Kapitel 18 Sugklockan drog ut en prinsessa

1 mars 2005

Klockan 1.25 på natten väcktes jag av en illande värk och något blött som rann mellan benen. Snabbt som attan ringde jag på en barnmorska som avfärdade att det skulle vara fostervatten.

”Inte ännu...det är ju inte dags än” sade hon, men luktade på bindan, och insåg att jag hade rätt.

”Nu kommer det att komma in mycket folk här” sade kvinnan medan hon stod med luren i handen. ”Men alla är här för att hjälpa dig så koppla av och försök ta det lugnt” (lugn, det var väl det sista man var).

Jag ringde upp Peter som yrvaken svarade. Jag berättade lite snabbt vad som hänt innan jag var tvungen att avsluta samtalet, sedan....var det full fart

Här kommer utdrag ur förlossningsjournalen

Kl.1.28 Har vaknat av värkar, vattenavgång

Kl.1.15. Rikligt med klart fostervatten på binda.

kl.1.50 CTG kopplas

Kl.2.59 Värkar som inte släpper emellan. CTG bitvis lite tyst, men vid VU reagerar fint med acc. VU: ganska centralt, öppen ca 3,5 cm, cervix utplånad.

In till förlossningen

Kl.3.30 öppen 3-4 cm tunna kanter. Patienten önskar EDA, sedvanliga förberedelser. Pat. börjar andas lustgas. mkt smärtsamma sammandragningar. CTG kopplas. Pat. kräks. Pat. Make på väg.

Kl.3.39 Ringer-acetat 1000 ml kopplas

Kl.3.50 Skalp CTG-reg inledd pga dålig kontakt

Kl.4.00 Epiduralblockad lägges.

Kl.4.02 Narkosdr. kommer

Kl.5.00 VU cx utplån. mm öppen 9-10cm. ffd huv strax ovan spinae. pat känner mkt tryck nedåt under värk, smärtlindring haft relativt god effekt, använder sig av lite lustgas under värk.

Kl.5.51 Oxytocin kopplas pga korta värkar. pat står på knä och krystar.

Kl.6.15 Pat läggs i benstöd, krystar aktivt, ffd huv skymtar, långsam progress, pat ställer sig åter på knä, ffd huv två tvärfingrar ovan bb, mor mkt trött.

Kl.6.40 Dr Berglund tillkallas då pat krystat i ca 1 tim utan större progress samt är uttröttad.

Kl.6.43 (läkarens berättelse) Indikation: uttröttad moder som har krystat i en timme. Barnet framfödes med navelsträngen hårt runt halsen. Axlarna sitter 1 värk, och jag måste avnavla i vulva för att få ut henne. Flickan är vid födelsen slapp, blek och bradycard (=hjärtat slår under 50 slag). Förs direkt till barnbordet. Barnet har VE märke enligt bild.

Födelse: (Barnmorskans ant.)En flicka framföds med hjälp av sugklocka, axlarna sitter en värk, navelsträngen sitter hårt om halsen, avnavlas i vulva, flickan tas till barnsalen där barnläkare väntar.

Kl.7.30 Uterus fortfarande hög. Masserar, rikligt med koagler kommer, blödning totalt 1500 ml. Tillkallar Dr Berglund som beslutar om exploration av uterus på op.

Sätter förstärkt Syntocinondropp, ger Promiten och kopplar plasmodex.

Kl.7.35 operationsberättelse:

Preop bedömning. Efter placentas avgång blöder pat mer än normalt, man skattar blödningen till 1500 ml och det förefaller att fortsätta rel ymnigt. Operation kl.7.35-8.40

Uterus är slapp, och det ligger ca 400 ml koagler i vagina. Uterus exploreras och man får fatt i hinnrester.

Utbyte hinnrester. Därefter sutur av vaginalbristning kl.6. Sfincter är hel, däremot blöder det efter hand från varje stick, och jag sätter ett flertal vaginalsuturer och därefter vaginaltamponad (2st ihopknutna).

Pga fortsatt blödning ord förstärkt s-dropp, cyklokapron 1g, inj Methergin 1ml, inj Prostinfenem IM, Octostim och Cytotec rectalt.

Pat har under hela iden varit cirkulatoriskt stabil och blodtransfusionen påbörjas.

Hb som lägst 58 kapillärt.

När jag lämnar opsalen är uterus väl kontraherad.

Ingreppet bedöms komplicerat.

Blödning på förlossningen ca 1500ml, fortsätter och blöder på operationsbordet ytterligare ca 500-570ml.

kl.16.22 Flickan läggs till bröstet och diar.

Ja, det var deras berättelse…min ser LITE annorlunda ut.

Efter att de konstaterat att jag nog höll på att föda blev det fart. Peter kom och tröstade.

Jag ville ju så gärna föda vaginalt, och kämpade på…

Allt är faktiskt ett enda töcken, och jag minns bara små sekvenser.

Peter berättade senare att jag stundtals var helt borta av smärta (jag hade ju inte sovit på ett bra tag pga foglossning mm, och hade taskigt med krafter kvar). De vände och vred på min stackars kropp. ”Vänd dig hit, stå på knäna…gör si gör så” lät det

Till slut kom de med sugklockan, och drog ut lilltjejen. Det knakade i hela underlivet på mig, och skar som tusen knivar. Jag trodde jag skulle dö.

Peter kunde knappt titta eftersom han såg hur ont det gjorde.

CTG:t dalade ibland, och jag hörde dem diskutera snitt. Läkaren som tillkallats talade om att barnet hade navelsträngen runt halsen, och att de var tvungna att skära av den i vulva. ”Gör vad ni vill, bara ta ut henne fort” sade jag.

Hon kom ut till slut, hängandes som en slapp blå docka (vi var säkra på att hon var död) över armen på barnmorskan fick vi se henne, sedan snabbt till barnläkare. Peter följde med.

Jag....blödde massor, och de lät lite smått panikslagna när de inte fick stopp på det.

Jag skulle sys därnere, och de sprayade på smärtstillande...som tyvärr inte hjälpte ett dugg.

Jag skrek och grät av smärta när de skulle sy. Till slut slutade de. En läkarstuderande som stod i rummet med mig när de gick ut och diskuterade mitt fall utbrast ”så här får de inte göra. Det är omänskligt!”

Jag grät, och kände mig totalt utlämnad.

Jag fick åka till operation, och sövas med en bedövning i ryggen...ont!

När jag vaknade upp stod en dimmig figur bredvid min säng. Läkaren presenterade sig och berättade att det var han som opererat mig. Han frågade hur jag mådde, och sade att jag fått en välmående liten tjej, och att hon mådde bra och låg nere på barnavdelningen och väntade på mig. Jag frågade efter spykopp och spydde om och om igen.

Han berättade att det blivit en komplicerad förlossning, och att både jag och lilltjejen haft tur som redan låg inne när förlossningen startade, och att det kunnat gått väldigt illa om vi varit hemma när allt börjat. Ovanpå det berättade han att de hade sytt mig inuti, och satt en tamponad (jag kände det.) Jag tackade honom för att han hjälpt oss, och han gick.

Peter väntade oroligt nere i mitt rum. Han visste inte vad som hänt mig, och hade hela tiden varit med nere på neonatalen med dottern.

Jag var yr och ammade den lilla under tiden som jag försökte att inte spy. Hon är så söt, och jag är såååå lycklig. Det är tomt i magen, men skönt att graviditeten är över.

Peter sov hos mig och flickan (vi var dödströtta båda två, och somnade tidigt.

2 mars 2005

Vaknar tidigt på morgonen av att någon kommer in i rummet. Det är en av alla dessa änglar som hjälper mig igenom den här pärsen. Hon vill att jag skall ta några piller (Alvedon och Tradolan), och frågar hur jag mår. ”Ja...ungefär som någon kört över en med en buss. Tio gånger!” svarar jag och ler. Spyr fortfarande och är yr. Har ONT!

En sköterska berättar för mig att jag kommit långt över min smärttröskel och därför var svår att hjälpa, men att de jobbade på att hitta en bra kombination av piller.

Men den här gången vet jag att jag fått barn. För i en liten genomskinlig plastbädd bredvid min säng ligger en mörk liten skönhet som gnyr lite i sömnen. Lyckan sköljer över mig.

Det fanns väl en liten önskan, någonstans i mitt inre att det skulle bli en liten tjej, men vad som än kom ut var välkommet. (Jag är priviligerad som har den här lyckan att få TVÅ barn.)

Ammar den lilla, som är jättepigg och vaken, sedan somnar jag. Helt slut.

Har fortfarande värk i höfterna, men inte så ihållande. Magen är tom och slapp, och ligger som ett tomt tjockt stycke alldeles sladdrigt, blågult och ömt.

Saknar Razmus, som är hos Britta (Peters mamma) och B-O.

(Som tur är fotograferade Peter dottern då hon var nyfödd. Tydligen fotograferade han mig när jag ammade första gången också, men det minns jag inte. Jag var för drogad.)

Mår lite bättre på kvällen, men är lite svag pga blodförlusten. Har fått en massa blod, och de kollar hela tiden blodvärdet som rasat lite. Nej, nu vill jag upp och vara mamma.

Tyvärr vill inte min kropp riktigt samarbeta med mig, och jag kommer inte upp ur sängen.

Peter sköter lillflickan medan jag sover, sover, och sover.

Han stannar inatt med, men jag är knappt medveten om att han är där.

3 mars 2005

Får tabletter hela natten pga smärtan. Av Tradolanet blir jag yr i skallen, och försöker därför trappa ner (smärtan går ju att leva med). Pratar om det med en av läkarna som håller med.

Jag går sakta men säkert in på att bara smärtlindra med Alvedon, men gud så jag längtar efter dem.

Får äntligen ta bort infarten på handryggen. Så j-a skönt. Har fortfarande kvar den i andra handleden eftersom jag har lågt blodvärde och de kanske behöver ge mer blod.

Jag ber om journalen som de snällt skriver ut. (Har ju sparat journalen efter Raz också.)

Idag fick jag flytta till en annan avdelning. Mår lite bättre, och kunde faktiskt stå själv.

Peter åkte och hälsade på Razmus, men kom tillbaka efter några timmar igen. (Han är världens bästa).

Saknar Razmus vansinnigt mycket. Jag är fortfarande svag, men glad att allt är över. Ammar lilljäntan utan större problem (det var ju inte så länge sedan Raz slutade). Det gör fortfarande ont när hon ammar, och det vet jag ju att det fortsätter att göra några veckor till. Varför berättar inte barnmorskan det månntro?

Vi fick tid för barnläkarundersökning imorgon.

Fick hjälp av Peter med att duscha idag. Så grymt skönt! Känner mig lite mer som människa när blodet tvättats bort på kroppen. Är jättesvullen därnere, och det gör svinont när jag går på toaletten. Känns som om man skiter taggtråd! En av sköterskorna gav mig Xyloproct mot hemorrojderna där bak. Hoppas att det hjälper för det är väldigt obehagligt, och ibland gör det ont. Peter sov över.

4 mars 2005

Razmus 20 månader. Ammar utan problem. Sååååååå mysigt att allt bara stämmer.

Min fd kompis Anette kom upp och gratulerade (hon visste inte att vi fått barn. Hon var på sjukhuset på grund av en eventuell våldtäkt och hade blivit drogad. Läskigt!)

Hon hade mött Peter nere vid ingången, och han hade berättat för henne att vi fått barn. Vi babblade lite sedan for hon hem.

Idag var vi på läkarundersökning. Kimberly (som hon kanske skall heta) har blåsljud i hjärtat, och är lite för gul (billirubinet är för högt) berättar läkaren, sedan lägger han till att hon skall testas/kollas ytterligare, och få sola lite grand.

Han berättar att blåsljudet kan växa bort på några dagar, men att de vill kolla upp hur det ser ut i en annan specialmaskin. Operation är inte nödvändig, men hon måste varje år komma på undersökning. Under hela sin livstid.

När jag kommer ut från läkaren vänder jag mig till Peter med Kimberly i famnen och utbrister "Faaaaaaan, kunde hon inte ha sluppit detta? Lilla, lilla hjärtat! Är det inte nog nu?"

Jag är lite extra svullen, och har värk eftersom jag gått uppe så mycket idag.

Ronden kommer och säger att vi inte får åka hem idag. Jag blev jätteledsen, men samtidigt visste jag ju varför.

Peter kommer och hälsar på med Razmus, som helt plötsligt verkar så himla STOR och TUNG. Han tittar lite snabbt på lillasyster, och kryper sedan upp i min säng för att kramas. ”Jag har saknat dig mamma” säger han. Älskade, älskade barn.

När de går blir jag lite ledsen. Det blir så tomt. Nu vill jag hem.

Jag somnar sent, sent. Ligger och tittar på Kimberly förundrad över naturens unika skapelse och faktumet att hon legat i mig.

Vi pratade om namn idag. Tydligen är inte Kimberly så populärt namn hos Peters släktingar, så vi diskuterade fler namn. Till slut tog han fram almanackan och räknade upp några stycken olika. Inget av dem tyckte jag passade vår lilla prinsessa. Tills han hittade namnet Sabina. "Ja, om det får en annan stavning." sade jag "Vi kallar henne Zabine istället för det låter mycket häftigare. Så får hon Kimberly i andranamn om hon någon gång vill byta." Peter tyckte det var ett superbra förslag, och nu struntade vi faktiskt i vad släkten tyckte. Bokstaven Z finns ju redan hos Raz, så vi bestämde att vi fortsätter på den linjen. Zabine Kimberly Meijer.

Jag låg och smakade på namnet när de gått. Det är svårt att hitta bra namn. De är ju så små, och har inte riktigt visat någon personlighet än.

6 mars 2005

Min mage krånglar. Ont! Är jättenödig, men inget kommer och hemorrojderna frodas.

Zabine kollades, men blåsljudet var kvar på eftermiddagen och hon mättes inuti hjärtat.

Vid undersökningen stod jag och höll i henne med hjärtat i halsen. Inget hade hänt, så vi blir kvar. De mätte billirubinet, som faktiskt gett med sig lite grand, så hon slapp solningen.

Jag som längtat så efter att få åka hem. Ringde till Peter och grät i telefonen, förtvivlad över Zabines problem, och längtan efter de där hemma. Jag vill ju hem nu. Till Raz och Peter.

Jag ville vara en familj!

7 mars 2005

De undersökte Kimberly/Zabine på morgonen i hjärtmaskinen. Blåsljudet är kvar, men läget är okey! Läkaren säger att vi får åka hem, så jag ringde till Peter som kom och hämtade oss vid tolv.

Jag blev alldeles kallsvettig i bilen på vägen hem. Det liksom svartnade för ögonen och jag mådde illa. Väldigt obehagligt. Jag sväljer om och om igen, vevar ned rutan för att få massor av frisk kall luft, och sätter ned huvudet mellan benen. Något av allt jag gjorde fungerade tydligen för kallsvetten lugnade ner sig, och när vi kom till vår slingriga väg hem hade jag repat mig någotsånär.

Razmus är stökig, och nobbar mig totalt. Han bara gråter. Jag fick inte byta blöja på honom, och han provocerade mig hela tiden.

Peter for iväg till sin gamla lägenhet och hämtade post, sedan gjorde han tortillas. Gud så gott med riktig mat! Sjukhusmaten har ändå varit rätt hyfsad.

På kvällen får jag äntligen sova i min säng. Känner att svanskotan och höften värker. (Svanskotan fick tydligen en ordentlig smäll vid förlossningen)

Kimberly/Zabine var kollugn och somnade sött i min famn. ”Ja, här ligger jag nu, mellan två önskebarn. Kan man bli lyckligare?” sade jag till Peter

Men nu blir det inga fler. Skulle helst vilja sterilisera mig, men läkaren avrådde, ifall att vi ville ha fler. Tack du, men nej tack. ”Risken att det här händer igen är ganska liten” sade barnmorskan som kom upp och pratade när jag kvicknat till, men den finns, och det räcker för mig.

Att de sydde i mig efter förlossningen utan bedövning slätade hon kvickt över. ”De har INTE gjort något fel, men behöver du prata med psykolog om din traumatiska upplevelse så har vi en jättebra här på sjukhuset. Vill du ha en tid dit?” Jag skakade på huvudet och tittade åt Zabines håll medan jag sade "Hon är ju här nu, och lever. Det är det enda som är viktigt.” Barnmorskan tog mina händer mellan sina och sade ”Du är en stark kvinna du Anitha, och har en härlig inställning till livet,” sedan reste hon sig upp och sade ”hejdå och lycka till med dottern” innan hon klev ut genom svängdörrarna.

8 mars 2005

Frukost med Peter och en måttligt road Raz.

Jag blöder jättemycket, och är fortfarande yr.

Lägger mig med Raz och Zabine och slumrar.

Peter far iväg och hjälper sin syrra att renovera hennes lägenhet (typiskt att det skall göras just nu). Han kommer hem efter några timmar för att hjälpa till en stund här hemma, sedan far han iväg till syster sin igen. Stackaren. Han har farit som en skottspole fram och tillbaka hela dagen. Jag orkar inte klara mig själv ännu. Är fortfarande svag.

Vi for iväg en snabbis till försäkringskassan på eftermiddagen för att anmäla Peter som föräldraledig till Razmus. Har ont i svanskotan och kan knappt sitta upp, så bilfärden blir en plåga. Längtar hem till lägenheten när jag sitter i bilen och försöker hitta en någorlunda bekväm ställning att ickesitta på.

9 mars 2005

Idag tappade lilltjejen naveln. Den luktar verkligen bläh!

Jag är fortfarande dålig.

Peter for till sin syrra och slipade golv. Kom hem vid 19-tiden.

Jag gick ner till min gamla frissa Tati som har salong nere på Folkungagatan och visade upp mitt lilla mirakel. Razmus satt i vagnen och Zabine i sele på magen.

Jag var helt slut när jag kom hem igen, och svanskotan ömmade.

Lade mig och barnen tidigt.

10 mars 2005

Frukost, sedan for Peter iväg till systeryster och fortsatte renoveringen.

Vi andra lade oss och sov.

Jag ringde BVC och talade om att Zabine anlänt. Hon vill INTE ligga själv och gråter när hon inte är uppe i famnen på mig, men hon är väldigt vaken och med hela tiden, lyfter redan huvudet för att följa efter mig med blicken.

På kvällen kom Peters mamma och stannade några timmar. När hon gått lade jag mig. Var jättetrött!!

11 mars 2005

Blöder MASSOR.

Jag lät tabletterna gå ur kroppen, men fick vansinnigt ont och tog två Alvedon.

Peter tog Razmus och hundarna ut i parken en sväng, så jag fick vila.

Det blir alldeles dödstyst i lägenheten när han gått, och jag saknar Razmus så fort ytterdörren stängts.

När de kom hem igen fick Raz välling, och Zabine ammades.

Peter for till sin syrra, och vi andra lade oss i vår stora säng och sov snart sött (klockan var tre).

Peter kom hem och fixade käk på kvällskvisten.

Jag hade jätteont i skallen hela eftermiddagen och kvällen (jäkla tabletter).

Vi lade oss tidigt

12 mars 2005

ONT!

Peter for iväg till sin syster för att lacka golv och återkom på eftermiddagen för att fixa käk till oss. (Vad skulle jag göra utan honom?)

TV-kväll

13 mars 2005

Peter for iväg till syrran efter frukost och återvände hem vid 16-tiden.

Grät pga att jag har ont i ryggen, höften, svanskotan, och att det gör ont när jag skiter! Faan, jäkla krympling man blivit.

Peter kom hem, men stack iväg igen efter att han sagt hej, hämtat en maskin och pussat på Raz och Zabine. Usch, vad arg jag blir. Han borde vara hemma hos oss!

Irriterad klev jag in i en varm härlig dusch när barnen sov. Gud så skönt!

Peter kom med sin syrra och morsa i släptåg för att de skulle fira Zabines födelse med lite champagne. Jag smakade, men nä usch! Det var inget för mig.

Tog två Alvedon när de gått, och lade mig.

Grät i kudden på natten när Peter sov.

14 mars 2005

Efter frukost sov Razmus en liten stund, sedan gick Peter med honom till parken och åkte snowracer. Gissa om grabben njöt?

På kvällen var han helt uppspelt, och hade svårt att vara stilla.

15 mars 2005

Mindre blod i bindan idag. Härligt!

Idag hade jag tid hos min kiropraktor som håller till på söder, och gick dit själv på kryckor.

Väl där fick jag klä av mig och lägga mig på en bänk, sedan gick han iväg ca 45 min. och "glömde bort” mig. Jag hörde honom prata i telefonen i ett angränsande rum. Väntade, väntade och väntade, tills jag frusen och arg gick hem, stapplandes och gråtandes.

Där hemma hade Peter full kontroll på alla barn. Han tröstade mig och ringde snabbt till en annan akupunktör för att fixa ny tid.

Vi for dit på eftermiddagen och jag fick massage, lite vridningar och nålar, sedan mådde jag mycket bättre. Killen var kines och ung, men hade massor av utmärkelser på sina väggar om alla kurser han gått och fått diplom för.

När jag låg och väntade på min brits fullsmockad med nålar hörde jag folk som pratade i båsen intill. De berättade att han hjälpt många kvinnor att få barn genom akupunktur, och att han var jätteduktig på det han gjorde.

Fick kinessalva mot mina hemorrojder. Gud så pinsamt, han hade ju naturligtvis sett dem.

Hem och bytte på lillskruttan, medan Peter tog ut hundarna på promenix.

Jag hade tryckande huvudvärk.

Tv efter maten, sedan ÄNTLIGEN sängen, men först smorde jag in mina förhatliga hemorrojder. Hoppas nu att salvan hjälper.

16 mars 2005

Peter och Raz gick till vitabergsparken och åkte snowracer medan jag packade undan mammakläderna, tog en dusch, och sov en stund med Zabine.

Annlouise (P:s syrra) ringde, och ville att han skulle komma dit för att vara smakråd.

Jag hade ont, ont, ont!

Peter tog Raz med sig och kom inte tillbaka förrän vid 20-tiden. När han kom hem sprang han ner och tvättade.

Jag fick gå några gånger till akupunktören innan jag var människa igen.

Det blev vardag igen och Peter började jobba.

Värken höll i sig några månader och Blödningarna höll i sig 8 månader. Skulle väl gått till mödravården med det, men jag hade liksom fått nog av sjukhus.

Det tog en månad innan magen kom igång igen.

Vi fortsatte bo på Erstagatan, och for med jämna mellanrum hem till vår lägenhet på Finn Marmgrensvägen i Hammarby, där allt var dammigt och smutsigt. De bytte stammarna i huset, bytte diskbänkar, kaklade badrum mm. Det blev jättefint!!

Värden jobbade fortfarande hårt på att få oss därifrån.

Mars började gå över i april, och värmen började smygande komma. Det var så skönt att få ta av sig de tjocka otympliga vinterkläderna för att sätta på sig tunna jackor. Tjocka kängor byttes ut mot tennisdojor, och små gröna musöron kom fram överallt på träden i Vitabergsparken.

Jag saknade skogarna borta i Hammarby för här på Sofia fanns ju bara betong och asfalt, och en yttepytteliten lekpark som oftast var full av fyllisar och en massa cigarettfimpar, ibland t.o.m. glasbitar efter trasiga flaskor.

Det var lite stökigt att gå ut med alla hissar och trappor.

Vi hade införskaffat en underbar syskonvagn som hette Phil&Ted, och den hade blivit min räddning i detta kaos!

När vi skulle ut hade jag två hundar, en hopfälld vagn (den gick inte in i hissen uppfälld) och en motstretande grabb plus liften med Zabine, men det fungerade.

Jag åkte oftast två gånger eftersom hissen inte rymde oss allihop. Det kändes lite kymigt att lämna vagnen därnere när jag tog hissen upp efter barnen som väntade i lägenheten. Tänk om den blev stulen?

När förlovningen kom på tal var det frankrikes underbara stad Paris vi ville till, men resorna var slutsålda (åtminstone de som hade hyfsat pris) och den stora dagen ägde rum den 21 maj i Nyköping utanför en lyxrestaurang.

Saken var att jag inte ens anade vad Peter planerat.

Han hade förtvivlat letat efter ”rätt” ställe en hel dag, medan jag glatt ovetande rusade runt och tittade på alla sevärdheter, men hela tiden undrade jag vad han höll på med. Emellanåt stod han långa stunder och bara råglodde ut i ingenting. Rastlös som jag är hojtade jag till honom att skynda på, och började gå iväg.

Efter en hel dags promenerande var jag och barnen (som förvisso åkte barnvagn hela tiden) dödströtta och ville hem till hotellet.

När vi kommit tillbaka till vårt hotell ber han mig att ta en dusch och sedan sätta på mig något snyggt för han hade en överraskning på gång.

Nyfiket kastade jag mig in i en härligt uppfriskande dusch och kom ut som pånyttfödd. Lilleman fick även han en dusch för att sedan bli finklädd. Några blöjor och extrakläder packades ner. Lilla Zabine ammades för att hon skulle sova när vi var ute.

Efter en omsorgsfull sminkning och lite träning på mina stappliga skor som var jäkligt snygga, men oj så vingliga.(Allt för att vara snygg!) kom familjen till slut iväg. Färden ned till city gick fort i vår lilla bil, och vi klev ur för att titta oss lite runt innan det var dags för mat.

Tyvärr började det regna och det blev till att snabbt kränga på sig de medhavda regnjackorna. Över vagnen satte vi det finurliga regnskyddet som medföljt vid köpet.

Efter några minuters klafsande i regnpölar kom vi fram till stadens lyxrestaurang som låg vid vattnet. Vackert så det gjorde ont!

Rätt snart fick vi vårt beställda bord och sonen som nu var nästan 2 år fick sitta i en barnstol medan Zabine sov sött i vagnen.

Det serverades en härlig köttbit med potatis till, och efterrätt på det. Samtalet oss emellan flöt på lika lätt som vanligt. Vi pratade om att eventuellt resa tillbaka till Thailand igen, eller att åka till Paris (jag log när han sade det, naturligtvis var det förlovning på G). Kvällen gick rätt fort, och jag ville tillbaka till hotellet för att kika lite på ett tv-program jag sett skulle komma.

När vi lämnade restaurangen verkade Peter ännu mer stressad och jag frågade hur det stod till.

Då ställer han sig plötsligt på knä och tar fram en liten ask, medan han säger ”Anitha, jag älskar dig och vill leva med dig. Du är en underbar kvinna som man alltid har roligt med  Vill du förlova dig med mig?”

Paff svarar jag direkt ”JA! Självklart, nu förstår jag varför du varit så konstig hela dagen.” Han tar fram en tjock guldring som han trär på mitt finger och sedan kysser han mig. ”Jag älskar dig massor gumman” säger han lite grötigt, och en tår letar sig ner för hans kind.

Jag torkar tåren och säger ”Jag älskar dig med” sedan vänder jag mig bort och säger ”Nä, nu måste vi hem till hotellet.”

Skrattande berättar Peter att han hela dagen sökt ett perfekt tillfälle för att fria, och när kvällen närmade sig sitt slut började bli panikslagen. ”Du ville ju hela tiden vidare, så jag hade inte en chans att ens börja fundera. Förresten angående Paris…Vi kan väl åka senare?”

Romantiskt så det förslår, men sådan är han min käre karl.

Så nu är jag ringmärkt för första (och sista hoppas jag) gången i mitt liv. Vi gick hem till hotellet hand i hand och med jämna mellanrum tittade jag på den tjocka guldringen på mitt finger. Eurovisionshlagerfesten  pågick för fullt och efter att barnen somnat lade vi oss på sängen och lyssnade på artisterna, men somnade snart båda två.

Dagen efter for vi hemåt över Oxelösund som visar sig vara ett mycket vackert ställe. När vi kommit till Trosa är vi allihop hungriga och stannar för att promenera lite och ta en matbit. Lilla Zabine ammas.

På kvällen kommer B-o och Peters mamma och hälsar på. De tala rom att de tittat på ett gästhus att ha på sin tomt i Furusund så att vi skall ha någonstans att bo när vi är där på besök. Både jag och Peter blev paff. Vad gulligt tänkt! På kvällen ligger vi länge med barnen mellan oss och pratar.

Jag börjar landa med att ha två småttingar och blöjbytena avlöser varandra under dagarna. Dessvärre vägrar Zabine använda tygblöja som Razmus, och trots att jag testar flera gånger blir resultatet detsamma. Hon vägrar och skriker högröd i ansiktet medan hon sparkar som en galning för att jag inte skall kunna fästa den förhatliga blöjan. Till slut får hon sin vilja igenom , och blir ett liberobarn.