Sol ute, och hjärnan arbetar redan.

Samtidigt som jag kör barnen till skola och dagis snurrar filmmanuset jag nyss påbörjat i hjärnan, och plötsligt finns lösningen på huvudkaraktärens mörka situation klar för nedskrivning. Jag funderar på att stanna och skriva ned orden på ett papper, men beslutar mig för att ta risken att INTE glömma dem, och kör vidare.

14 km senare är jag hemma igen, solen skiner, och rabatterna skriker efter omsorg, men jag vänder dem ryggen för att skynda in och skriva det jag kommit på.

Bergman var lite speciell, nä fel mycket speciell, och hans filmer är tunga att se, men ändå berör de mig långt in och sätter spår i minnet.

Alla filmare och manusförfattare har sin speciella stil, och jag vet inte om jag kan skriva som honom, men tänker ändå försöka. 140 000 kronor är mycket pengar.

Nu skall jag skriva dagens skrivpuff och kolla mejl.