Det som inte skrevs

När jag bestämde att jag skulle skriva TRE ÄNGLAR hade jag en regel. Inget privatliv utöver det som hade med barnalstring fick vara med. Naturligtvis hade vi ett privatliv där vi jobbade och hade både sorger och glädjeämnen, men eftersom jag själv letat efter en bok där någon koncentrerat skrivit om sin komplicerade graviditet, och sina bekymmer med att bli gravid ville jag ge ut en sådan.

Som kvinna ville jag inte veta något om den andras liv. Bara fakta och hopp att allt gick bra.

Att allt inte var förgäves, och att det fanns ett mål. Jag struntade i att hon gick på fester, badade med sin man i bubbelpool. Jag törstade efter bevis på att andra lyckats få barn, komplicerad graviditet eller ej.

Så jag utelämnade min karls strul i början när vi träffades, alla teaterbesök, min operation av handen som gick rent ut sagt åt helvete. Allt sådant ströks ur boken, och istället plockade jag fram de datum då något hände i min kropp angående graviditeten. Eller missfallen, som var vansinnigt jobbiga att gå igenom och nästan knäckte mitt självförtroende som kvinna. En man kan omöjligt ens vara i närheten av de känslorna. De har inte känt fladdret i själen, känslan av möjlighet att bli mamma, om och om igen. Än idag tittar jag i trosorna efter blod av gammal vana, och får varje gång en klump i magen av allvar.

Hade jag inte utelämnat allt sådant, ja då hade boken blivit dubbelt så tjock och bökig att ha med sig på prematuren där vi med komplicerade graviditeter oftast hamnar. För min största tanke med den här boken har varit att stötta andra kvinnor. Hade jag varit rik så hade jag skänkt bort ett antal till varje sjukhus med specialmödravård. Jag har skänkt bort ett antal böcker till sjukhus som kan lånas ut till kvinnor som vill låna den, men som sagt var. Jag är inte rik. Bara en fattig lycklig mamma som unnar andra den lyckan och vill visa att det kan gå vägen. Även om det är en knagglig väg.

Ha en underbar dag!