslande berättelse om en kamp att bli förälder. Själv hade vi turen att lyckas på första försöket.

Den är som du skriver, en bok för dina barn att läsa när dom är mogna för det. Denna bok borde finnas till försäljning i alla mamma-butiker. Den skulle fylla ut ett tomrum som många vill läsa om. Att alla inte får en lätt resa. Välsignad är alla barn.

Den är värd en hel drös med hjärtan. En originell bok.

Leoj Netso

Har läst din bok och tycker du i dagboksformen ger en fantastisk inblick i tankar, förhoppningar, sorger och förluster både i relationerna som i missfallen du beskriver. Känns smärtsamt att läsa och väldigt nyttigt för män också att läsa, eftersom man aldrig kan förstå hur det är att bära ett barn, hur det är att få mens, råka ut för missfall och att föda. Det är väldigt bra skrivet och den ångest du förmedlar går verkligen fram.. På något sätt en hemlig värld (i alla fall för oss män) som är väldigt tankeväckande att få ta del av!

Anders Texas Textorius