Kapitel 27 I en blodfors kom vårt mirakel

21 november 2007

Vaknar kl.2 på natten av att jag är vansinnigt kissnödig, och kliver snabbt upp för att gå på toaletten.

Jag har legat och tokhostat hela natten och knappt sovit någonting alls.

När jag gått några steg känner jag att något varmt forsar mellan benen, tittar ner och ser att det rinner blod, och att pölen på golvet blir större och större.

Jag sätter mig blixtsnabbt på toaletten, beredd på att fostret skall rinna ur mig (det har man ju läst om). Jag blir livrädd! Skall jag fånga barnet när det kommer? Hjärtat hamrar i bröstet som om jag sprungit.

Jag trycker frenetiskt om och om igen på signaldosan, och en barnmorska kommer rusande. Gråtande berättar jag att jag blöder massor, och att det värker i magen. Försöker känna efter med handen som är täckt av blod om jag känner några sparkar, men känner ingenting.

Hon springer snabbt iväg efter att ha satt på mig en ny binda och hjälpt mig till sängen.

Plötsligt vimlar det av människor i mitt rum. De sätter kateter, nålar i mina armar, och CTG på min mage (jag hör att fostrets hjärta tickar på så fint). Jag slappnar av lite när jag får höra att hjärtat slår (en stund var jag helt säker på att han var död).

Snabbt rullas jag in på operation, och de räcker fram en liten flaska vars innehåll de ber mig dricka upp. Det smakar faan.

De talar om att jag skall sövas eftersom det är BRÅTTOM!

Om och om igen snurrar det i huvudet TACK GODE GUD ATT JAG INTE FOR HEM. (egentligen tror jag ju inte på någon gud, men det har blivit ett av mina välanvända uttryck). Tänderna skallrar mot varandra utan att jag kan stoppa det. Jag fryser, och svettas om vartannat, skakar i hela kroppen.

Snyftande ber jag dem ringa och berätta för Peter vad som hänt. Han kan ju inte komma eftersom barnen behöver honom nu när jag är borta. (Vi hade kommit överens tidigare om att jag skulle föda ensam, och han sköta ungarna.)

Narkosdoktorn sätter på mig mask, och några djupa andetag senare är det godnatt.

Sjukhusets operationsberättelse:

Kl.02.30 Akut stor blödning, känd marginell praevia.

Fosterljud ua. Pga blödningsmängden görs op i narkos inom 15 min.

indikation:

Värkarbete och förlossning komplicerade av fosterasfyxi (syrebrist), ospecifierat.

Placenta praevia (föreliggande moderkaka) med blödning.

Abdominalt kejsarsnitt på istmus;

Akut operation;

Tamponad av uterus.

Dr Tiblad startar op. In i gamla ärret. Ärrigt, måttliga adherenser (sammanväxningar)

Uterusväggen tunn. Normal mängd klart fostervatten. Barnet ligger i huvudbjudning och utskaffas med lätthet.

Dr Ajne tar över op. Placenta i bakväggen. Partiellt föreliggande.

Löses manuellt mot nedre uterinsegmentet. Löses med viss svårighet.

Placenta adherent mot nedre uterinsegmentetet.

Löses med viss manipulaion. Partiell accreta?

Riklig blödning från området. Flertal suturer i nedre uterinsegmentets bakvägg för att dra ihop uterusväggen. Sätter lateralsutur över a.uterina i nivå med uterotomin och just lateralt om uterotomihörnen bilat. Intramuralt Methergin, Prostinfenem. Därefter sätts en Cooks kat via uterotomin ned i vagina.

Intraabdominellt ingen blödning. Fundus uteri välkontraherad.

Oxytocin enl pm ges intravenöst.

Adnexa u.a. Ingen synlig blödning i bukvägg. Fascian sutureras med fortlöpande Vicryl. Marcain 0,25%, 20 ml i fasciannivå.

Staples i huden. (enl narkos har pat. bett om att bli sydd i huden. Pga arbetsbelastningen kan det inte tillgodoses). Blödning: 3500ml enl narkos.

02:33 Födelse

Kön: pojke utförskaffas genom akut sectio pga en previa (moderkaka) blödning.

Eftersom han bara är i v33+6 tas han till neo direkt för vidare vård och behandling.

När jag väcks av en sköterska är jag yr och illamående.

En läkare kommer till min säng och berättar att det varit illa. Att jag förlorat 4,5l blod och sytts mycket inuti, och att de har gjort ett korsstygnsbroderi i bakväggen. Han lägger snabbt till "Nu blir det inga fler barn. Du har haft en enorm tur som överlevt.” Läkaren hötte med fingret medan han log och sade ”Pojken vägde 2705g, var 46cm lång, och ligger nere på neo med c-pap för att få hjälp med andningen. Han mår jättebra.”

Jag spyr om och om igen. Mår pyton, allt snurrar och gungar.

Jag tackar läkaren för att han hjälpt oss överleva, och berättar sedan med sluddrande tal att Peter skall sterilisera sig för att jag inte skall ha möjligheten att bli gravid. Han skrattar lite grand och säger att det låter smart. Efter att de gett mig lite vatten somnar jag om.

22 november 2007

Hampuz väger 2605g och c-papen är borttagen.

Jag orkar inte åka ner och titta på honom, men Peter kommer och kikar på nyförvärvet.

Han fotograferar, och kommer 4 timmar senare upp till mig som knappt är vid medvetande för att visa fotona på kameradisplayen. Jag spyr massor och är yr.

På eftermiddagen byter de medicin, och jag friskar på mig. Hade förut fått en morfinbaserad medicin som gjorde mig helgroggy. Alla är supergulliga!

De kör ner mig i sängen till neonatalen, men jag klarar inte ens av det trots att jag så gärna vill dit. Jag spyr om och om igen när de skall frakta mig i hissen dit ner, så de får köra mig tillbaks till avdelningen.

Mamma ringer och gratulerar, men jag klarar inte av att prata.

Klockan sju på kvällen hjälper en barnmorska mig upp, och det känns lite bättre.Har äntligen slutat spy.

Ringer till Sussie och berättar vad som hänt, hon gratulerar.

Ringer mamma och pappa, och min älskade mamma erbjuder sig att komma och hjälpa till med ungarna. Vilken tur jag har!

Hon berättar att hon redan pratat med sin chef, och att hon skall kolla när hon kan komma.

Peter har vissa svårigheter därhemma, och ringer förtvivlat mig och undrar hur jag orkar.

Sov superilla, men var mycket, mycket piggare.

23 november 2007

Klockan 3 på morgonen är jag klarvaken.

Efter att jag ätit frukost, och fått min dos av tabletter och sprutor blir jag överkörd till neonatalen där jag ÄNTLIGEN får träffa min/vår son. Han är så otroligt lik Razmus.

Hampuz väger 2570g, och ser ut som en perfekt minibaby, så söt och liten.

Lite yr i mössan är jag fortfarande, men dimman börjar lätta. Snittet känns, men inte så j-a mycket längre.

Mamma ringer och berättar att hon har tagit ledigt från sitt jobb. Kommer till vår undsättning imorgon och stannar ca 1 vecka. Sååå himla gulligt av henne, för Peter stackaren är helt uppstressad av situationen.

Hans arbetsgivare stressar på honom om ett jobb, som MÅSTE bli klart, sedan är han ju inte van att vara ensam hemma med barnen som nu är ännu mer tjafsiga när inte jag är hemma.

Själv tillbringar jag varje vaken sekund hos vårt nya underverk, sondar och pumpar mjölk ur brösten för glatta livet.

Försöker få honom att amma, och sitter med honom i famnen, medan hela situationen känns som ett dejavu. 2003 satt jag på samma sätt med Razmus.

På eftermiddagen kom Peter med barnen, men de fick inte komma in eftersom det just nu finns risk för Rs-virus.

Jag går ut till hissarna och träffar dem. Lilla Zabine grät när vi skildes åt igen. Hon ville inte lämna mig, och sade om och om igen att hon älskar mig. Bläh! Känner mig splittrad i två delar. Vill vara här med Hampuz och samtidigt fara hem med ungarna. Saknar dem alltid!

Springer ner till neo på natten för att träffa Hampuz en sista gång, innan jag lägger mig.

Kan inte sova pga att jag är så speedad. I huvudet snurrar orden JAG LEVER hela tiden. Samtidigt spelar hjärnan upp scenariot när allt blodet forsade.

Är så lycklig att det inte gick på tok och att jag fått TRE underbara barn.

Jag springer hela dagarna mellan Hampuz, pumpning av mjölk, och bb-avdelningen jag blivit flyttad till. Mår så fantastiskt bra!

Är fortfarande speedad, och har pratat med en lite äldre barnmorska som förstod vad jag menade med speedad. Man kan tydligen bli så om man går igenom en tuff situation, och lyckas komma hel igenom.

I mitt huvud hör jag ständigt två ord VI LEVER, om och om igen. Det är svårt att förklara för Peter vad jag menar.

24 november 2007

Hampuz väger 2507g

Idag kom mamma med bussen från Hälsingland, och tog barnen. Så himla skönt för både mig och stackars Peter som stressat som en skållad katt mellan hemmet, jobbet och sjukhuset.

Det är ju inte första gången det här händer. Det var ju likadant med båda de andra.

Klockan 3 på morgonen tar jag en dusch, och rusar sedan ner till Hampuz efter att ha ätit min medicin.

Pumpar mjölk i den förhatliga mjölkmaskinen först innan besöket hos Hampuz, sedan efter. Puh! Jag HATAR den här maskinen, den gör ju så ont! Samtidigt inser jag ju att den är underbar eftersom den både hjälper mig få ut mjölk till grabben, och pumpar ur mina stinna bröst som har storleken av en melon just nu. Har massor av mjölk, men svårt att få ur det.

Jag masserar, försöker föreställa mig lillpojken suga ur dem, äter bra, men nja brösten vill inte riktigt samarbeta.

Hampuz suger lite grand, men orkar inte själv, så jag sondar flera gånger per dag.

När jag kommer upp till avdelningen igen kommer de med min dagliga spruta mot blodproppar, aj, aj vad den gör ONT!

På kvällen försöker jag ännu en gång amma honom, men nej, han är rätt trött och tar en enda klunk för att sedan somna sött vid mitt bröst.

När han ligger i min famn glömmer han ibland bort att andas, och då börjar larmet ljuda. Efter lite pill här, och lite pill där börjar han andas igen.

Peter ringer och berättar att han inte hinner komma idag, men att han kommer imorgon med hela gänget.

Jag har inte träffat mamma på flera månader eftersom jag inte vågade åka hemifrån när jag var gravid. Rädd att det värsta skulle hända därborta, flera mil från ett sjukhus.

25 november 2007

Vaknade kl.3 och kunde INTE somna om.

Jag var fortfarande speedad eftersom alla droger äntligen sakta men säkert lämnade kroppen, och att jag mådde så j-a bra! Duschade, sedan gick jag ner till neo till pumprummet och sedan in till Hampuz för att försöka amma honom. Han tog tag och sög lite grand, men orkade inte tutta speciellt mycket. Idag hamnade vågen på 2507g.

Jag sprang upp till min avdelning för att äta frukost. (Inte många som är uppe vid den här tiden. Köket är alldeles tomt!!)

Lägger mig på min säng och vilar en liten stund, sedan är det dags att mata Hampuz igen. Han ammar lite grand, men sover strax igen. Det är så himla mysigt att ha honom i famnen.

Peter och mamma kom med barnen, och vi träffades ute vid hissen. Vi käkar bullar och festis. De hade med sig tidningar, kläder och böcker.

Mamma fick se Hampuz genom dörrglaset, och tyckte han var jättelik Razmus som liten.

Zabine satt hela tiden tätt intill mig, och grät hjärtskärande när de gick.

Det känns i hjärtat när de åker iväg, men just nu gäller det här.

Käkar mat, sedan träffar jag en barnmorska som ger mig recept på Voltaren mm, och ännu en spruta mot blodpropp. Hon säger att jag har dåligt HB och skall äta järn. Får järntabletter och blutsaft (bläh, vad äckligt det var).

Hon frågar hur jag kan vara så himla optimistisk? Jag svarar : "Jag lever och har tre mirakel, en underbar karl, och ett jättefint hus. Framförallt, VI LEVER!” Jag gestikulerar med stora rörelser när jag talar, och fortsätter sedan ”Utan tekniken hade ingen av barnen levat, och inte jag heller. Det kanske är ödet?” Skrattande lägger hon armen på min hand och smeker den utan ett ord.

Jag är fortfarande speedad och har svårt att sitta still, det kvillrar i hela kroppen av lycka och energi.

Får hjälp till neo av barnmorskan och sätter mig ned med Hampuz, som tuttar rätt mycket till och med. Trodde vi i alla fall. När vi kollar med hjälp av sonden ser vi att han inte fått i sig ett dugg! Snyft! Jag ville ju så gärna SLIPPA pumpmaskinen. Bläh! Pumpar ur mjölk.

Går tillbaka till mitt rum, och får flytta ned till neo (så himla skönt!!).

Jag hamnar granne med pumprummet. (Tur för mig, eftersom jag hittar så dåligt i alla korridorer här. )

I dagsläget har jag så mycket olika klockslag som måste passas att jag gör en lista över dem. Det är pumpning, matning, sprutor, mediciner mm.

Vid nattpumpningen känner jag att jag fått ett litet sår på ena bröstvårtan. Det svider, aj, aj! Jag smörjer in bröstvårtan med lite amningsmjölk och märker samma natt att det är bättre.

26 november 2007

Hampuz väger 2467g.

Upp vid 3 på morgonen, och ner till Hampuz som ligger i sin bädd och snusar. Frågar tjejerna om allt är okey? Han är lite snorig, och de suger ur hans näsa med en tunn lång slang. Hampuz spottar, fräser och börjar skrika högt av ilska. Ansiktet får en röd nyans.

Går in i pumprummet och pumpar mjölk. Det blir faktiskt mer och mer.

På lunchen tar jag hissen ner till apoteket, för att hämta Voltaren.

Är alldeles yr i mössan och blir lite kallsvettig. En konstig dimmig känsla.

I hissen möter jag min sista läkare som såg till att jag stannade kvar på sjukhuset. Jag går fram och kramar om henne, medan jag berättar vad som hänt. Sedan säger jag att det är tack vare hennes beslut som jag och grabben lever. Efter ytterligare en kram skiljs vi åt, och går åt varsitt håll.

Jag handlar godis och en dubbelmacka, som tyvärr blev helt fel sort. Jag ville ju så gärna ha en ost & skinkbaguette, men fick av misstag en med ägg och majonäs. Det var bara att skicka i papperskorgen. Jag som längtat så.

Hela dagen springer jag mellan neo och sängen.

Mitt på dagen fick jag permission, och Peter kom och hämtade mig för att snabbt fara hem. Gud så skönt! Jag slängde mig på datorn för att snabbt betala alla räkningar vi hade, kollade mail, och käkade sedan god mat som mamma fixat.

Pussade på ungarna, och kollade posten, sedan var det dags att åka tillbaka.

Hade pumpat ur extra för att de skulle ha mjölk till Hampuz när jag var borta. När vi kom tillbaks till sjukhuset gick vi direkt till neo.

Peter hade Hampuz på bröstet medan jag gick till pumprummet för att fixa lite käk till pyret. Det blev 80 ml! Duktiga bröst! Rekordet hittills. Direkt efter ammade han några milliliter. JIPPIE!

Peter for hem, och jag kröp till kojs.

Släckte lampan efter att ha läst lite skvallertidningar.

När jag gick på toaletten såg jag att det var rätt mycket blod som kom fortfarande.

Jag försökte förtvivlat sova trots att min rumskamrats barn gnölade. Till slut lade hon madrassen på golvet, och lade sig med barnet där, och snart sov de.

27 november 2007

Hampuz väger 2478g.

Pumpar, sondar, pumpar, sondar. Så är mitt liv just nu, men idag hände det något superbra, Hampuz ammade 10ml ur bröstet. Så skönt att det äntligen går framåt.

Jag sitter där med bröstet vid hans mun, dag ut och dag in i hopp om att han skall ta tag och börja suga.

Han ser ut som han varit flera veckor utomlands pga billirubinet, och de kollar hans nivå gång på gång. Ännu har han inte ökat tillräckligt i vikt.

Idag kom de och berättade att jag kan få åka hem med hemsjukvård eller ha samvård, det vill säga ha honom på rummet här.

Jag är lite rädd för att åka hem ännu eftersom han dippat i andning några gånger, och jag fått pilla lite här och där för att han skall fortsätta andas. Mitt hjärta åker alltid upp i halsgropen av rädsla när det händer.

Pratade med Peter på kvällen och han höll med.

Vi bor ju så långt härifrån ifall något skulle hända.

Min rumskompis fick åka hem med sitt lilla pyre.

28 november 2007

Hampuz väger 2482g, och är 46cm lång.

Han ammade 5 ml, sedan sondade jag resten. Trött!

Han tappar fortfarande andning ibland, men de säger att det inte är någon fara. Obehagligt är det i alla fall.

Jag längtar hem.

Idag kissade han sig själv på ansiktet när jag bytte blöja på honom. Lite svårt att byta eftersom allt är så smått, men man vänjer sig snabbt märker jag.

Peter kom och hälsade på efter att han jobbat lite extra. Han hade köpt en digitalkamera till mamma som tack för all hjälp med barnen. Jag är henne evigt tacksam. Barnen har varit jätteglada att ha henne där.

Klockan 2.30 på natten försökte jag få honom att amma för sjuttifjärde gången idag, men icke. Han var mest trött den lille. Snorar rätt mycket, vilket skrämmer mig lite grand eftersom jag är dörädd att han skall få Rs-virus som just nu är högaktuellt.

Jag var dödstrött och somnade med honom i famnen.

29 november 2007

Hampuz vikt 2540g.

Billirubinet 189 (250 är gränsen).

Ringer hem och får höra att båda barnen är förkylda. Det är inte bra.

Pumpade 120ml klockan 10. (rekord hittills).

Hampuz får komma till mitt rum. Sååååå mysigt. Nu är jag äntligen mamma på riktigt!

Käkar mat i köket, sedan läser jag lite tidningar, men kan inte riktigt koncentrera mig på läsningen. Fastnar hela tiden med blicken på vårt lilla pyre. Tänk att han äntligen finns här, vårt underbara lilla mirakel.

Peter kommer med hela ligan, men Razmus blir jättestökig, och de måste åka innan han river stället. Zabine gråter som vanligt.

Nya sänggrannen far hem med sin minibebis (han är lika liten som Hampuz).

Jag försöker amma utan framgång, det blir till att pumpa och sonda istället.

Har fortfarande lite ont i magen, snittet svider. Klamrarna är fruktansvärt obehagliga. Det ryser i mig när jag nuddar dem. Längtar tills de försvinner.

Läste bok på natten. Pumpade, ammade, läste, fick sprutor.

Fick en ny sänggranne som hade en bebis som fick sola hela natten. Jag sov knappt en blund.

30 november 2007

Hampuz väger 2550g.

Jag blöder mer, och har ONT i snittet.

Käkar frukost (havregrynsgröt utan mjölk och socker. Bläh!!)

Duschade och tvättade håret. Så himla skönt! Börjar känna mig som en riktig kvinna igen. Bytte till mina privata kläder.

Sköterskan kom in och sade att vi skall ha 4 tim. mellan Hampuz mål nu.

Kollade billirubinet, som nu låg på 176.

Peter ringde, och kom med ungarna. Vi gick till kebaben utanför sjukhuset och åt, sedan for de iväg efter att jag pussat allihop godnatt. Jag vill hem. NU!

Läste bok. Det här är så tråkigt. Att bara ligga och vänta.

På natten ammade lillvännen 25ml. Lycka!